Nu med erfarenhet från etermedierna

Radiodebuten är begådd. Jag har blivit av med radiooskulden. För vad jag kan minnas har jag aldrig varit med i ett endaste litet radioinslag förut, inte minsta lilla Ring så spelar vi ens en gång. (Nu tänkte jag just sätta igång och googla på Ring så spelar vi för att kolla om det verkligen var så att man ringde till det programmet. Sen kom jag att tänka på vad det hette.)

Igår pratade jag alltså med Annika Lantz i P1. Om semikolon. Givetvis var det radioveteranen Lotten som hade tipsat redaktionen om mig och mitt gamla hatkärleksförhållande till detta skiljetecken. Det visste jag inte när jag skrev gårdagens inlägg, men jag hade mina aningar.

Det där gamla hatkärleksförhållandet, ja, det har ju bland annat tagit sig uttryck i att min firma (en sån som man brukar ha när man är frilansöversättare) heter just Semikolon. Det visste jag förstås att Annika skulle fråga om, det hade jag fått veta i förväg, lite på ett ungefär sådär. Men sen blev jag väldigt överrumplad när hon frågade om i vilka språk semikolon passar bäst. Hur fasen skulle jag kunna veta det? Och varför sa jag då inte just det: ”Hur fasen skulle jag kunna veta det?” Det är ju en vanlig missuppfattning att alla översättare kan en massa språk, fram och tillbaka och hit och dit och på längden och tvären. Det vanligaste är att man översätter från sisådär ett eller två eller tre eller kanske fyra eller möjligen i vissa undantagsfall fem språk till sitt modersmål. Att översätta till andra språk än sitt modersmål är inte riktigt seriöst. (Nu finns det ju översättare som är helt tvåspråkiga, och då är det förstås fullt möjligt för dem att översätta till båda språken.) Jag kan inte särskilt många språk och vet faktiskt inte alls var semikolon passar bäst. (Och varför sa jag inte det då?) Så jag drog till med franska. Faktum är att det nog stämmer rätt bra, men i alla fall: Jag skulle ju ha sagt att jag inte visste. (Muttrade hon bittert.)

Nog ältat. I övrigt lät jag väl ungefär som den bortkomna smålänning jag innerst inne är trots tjugofem år i förskingringen. (Jag har faktiskt inte lyssnat själv, jag kan inte riktigt förmå mig till det.) Sen kom Lotten in och lät som den proffsiga radiopratare hon är. Och sen kom hennes djefla man in, och han lät lika rolig som jag tror att han är. Sen kom jag på att jag hade glömt säga alla roliga saker som stod i mina stödanteckningar och sen var det slut.

Nu låter visst det här som en enda lång klagovisa. Men nu kommer det ett litet avslöjande: Jag tyckte det var jätteroligt att vara med i radio! När familjen kom hem sa jag: ”Jag vill prata mer i radio. Det var jättekul!” Vad tror ni: Finns det ett outsinligt behov av någon som kan uttala sig om skiljetecken, sodasifoner och trägalgar? Bara för att ta några få exempel!