Hiss eller diss?
Jag har just sett på Picassos äventyr med sextonåringen. Han tyckte den var rätt kul, bitvis jättekul. Själv tycker jag att det är en av de absolut, oöverträffat roligaste och mest geniala filmerna i världshistorien.
Men nu kommer vi till det konstiga: Maken avslöjade lite tidigare i dag till min oerhörda förvåning att han aldrig har sett Picassos äventyr. Han ville inte riktigt vara med och titta men jag tvingade honom (han är rätt mycket större än jag men jag lade hela min tyngd bakom och lyckades pressa ner honom i soffan). När vi hade tittat en stund gled han liksom lite omärkligt ut ur rummet och sen såg vi inte till honom mer. Efteråt kröp det fram att han tyckte filmen var pinsamt dålig! Rena smörjan. Hur kan det vara så olika? (Vi brukar ha hyfsat lika filmsmak annars.) Älskar jag den bara för att jag såg den 1978 och skrattade våldsamt åt de få roligheter jag fattade den gången och sen har hittat en massa nya saker att skratta åt varje gång jag har sett den? Är den egentligen trist och föråldrad fast jag inte vill inse det? Eller saknar min make humor? (Knappast, se föregående inlägg.) Väldans vad det blev pretentiöst här nu då! Men det jag vill veta är alltså vad ni tycker om Picassos äventyr!
Jo, en sak till förresten. Är det verkligen ett finskt matrecept, det där som Lena Nyman sjunger i Sirkkas sång? Om det till äventyrs är någon här som kan finska så kan ni väl ta en koll här:
Fast kolla för all del även om ni inte kan finska! Och sjung med!
20 kommentarer:
Jag undrar ju mest varför hon inte kan heta något mer bestämt...
När jag undervisade finska damer i svenska för snart 30 år sen, då lärde jag mig ganska många ord, men de äro borta nu. Alla utom 20 st och de fanns inte med här...
Gamla favoritfilmer och d:o böcker törs jag inte se eller läsa igen. Blev så besviken en gång när jag inte längre tyckte likadant efter många år...
Picassos äventyr har jag inte sett.
Haha! Ja, vad trist att heta något så ungefärligt!
Du har rätt, det kan vara ett riktigt vågspel. En film som jag inte riktigt vågar se om är "Vi som älskade varandra så mycket". Tänk om jag inte gillar den lika mycket fortfarande? Det skulle förändra min världsbild, tror jag. Lite i alla fall.
Filmen är helt fantastisk. Bind fast maken i soffan och tvinga honom att se den tills han förstår.
Redan undertiteln "tusen kärleksfulla lögner" är genial. De återkommande gagsen, Per Åhlins konstpastischer och Magnus Härenstam som Hitler - vad finns att inte gilla? I mitt (och Frus) tycke bland det bästa som filmats i Sverige.
Är det den där Margareta Krook på italienska skäller ut Picasso/Gösta Ekman (?)för att han inte fattar att han är död?
"Muerto!! Idioto!! Attesta dottore!" eller något sånt?
Den scenen har jag garvat mig halvt fördärvad åt, men jag tror inte jag har sett hela filmen, om det nu är den.
Filmen är genial, punkt och slut. Jag har samma upplevelse som du: jag har skrattat åt allt fler saker i den ju mer jag lärt mig. Det fina är ju att mycket få av skämten -- utom möjligen det där med blomkålsbaletten -- är ren slapstick: det är i många fall väldigt elegant satir.
Och receptet lär verkligen vara ett recept; det diskuterades för inte längesen på annan blogg eller mejllista (minns inte) och minst två finskkunniga bekräftade det.
Fast nu när jag säger det till dig är det ju fortfarande bara tredjehandsuppgifter, så det duger egentligen inte.
Den har jag missat. Men upplevelsen påminner mig om när jag såg Monty Pythons film "The Holy Grail" (den har något aptöntigt svenskt namn som jag inte minns nu) i min högstadieskolas filklubb.
Aulan var full, ett par hundra elever, varav jag och en till skrattade så vi grät. Alla andra var knäpptysta.
Det var bisarrt, må jag säga.
Picasso äventyr är härlig -- men ska jag vara ärlig så tyckte jag inte riktigt om den när jag såg den på bio första gången. Alltför hög pinsamhetsfaktor (jag hade då oerhört svårt för komik som byggde på att människor skulle göra bort sig).
Men för varje tillfälle har den blivit bättre. Det är kanske en film för mogna människor som med tiden lärt sig att skratta åt sig själva också.
Ett liknande problem har jag haft med Jacques Tatis "Semestersabotören" men det tror jag beror på att min storebror hade haussat upp den så innan. Min syster, jag och svägerskan var tvungna att springa på Hasse & Tages "Släpp fångarna loss" på nästa föreställning, bara för att vi var så besvikna.
Översättarhelena: Så fort jag listat ut hur jag dit en länklista så ska jag länka till dig också.
... får ...
På a) svarar jag: Jo. Den ÄR rolig. Mycket.
och på b) svarar jag FISKTUPP. Jo. Jag har forskat och funnit följande översättning: “Såhär lagar du fisktupp: ta först vatten och salt, sedan smör och mjöl och knåda, knåda därefter. Och ta sen rå fisk och fläsk…”
Och här kan du läsa mer om den fantastiska maträtten kalakukko. D v s fisktupp. Eller tuppfisk.
Hälsar Saring som inte är någé vidare på finska men som är en hejjare på att leta :-)
Men som TROTS detta får ett WV som säger dumnboo!!! Vafalls?! Dumnboo kan du vara själv!
..och med tanke på ditt matlagningsintresse, kanske du vill försöka dig på att tillaga rätten ifråga? Då kan du använda det här
receptet.
Så! Nu är jag klar :-)
TACK allihop för ett fantastiskt stöd i denna fråga!
Och fisktupp, det måste man ju bara testa. Eller inte ...
Picassos äventyr hamnar nog på hundralistan över världens roligaste filmer. Men så där är det! Man tror att man tycker likadant om tex filmer och så PAFF. En mig närstående person delar min boksmak till hundra procent, men när han försöker läsa min absoluta favoritbok (alla kategorier) så vrider han sig som en mask av tråkighet och kommer inte längre än till sidan 14. Och jag bara VA?! Hur är det möjligt? Men det är det.
Själv måste jag se filmen. Helst på Hagabion dårå, charmigare biograf får man leta efter. :)
Den är vansinnigt bra!
Min favoritreplik alla kategorier står Lasse Pöysti för: "Paavo Nurmi".
Det finns fler dimensioner i denna juvel till film: när Pablos pappa skendör och begravs läses en för latinare oerhört känd dikt upp: "Pyrrhamus et Tisbe..." osv. Tänkte på Shakespeare, men min gamla svärmor bröt ihop när hon såg filmen...
För övrigt är det en kul latinsk grej på en begravning i "A fish called Wanda" också: lyssna på vad korgossarna sjunger!
"Canis mortus est"!
Ansök å det snaraste om skilsmässa. Eller hospitalisera människan.
Så här kan du inte ha det.
Jag har bestämt hört att det är receptet på kokosbollar som hon sjunger. medhåll, någon?
Nej nej nej nej! Picassos äventyr är - trots en del roliga scener - en veritabel katastrof!!! Den är tyvärr så daterad, och tittar vi noga och släpper våra åsikter om Hasse och Tage visar det sig att filmen är en slags rasistisk variant av Stefan och Krister! I synnerhet spanjorer står ju inte högt i kurs - och hur roligt är det egentligen med låtsasspanska? Galenskaparna kom tillbaka - allt är förlåtet!
Förövrigt en väldigt trevlig blogg det här! Lägger en länk hit från oss under rubriken skribenter. Jättekul! :^)
Skicka en kommentar