2008-01-03

Det är insidan som räknas

Nu ska jag berätta för er om julens bästa practical joke. Ett fullständigt genialt påhittat, planlagt och genomfört spratt – riktat mot mig. Det är därför jag inte har berättat om det förut. Det har liksom tagit en stund att smälta det.

Det började med att maken dagen före julafton stod och stekte små egenhändigt trillade köttbullar. Samtidigt satt fjortonåringen och sextonåringen vid köksbordet och rullade Mozartkulor (med rosenvatten i mandelmassan, tack Trulsa för den idén). Nittonåringen strök också omkring i faggorna i färd med att röra ihop smet till saffransglass. Själv var jag upptagen med viktiga saker på annat håll i bostaden (om jag inte minns alldeles fel höll jag på att stryka håret med plattången). Allt var frid och fröjd. Köttbullarna blev så småningom klara och stoppades in i kylen. Mozartkuletillverkningen kom till det stadiet då kulorna ska doppas i choklad. Fadern ville muntra upp de flitiga ungdomarna med lite provsmakning av köttbullar. På något sätt – och nu måste ni förstå att jag bara kan föreställa mig denna förtätade scen – drabbas alla fyra i köket närvarande familjemedlemmar samtidigt av insikten om det perfekta sprattet mot den frånvarande familjemedlemmen. Mozartkulorna ligger där runda och fina och ska strax doppas i choklad. Köttbullarna är också runda och fina och ungefär lika stora som Mozartkulorna – och borde givetvis också doppas i choklad! Nej, inte alla köttbullarna förstås. Men en lagom rund och fin köttbulle fick sig ett chokladöverdrag och lades att stelna på brickan tillsammans med de äkta Mozartkulorna. Nu föll det sig så att det blev jag som senare på kvällen lade över de chokladdoppade kulorna i en plåtburk. Och då kanske man skulle kunna tro att allt var förstört? Inte då! Min familj har en rent kuslig insikt i mitt psyke! Som ni ska få se i nästa scen.

Som utspelar sig under julaftonens julklappsutdelning. Någonstans mitt i är det dags för en paus med hämtning av glögg och julgodis. Då ska givetvis även Mozartkulorna premiäravsmakas under mycket ceremoniel! Fjortonåringen tar – något oväntat – en påfallande liten kula men ångrar sig:
– Nej, den lilla vill jag inte ha.
Varvid hennes mor, alltså jag – helt enligt planerna, förstod jag sen – raskt norpar åt mig den i stället:
– Jamen, den kan jag ta!
Jag sätter tänderna i den och utbrister genast (även detta att avge ett omdöme innan jag har hunnit smaka är ett karaktärsdrag har familjen senare meddelat):
– Mm, vad god! Och ... salt och ... lite grynig?
Jag tittar upp och ser familjens spänt förväntansfulla miner när de sitter med sina Mozartkulor i nyporna och bara stirrar på mig. Och sedan brister ut i gapskratt och våldsamt jubel när jag äntligen förstår att jag äter en chokladdoppad köttbulle! Vad de alltså visste är att jag alltid tar den minsta av allt. Inte på grund av någon särskilt asketisk läggning (skulle inte tro det, va!), utan för att jag helt enkelt tycker att den minsta godisbiten, den minsta kakan och – jodå – den minsta köttbullen är godast.

Jag åt upp den chokladdoppade köttbullen. Den var faktiskt inte så dum alls!

mozart
Fast den hade förstås inget folieomslag med Wolfgang Amadeus på.

21 kommentarer:

Lotten Bergman sa...

Men ... det här känns som en filmscen?

Som jag har glömt. Men att den som utsätts för spratt inte tjoar, huhuar och frustar utan smackar och säger jooodå, inte helt fel -- det känns som Goldie Hawn eller Steve Martin fast inte i den där filmen som ... Hjälp, vad är det för film jag tänker på?

Hur som helst var det en mycket rolig filmscen -- precis som er i verkligheten. Chokladbollar har fått en ny innebörd.

Anonym sa...

Fränt!
Undrar om jag kan göra något liknande? I så fall får det bli en extra stor kula, och den kommer garanterat elvaårige Magic att hugga.

Huskorset sa...

Sagolikt kul gjort av din familj! Huskorsmedalj av fjärde storleken utdelas härmed.
(Dylik föräras man när man gjort nåt bra/roligt/innovativt/inspirerande i vad Huskorset bedömer vara ett Huskorsrelaterat sammanhang. Den är cyberbaserad och alltså tämligen abstrakt, ska tilläggas)

Saring sa...

Hahahahaha!!! Åh, vilken fantastisk familj du har då! Tjohej vilken strålande idé!

Och gott nytt år :-)

Wv: boqio. Det är ju du! Ett riktigt Boqio!

Bloggblad sa...

Den var bra! Alldeles precis lagom lurigt - helt i min smak. Liksom även Mozarkugeln är!

Fast... jag har en benägenhet att alltid välja den största... Till nu alltså - för nu stundar sundare tider!

Översättarhelena sa...

Familjen är mycket glada för medaljer och allmänt beröm! Men vad är det för film hörni? Själv ser jag av någon anledning Diane Keaton framför mig!

Anonym sa...

Underbart! Påminner inte så lite om när min infama kompis Monica bjöd en hel nation på chokladdoppade blodpuddingtärningar till Halloweendrinken. Folk smaskade och åt och tog om. Och flirtade och log med svarta smetiga tänder. Tills någon med smaklökarna på plats spräckte bubblan. Hehe.

Lysande uträknat av din familj!

Ataharis sa...

Hahahaha!

Kan du äta mozartkulor nu utan att tänka på köttbullar?

Översättarhelena sa...

Jodåvars, jag kan äta mina femton dagliga Mozartkulor hur bra som helst! (Skojar bara.)

Anonym sa...

Härligt hyss!

Anonym sa...

Ett sent inlägg från en som mest tjuvläser (och har hittat hit via Lotten)... Me det påminner bara så mycket om när min bästis och jag åkte tåg till Paris en gång för mycket länge sedan (på au pair-äventyr) och våra söta vänner skickade med en korg med godis, hemgjors kola och annat gott. Vi åt och fröjdades tills en kola plötsligt visades sig innehålla salami. Det, kan jag säga, var INTE gott. Det var faktiskt såpass äckligt att vi bestämde oss för att inte ens nämna det för de-inte-lägre-söta-vännerna...Det funkade bra tills de inte längre kunde hålla sig och frågade oss rent ut. Då ställde vi oss helt ovetande till hela historien och hittade glatt på att vi bjudit den arabiske kille som vi delat kupé med på en kola: "Fy så taskigt - då har ni ju gjort så att han har ätit griskött!"
De fick faktiskt (lite) dåligt samvete, och vi fick en (liten) hämnd...

Översättarhelena sa...

Lotta: Vilken ljuvligt infam hämnd!

Anonym sa...

Oj, du måste låta dom smaka på sin egen medicin snart.. Vi stöttar dig till 100% Men sen i efterhand kan jag inte låta bli att skratta...

Studiomannen sa...

Vilket härmed bevisar att mitt recept på köttbullar du avsmakade i somras känns oerhört anno dazumal.

Måste kontra med något. Kanske glasyr?

Cecilia N sa...

Kommer ni ihåg Konsums Blåvita serie av allting?

Några innovativa flickor i bekantskapskretsen kom på att TANDKRÄM- och KAVIAR-tubarna såg rätt så lika ut. Och deras virriga pappa skulle säkert gå på deras skämt att byta plats på tuberna ...

Dessvärre för dem så berättade fadern det för oss innan han "gått på det" för han hade hört planläggningen, men han lovade att han skulle spela med.

Nu strax före jul serverades det kanelbullar till körfikat ... fast det var ju pizzakryddade upptäckte man när man bet i dem.

Din familj får höga poäng av mig också.

Cecilia N sa...

(Pappan skulle alltså borsta tänderna med kaviar.)

Översättarhelena sa...

Cecilia N: Jag har för mig att det protesterades mot den blåvita serien för att barn, dyslektiker och nyanlända invandrare skulle kunna förväxla förpackningarna på riktigt! Men det kanske jag har drömt?

Huskorset sa...

Alltså det här är så sjukt kul den här gången också!
Hahahaha!

Åsna sa...

Hihihihihi! (Några år i efterskott.)

Snokis sa...

Ett mycket lyckat och roligt skemt måste jag säga!

northofsweden sa...

Det där med blåvitts tandkräm o kaviar ovan utsatte min dåmera nye pojkvän mig för en gång. Jag började en trött morgon borsta tänderna med kaviar och DET var äckligt. För att inte tala om andedräkten efteråt.
Jag har numera varit gift med karln i 28 år.