Fredagsmys i skog och mark
Jag har aldrig varit något stort Rolling Stones-fan. Det är väl inte så konstigt – när de var som bäst var jag sisådär åtta–nio år gammal. Men jag såg dem ändå live 1982, fast jag egentligen var lätt skeptisk till ”gubbrockarna”. (De var ju vid det laget ungefär lika lastgamla som jag är nu.) Men nu är det ju bara så att Mick Jagger nog är en av de mest karismatiska scenpersonligheter som någonsin har stått på Ullevis scen (eller vilken scen som helst, förresten). Jag säger bara det – inte ens den mest skeptiska tjugoåring kan hålla sig cool när han struttar på det där sättet, ni vet.
I går var de ju här igen. Äldre än någonsin (precis som alla vi andra). Den här gången såg jag dem inte, men däremot hörde jag dem. I sällskap med ett par hundra andra snå… sparsamma göteborgare. Vi hade letat oss upp till den legendariska plats som brukar kallas ”Snikens kulle”. Därifrån skulle man enligt rykten ha utmärkt sikt över scenen på Ullevi. Det visade sig tyvärr vara helt osant. Däremot hörde man riktigt bra. Och mysigt var det att sitta där och dricka en och annan medhavd öl i sällskap med tjugoåriga chalmerister, pensionärer, barnfamiljer och hundvalpar. 
Priset för bästa outfit gick till den unge mannen näst längst till vänster. Det syns inte här, men han var iförd ljust pistaschgröna byxor, vita snabelskor och en liten brunrutig smärtingväska.
Här nere satt det några stycken som säkert inte hade det lika mysigt som på Snikens kulle.
Men jag har förstås en fråga också. Ni vet, så här i Stonestider är tidningarna fulla av artiklar om gamle Stonesmedlemmen Brian Jones och hans mystiska död. Men då vill jag bara säga: Bill Wyman. Vart sjutton har han tagit vägen? Är han död? Eller har han fått sparken? Han verkar nästan lika osynlig i Stoneshistorieskrivningen som en misshaglig person i Stalinnomenklaturan, en sån där som blir raderad ur historieböckerna och bortretuscherad på alla foton. Eller har Bill kanske bara slagit sig på något helt annat? Förslagsvis svampplockning och frimärkssamlande? Men hur som helst återstår ytterligare en fråga: Vem är det som spelar bas i Rolling Stones egentligen?
11 kommentarer:
Men Bill Wyman var ju med i Svenskans söndagskorsord härom veckan så helt borta är han ju inte. Att bli uppmärksammad i ett korsord är väl inte fy skam?
När Stones och Beatles var unga - då var jag ännu yngre. Och jag totalvägrade att lyssna på Stones. Däremot kunde jag allt om och av Beatles... Så jag kan inte hjälpa till med några upplysningar.
Roligt att du är tillbaka i cyberspace igen!
Han verkar ha ett eget band sen ett tag tillbaka: http://www.billwyman.com/ - men blev han utslängd, gick han i vredesmod eller skildes de som vänner?
Jag upptäckte Stones betydligt senare än Beatles av någon anledning, jag behövde väl bli redo för den mer råbarkade stilen. Än i dag kan jag sätta på Under my thumb eller Sympathy for the devil på högsta volym när jag städar ...!
Basisten heter Daryl Jones och är inte fin nog att stå med och synas! Bill Wyman slutade frivilligt, skrev memoarer där han berättade hur många brudar han satt på (ja, det var på den nivån). En cool farbror som sjönk i aktning efter det. Tråkmåns.
Stones är mitt gamla favoritband och jag favoriserar 1968-1972. Tiden med Mick Taylor. Så bra skivor som släpptes då med Stones är fortfarande oöverträffat. Man ska inte jämföra med Beatles. Olika stilar, genier allihop. Stones ÄR världens bästa rock-n-roll-band genom tiderna. Men jag tycker att de borde ha lagt ner numera. Därför var jag inte där.
Tack för finfina upplysningar! Men jag håller med Görel – en del frågor återstår fortfarande ...
Stones var aldrig min grej. Såg filmen om dem när den var ny (gick med hänförd pojkvän, höll på att somna). De har gjort ett par saker som är OK. Mick Jagger är en fjant. Men nu fick han tydligen kämpa som bara den, stackarn, för att få hjulen att snurra lite.
Så perfekt plats! Det såg ljuvligt ut och jag hade lätt kunnat stå ut där med er och Stones ;)
Då ska jag få be att tala om, inte varför jag är innehavare av julinumret av ett brittiskt månadsmagasin med namnet "Country Living", men att det jag fann mest intressant med detta magasin var att på sista sidan fanns en sida skriven av Bill Wyman, "former Rolling Stone", "who gets his satisfaction these days from treasure hunting in the countryside". Vad jagar han för skatter där då? Jo, han går runt med metalldetektor. Jaha, tänkte jag, han har blivit en sådan där konstig miljonär som går runt och letar småmynt för att dryga ut kassan. Nähä, läste jag vidare, han letar efter stenåldersfynd och annat arkeologiskt material. Jo då. Min tes är stärkt: vissa män får leka hela tiden - efter sångstund blir det lite skattjakt.
Hej!
Du är efterlyst i kommentarerna här! :)
http://traffas.blogspot.com/2007/08/bloggtrff-p-bokmssan.html
Och jag måhååååååååå, oj, vilken fin WV:
hnjutd
Tolkning: "Helena, njut då!"
Vad var det jag skulle skriva? Du måste ... måste ... hm. Jag glömde bort.
Bara apropå Bill Wyman:
http://www.billwyman.com/
Han har med sitt suveräna band Rhythm Kings passerat både norge och sverige under hösten!
Skicka en kommentar