Öppet brev från ett värddjur
KäraUsla herr Pediculus Humanus Capitis, fru Capitis och de tolv lusbarnen (samt eventuella sladdisar).
Här har jag klarat mig igenom dagisåren, lågstadieåren, mellanstadieåren, de allra flesta högstadieåren samt några gymnasieår utan påhälsning från er. Och så behagar ni infestera mig nu! När jag trodde vi hade vårt på det torra! När jag sånär hade utnämnt oss till Familjen-som-inte-får-löss! Det är osjyst! Fegt! Dålig stil! Men ni vet inte vem ni har försökt invadera. Jo, en som äger en stridshandledning:
När man har bloggvänner är man aldrig rådlös!
Korkat! Dessutom har jag nu beväpnat mig med Prioderm, luskam samt tålamod. Så nu ska vi allt se vem som skrattar sist. Kom inte dragandes med några snyfthistorier, de biter inte på mig. Här har det bitits alldeles tillräckligt redan.HögaktningsfulltFöraktfullt
Översättarhelena
Värddjur
15 kommentarer:
Fick ni BÅDE löss och ont i magen i öknen? Det verkar inte rättvist alls. Vi som var i Öknen bredvid i två år och inte fick vare sej det ena eller det andra. Ni måste ha levt dålighetsliv på skarpen, till skillnad från mesiga mej och Mesige Maken. Eller hur gick det till?
Men asch, så gnetigt, alltihop! Man trodde ju att sjuttiotalet hade fött fram den pedagogiska barnboken Petter och hans fyratusen gnetter, så att man hade kunnat lusa ett sånt här problem med ett skratt. Men då kammar man noll!
Ökenråttan: Lössen har nog suttit där ett tag. Jag har haft förskräcklig klåda i hårbotten ett tag, ungefär sedan barnen kom hem med lusvarningslappar från skolan. När jag bad maken kolla min kalufs skrattade han bara och menade att jag alltid får klåda av luslappar. Han kollade dock lite pliktskyldigast men hittade inget som levde bland hårmassorna. Detta var för en månad sen ungefär! Sen dess har jag skyllt klådan på ett ovanligt kraftigt skov av mina mjälleksem. (Som i och för sig brukar vara ganska bra under sommarhalvåret.) Tills i förrgår - då en livs levande lus trillade ner i en kokbok med tunisiska recept som jag satt och läste. Närmare inspektion avslöjade ytterligare ett par löss. Sammanlagt har jag hittat fjorton stycken! Men nu är jag avlusad med Prioderm, så jag hoppas sannerligen att de ger sig av.
Magontet fick vi däremot i Tunis, tror jag. Hur smart är det egentligen att köpa sån där issörja som vevas runt i en behållare hela dagen? Gott, men inte smart.
Miss Gillette: Man hade hellre levt loppan, helt enkelt.
Hm... jag har också haft gräslig klåda i hårbotten... några veckor... jag har också bett familjen kolla, men de hittar inget. Jag blir av med värsta klådan genom att hålla huvudet under kallvattenskranen en stund. Eller smälta ett par isbitar mot svålen... men usch - nu kliar det igen.
Jag har klarat mig igenom flera lusperioder i skolan...
Bloggblad: Låter misstänkt! Köp en luskam på apoteket och kamma igenom håret över ett vitt papper. De är väldigt svåra att se när de gömmer sig i kalufsen.
När man lägger en lus på ett papper, halkar den runt som en annan Bambi. Om man har TVÅ löss på ett papper, halkar de omkring som två fylltrattar på såphalt golv.
Om man då tar fram två hårstrån och lägger dem parallellt med varandra, kan man ha lusrace! För så fort de små får hårkontakt, är de hur säkra som helst på fötterna!
(Detta tips finns också i Olles lusbok.)
För övrigt är det ju dessutom så trist att de envisa krypen har lärt sig att skydda sig mot lusmedel. Jag tror de vaccinerar sig.
Luskamma med balsam varje dag – det kan man göra utan att dö av tristess. (Tandtråd och knipövningar görs med fördel i kombination med kamningen.)
Lotten: Tricket med lössen och hårstråna på papperet var givetvis det första jag testade! Nu kommer jag på att jag borde ha filmat det med mobilkameran och lagt ut på bloggen. Hittar jag någon mer lus vid liv så ska jag göra det!
Kul att du är hemma!
Och inte kan väl en kliande skalle och en krasslig mage konkurrera ut ett par solbrända fötter?
Marianne: De solbrända fötterna hade vägt upp betydligt värre krämpor än så!
Bara jag läser detta inlägg börjar det klia i hårbotten! Minns ett femtontal år tillbaka hur lusangreppen kom i vågor, den ena lappen efter den andra kom hem från skolan. På den tiden hade både dottern och jag långt permanentat hår. Det var vi som var mest hysteriska. Sönerna med rakt hår var mycket lugnare... Det gick åt mycket lus-schampo, många till slut nästan uppgivna besök hos apoteket, "finns det inget starkare?". Till slut lugnade situationen ner sig (det blev sommarlov). Synd att vi inte visste om lottens tips om lusrace, det hade livat upp stämnigen.. :-)
Under amerikanska inbördeskriget arrangerade uttråkade soldater luskapplöpningar. De hade gott om tävlingsdeltagare i uniformen (huvudlusens nära släkting klädlusen).
Oj vilken rolig blogg du har! Hittade hit via Solusfemina...
Och det kliar i huvudet bara av att läsa..
Tack Mona och välkommen hit!
Kolla in s. 46 i "en djefla mans" bok.
Skicka en kommentar