Sanningens ögonblick

Jag har fått en utmaning! Ett tag var jag en sån där cool typ som inte svarade på bloggutmaningar, men numera får jag dem så sällan att jag faktiskt gärna hänger på. Särskilt när den kommer från av en djefla man. Utmaningen går ut på att man ska berätta sju sanningar om sig själv. Jaha, då kan man förstås komma undan med sånt som ”jag har väldigt långt hår” eller ”jag har varit gift i snart tjugo år” eller ”jag fyller fyrtiosex i morgon”. Sant, men inte så kul, va? Nä, man måste ju bjuda på lite smaskigheter om sig själv. Oväntade sanningar och sånt som kanske inte så många vet. Håll i er nu då!

– Jag är faktiskt inte särskilt språkbegåvad. Åtminstone inte i ordets vanliga bemärkelse: att man har väldigt lätt för att lära sig främmande språk (framför allt att tala dem), att man kommer ihåg nya ord på dessa språk med lätthet och att man utan problem skaffar sig ett uttal som påminner om en infödds. Sån är jag verkligen inte. Och har aldrig varit. Det enda språk jag pratar någotsånär obehindrat är engelska, men inte ens på engelska är mitt uttal något att skriva hem om. Däremot har jag väldigt lätt för att genomskåda språkliga strukturer, och det är väl ett annat slags språkbegåvning, kanske.

– Jag är extremt känslig för allt som sticks och är strävt mot huden. Ylletröjor kan jag absolut inte använda. Det är förstås ett problem, eftersom tröjor i akryl oftast är så fula. Och tro det eller ej – jag använder inte ens t-shirts i bomullstrikå. Jag tycker det är så hårt och strävt! Javisst, kalla mig gärna prinsessan på ärten! (Sköljmedel hjälper inte, kan jag tala om.) I stället är jag ständigt på jakt efter stickade tröjor i som ser ut som om de är av ull fast de inte är det och toppar och t-shirts i cellulosamaterial (viskos, modal m.fl., icke att förväxla med syntetfibrer). Bäst är det med siden. Jag är prinsessan på ärten!

– Jag har ett par kroniska sjukdomar, men det tycker jag är lite väl lite trist att gräva ner sig i, så det blir inga närmare detaljer.

– Jag är inte ett dugg hemfallen åt frosseri. När det serveras chips kan jag till exempel utan vidare ta två stycken och nöja mig med det. Är jag inte en riktig Syster Duktig så säg! Det finns dock ett undantag: riskakor med ostsmak. Jag kan lätt sätta i mig en förpackning på en eftermiddag. Sen mår jag lite tjyvtjockt. Därför har jag slutat köpa hem riskakor.

– Jag är rädd för väldigt många saker, vilket är trist, eftersom jag skulle vilja framstå som en tuff och cool brud. Men det är svårt när man bland annat är rädd för följande: mörker, hästar, spindlar, stora hundar, att doppa huvudet under vattenytan. Och då talar jag bara om de irrationella rädslorna! Givetvis är jag också rädd för sånt som är farligt på riktig.

– Jag har telefonskräck. Nu kanske någon tycker att jag gott kunde ha räknat upp det under föregående punkt och inte på detta lömska vis försöka dela upp en punkt i två. Men nej, jag tycker inte telefonskräcken hör ihop med rädslorna. Den känns liksom inte likadant. Telefonskräcken tar sig det uttrycket att jag in i det längsta undviker att ringa samtal som jag behöver ringa. För några månader sen märkte jag att det blev värre – jag började låta bli att svara när det ringde också. Som tur var förstod jag innan det gick för långt att det vara dags ta sig samman! Sitter man hemma och jobbar som jag, så får man sannerligen se upp så man inte utvecklar fler konstigheter än absolut nödvändigt. Nu screenar jag inte mina samtal mer än i undantagsfall. Men jag tycker fortfarande det är jobbigt att ringa upp.

– Jag älskar musikalfilmer. (Musikaler på scen är jag däremot inte överdrivet förtjust i.) Det finns väl inget som är så underbart irrationellt som dessa sång- och dansnummer som plötsligt bryter lös vid de mest ovidkommande tillfällen!

Och på tal om det så är jag Sound-of-Music-Helena i dag!


Me, a name I call myself …

Just det ja, nu ska man ju i sin tur utmana sju andra bloggare på samma sätt. Visstja. Så är det alltid. Och det är precis här jag tycker det blir jobbigt. Plötsligt minns jag varför jag inte svarade på utmaningar förut … Snälla kommentatorer och läsare, kan ni inte anmäla er frivilligt i stället?

*******************
Uppdatering!

Marianne är först ut att anmäla sig frivilligt, och hon är så snabb att hon redan har svarat!

Nästa frivilligsvarare är bokmamman Carola, förstagångskommentator här hos mig minsann!

Trulsa blir tredje bloggaren som ställer upp! Vi väntar med spänning på hennes förtroligheter ...

**********************
Uppdatering 25 oktober:

Nu har Dieva svarat också! Eftersom hon är blogglös men inte rådlös så kan ni läsa hennes svar i kommentarerna till detta inlägg.

Ingen recension men åtminstone en rekommendation

I går var jag på teater och borde förstås skriva något om det, men jag nöjer mig med att konstatera att det var en tankeväckande, gripande och emellanåt rolig föreställning med bra musik. Det finns en enda chans kvar att se den i Göteborg: i morgon!


Fast jag vet inte varför det står "Stockholms stadsteater" på programmet, för jag var alldeles säkert på Folkteatern i Göteborg.

Tråkigt nog var salongen inte full till mer än en tredjedel, och ungefär hälften av publiken verkade vara ditkommenderade skolelever. Ja, jag ska väl inte säga något, så sällan som jag går på teater. Men äsch, nu var jag ju där i alla fall och drog dessutom med mig en handfull trevliga kolleger. Vi blev alla särskilt glada för ordlistan som delades ut:


Så gläder man en översättare.

Just det ja: i dag är jag … Miss Helena Marple!


Fingeravtryck på tekannan? Då måste det vara butlern.

Hur man piffar upp vardagsmaten

Till lunch äter jag nästan alltid samma sak: rester. Det är ungefär lika roligt som det låter. Men nu har jag kommit på ett knep: om man samtidigt läser en kokbok så blir det genast fantastiskt mycket bättre. Idag blev det en lätt sliten, uppvärmd spaghetti carbonara med tubaistens vitkålssallad och Nigella Lawsons ”How to be a Domestic Goddess”.


Till råga på allt är min carbonara gjord på kalkonbacon.

Undrar om samma koncept funkar i andra sammanhang? Känns höstvädret grått och tråkigt? Då är det bara att läsa väderleksrapporten för Hawaii, så blir det genast trevligare. Är tevedeckaren trist? Jamen, ta då och läs Mark Billingham under tiden! Känner du dig sjavigt klädd? Äsch, läser du bara Vogue så löser det sig! Och på tal om klädd så är jag Skogshuggarhelena i dag:


I sleep all night and I work all day.

Bright is the new black

De senaste tjugofem åren har jag mest köpt svarta kläder. För det mesta trivs jag utmärkt med det. Det är ju så praktiskt. Allt passar ihop. Men ibland blir det bara så TRÅÅÅÅKIGT! Så då brukar jag göra ett försök att pigga upp min garderob med nåt rött eller blått eller rent av rosa. Eller åtminstone brunt.

I lördags morse vaknade jag med den välbekanta känslan igen: jag var plötslig återigen enormt trött på alla svarta kläder i min garderob. Jag är en handlingens kvinna (det är ju lätt att hävda sånt här på bloggen, eftersom ni knappast kan kontrollera sanningshalten), så jag begav mig raskt in till stan. Och kom hem med inte mindre än fem kulörta blusar (om nu vitt räknas som kulört, ja, osvarta var de i alla fall). Samt en blommig klänning. Så här ser de ut:



Passande nog ligger alla de nya färgglada plaggen här på ett fantastiskt grällt sängöverkast (dominerande färg: ärtgrönt), inköpt av mina föräldrar någon gång på sjuttiotalet.

Men nu måste jag få presentera mitt nya, färgglada jag! I dag är jag: Countrysångarhelena!



Vem är jag i morgon? Missa inte den spännande fortsättningen!

Bästa posten

Oj, nu lät det som om jag tänkte skriva ett öppet brev till posten. Men det tänkte jag inte alls, det. Jag skulle bara visa vilken kul post jag fick i förra veckan.


Fin postskörd i torsdags.

Ni vet, när man jobbar hemma – som jag alltså gör – så händer det inte alltid så mycket om dagarna. Postens ankomst blir då något av en höjdpunkt under dagen (eller rättare sagt postens ankomster, den kommer nämligen två gånger om dagen här hos oss). Oftast blir man ju dock rätt besviken. Det är mest reklam och tråkiga fönsterkuvert. Men i torsdags kom alltså inte mindre än två skojiga försändelser. Den ena var en bok om döingar från Caveat Lector, som delar mitt något osunda intresse för kriminalteknik, obduktioner och sånt. Det andra var den utlovade gästboken från Lotten, komplett med fina pennor och allt. Hjälp, måste vi börja ha gäster nu?!

Jippi

Nu har jag jobbat i tjugotvå dagar i sträck. Men i morgon ska jag minsann vara ledig!



Då hade jag tänkt:
- Blogga
- Lägga upp två par jeans som jag köpte i juni
- Äta lunch med ett par trevliga kolleger
- Baka en morotskaka
- Blogga lite mer kanske

Nu ska jag dricka två glas vin på en vanlig usel måndagskväll och fundera ut nåt skojigt att blogga om på min lediga dag.

Just det, jag har varit på bokmässsan bokmässan

Medan Lotten har skrivit ett tjog bloggrapporter från bokmässan har jag skrivit en halv. Men jag har minsann dragit mitt strå till stacken genom att ordna husrum åt denna sajbervärldens egen bloggsifon. För att få omväxling och spänning i tillvaron valde hon dock att bara sova hos oss varannan natt och tillbringa natten däremellan på hotell. Båda alternativen har sina fördelar. Fördelen med att sova på hotell är att man får våfflor till frukost. Fördelen med att sova hos oss är att man slipper mögel i duschen. (Hoppas jag! Lotten, du hittade väl inget mögel i duschen?) Första natten fjäskade vi lite och lät Lotten sova i vardagsrummet, där vi har en så kallad snarkofag stående. Andra natten (som alltså var den tredje, ja, ni fattar) hade det dock uppstått en liten snarkkris i familjen, så då fick Lotten sova i skohyllan. Hon hade flera gånger uttryckt sin förtjusning över vår skohylla och verkade mycket riktigt också trivas fint. Så pass fint att hon inte ens vaknade när tidningsbudet med buller och brak kastade en GP i skallen på henne klockan fyra på morgonen.


Skratta nu, sova sen.

Innan det blev läggdags hade vi dock bjudit på gastronomi i den högre skolan, närmare bestämt frysta köttbullar med currymixpulver och veckogamla saffranspäron. Under middagen höll Lotten telefonkontakt med sin hemmavarande familj för att kunna jämföra det som serverades hos oss med vad de åt. Hur jämförelsen utföll vet jag inte riktigt, för jag var samtidigt ytterst upptagen med att att formulera en – om jag får säga det själv – synnerligen plausibel teori om varför svårstavade ord är så svårstavade egentligen.

Men maken till lättskött och på alla sätt förnöjsam husgäst får man leta efter. För när jag kom hem igen efter att ha vinkat av Lotten på tåget upptäckte jag att hon hade använt våra köksskåp som gästbok.


Hur gör vi nu när vi får nya köksluckor?

Förresten, fredagens bloggträff kan man med fördel läsa om hos till exempel IT-mamman, en ny och mycket trevlig bloggbekantskap. Och för alla er där ute som är intresserade av ovanliga affärsidéer kommer här en liten bonusbild från bokmässan.


Baka baka liten saga, rulla rulla liten essä. Mjöla den och pricka den – och så skjuts in i ugnen!

På allmän begäran visar jag förstås också upp torsdagkvällens fotbeklädnad.


Klackarna i taket.

Jodå, jag hann kolla lite på böcker på bokmässan också.

Med fötterna i soffan

Nu är jag så trött så jag verkligen inte orkar blogga, men Lotten säger att jag måste, och eftersom jag är ganska snäll och viljesvag så gör jag det. Den här dagen började finfint men mycket tidigt med överraskningsspelning hos goda vännen Valthornisten, som fyllde mer än man kan tro. Sedan har det klarats av en blogglunch, mingel både här och där och en hel del annat. I högklackade skor dessutom. Men vill ni ha detaljer så får ni snällt läsa hos Lotten, som är en väldigt mycket flitigare bloggare än jag.

Jag skrattar höstvädret rakt i ansiktet! Hahaha!

Minnesgoda läsare (jag höll på att skriva ”minnesvärda”, men det är ni såklart allesammans) kommer kanske ihåg mina mössproblem. De är lösta, mina vänner. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Den som har en blogg behöver aldrig stå rådlös någon längre stund. Den här gången kom den alltid lika omtänksamma och påhittiga bloggkommentatrisen Ökenråttan (även känd som Hattråttan med flera alias) till min undsättning. Och nu är jag den stolta och lyckliga ägarinnan till en alldeles tvättäkta hattnål och behöver aldrig mer jaga min mössa i Göteborgsblåsten!


Med en hattnål har man händerna fria för t.ex. fotografering.

Alltså, ni ser ju själva hur snygg den är! Och fiffig är den också: I ena ändan sitter en liten hylsa som man skruvar av. Då blottas en vass spets, som man sticker in genom huvudbonaden, fäster i frisyren och trär ut genom huvudbonaden igen. Sen skruvar man på hylsan igen, så att hattnålen sitter där den sitter och man slipper bli stucken i skalpen.


Nån som kommer att tänka på Basic Instinct?

Och inte nog med att jag nu kommer att hålla huvudet varmt och händerna fria: Jag kommer dessutom att ta mig igenom hösten torrskodd. När jag fick se den här bilden av Lottens nyligen bortgångne farbror Sten slog det mig plötsligt att jag äger ett par exakt sådana gummistövlar! Vi talar om Tretorn Sarek, världens bästa gummistövlar med finesser som inbyggda fotriktiga träbottnar och nedvikbara skaft. Jag köpte dem sisådär 1979, när jag under en kort men intensiv period ägnade mig åt fågelskådning. Dessa gummistövlarnas X2000 har jag aldrig riktigt kunnat kasta. Men under flera år har jag alldeles glömt bort dem och i stället hankat mig fram med ärvda (av barnen), lite för stora gummistövlar. Men nu dök jag in i det allra mörkaste hörnet i klädkammaren, och minsann, där stod de! Lika gröna och sköna som när jag köpte dem för tjugoåtta år sedan.


Inte bara praktiska utan snygga också, som ni ser!

Så nu kan höststormarna komma! Jag är rustad!

Ovanliga affärsidéer

Besöket på Hemse krut- och pappershandel var veckans höjdpunkt på min barndoms Gotlandssemestrar. Nej, vi ägnade oss inte åt att jaga rabbisar (gotländska för vildkaniner) på semestern. På Hemse krut- och pappershandel såldes inte bara patroner, hagel, kuvert och kulspetspennor utan även leksaker. Så det var där vi fick spendera ”semesterpengen”, som farfar alltid bidrog med. Kan det ha varit tjugo kronor vardera för mig och mina syskon? Det räckte i alla fall till en hel Barbieoutfit!

På tal om originella – jag säger inte dåliga – affärskombinationer har en ostaffär i min närhet breddat sin verksamhet. Man erbjuder nu även datorservice.


Ett halvt kilo västerbotten och ett par moderkort, tack!


Är minnesuppgraderingen klar? Inte? Äsch, jag kan ta lite svarta oliver så länge.

På väg upp till Orust i somras körde vi förbi en skylt som pekade mot ett etablissemang som erbjöd ”svets och massage”. Eller var det ”smide och zonterapi”?
– Stoppa bilen! ropade jag för full hals, men underligt nog stannade inte bilen, så jag minns inte exakt vad som stod på skylten. Men ni förstår principen. De är principen jag är ute efter här! (Inte för att jag har gjort mig känd som en speciellt principfast person annars, men det här är ett undantagsfall.)

Nu vill jag förstås få veta vilka ovanliga, innovativa och häpnadsväckande affärskombinationer ni har stött på!