Bloggträffsidyll

I Varberg! Det ni.

Tada!

Halli hallå! Och: Tittut! Som gubben i lådan dyker jag upp igen – bloggosfärens mest oberäkneliga bloggare till er tjänst! Jag har förstått att några av er är oroliga för mig. Till er vill jag säga: Jag är väldigt glad och ganska rörd över er omtanke. Och sedan vill jag också säga: Ni kan sluta oroa er. Jag mår fint. Min frånvaro från bloggvärlden beror på två saker. För det första sitter jag vid datorn under hela arbetsdagarna, och de kan bli rätt långa ibland. När jag är ledig vill jag oftast inte sitta vid datorn utan göra cykelutflykter, spela lergök och prata. För det andra har jag lite mycket i mitt liv emellanåt. Och när jag då måste stryka något får det blir enligt LAS-principen: sist in, först ut. Så det blir bloggandet (och inte minst bloggläsandet) som ryker. Ta det alltså inte personligt om jag inte kommenterar på just din blogg just nu. Jag kommenterar inte på någon blogg alls! Säga vad man vill, men rättvis är jag i alla fall. Det blir man automatiskt om man är trebarnsmor.

Men nu har jag alltså krupit fram från den sten under vilken jag har gömt mig de senaste veckorna. Och nu ska jag inte använda fler metaforer, jag lovar. Finns det något mer irriterande än folk som använder metaforer i tid och otid? Till saken: Vad passar bättre än att bryta bloggfastan (hoppsan! ursäkta!) med en bloggträff? Och inte vilken bloggträff som helst utan något så exotiskt som en bloggträff på Varbergs fästning. Läs mer på Bloggträffsbloggen. Om jag till äventyrs har några läsare i Varberg med omnejd som vill ha lite mer spontanitet i sitt liv så är det bara att dyka upp! Vi ses på fästningsterrassen vid 17-tiden. Bockstensmannen går tyvärr och lägger sig redan klockan 16, men vi bloggare kompenserar hans frånvaro mer än väl.

Passa förresten på och läs lite om bloggträffen på bokmässan när du ändå är på Bloggträffsbloggen. Denna bloggträff är en lång och ärofull tradition sedan 2006, som jag lovar att du inte vill missa!

Fredagsmys i skog och mark

Jag har aldrig varit något stort Rolling Stones-fan. Det är väl inte så konstigt – när de var som bäst var jag sisådär åtta–nio år gammal. Men jag såg dem ändå live 1982, fast jag egentligen var lätt skeptisk till ”gubbrockarna”. (De var ju vid det laget ungefär lika lastgamla som jag är nu.) Men nu är det ju bara så att Mick Jagger nog är en av de mest karismatiska scenpersonligheter som någonsin har stått på Ullevis scen (eller vilken scen som helst, förresten). Jag säger bara det – inte ens den mest skeptiska tjugoåring kan hålla sig cool när han struttar på det där sättet, ni vet.

I går var de ju här igen. Äldre än någonsin (precis som alla vi andra). Den här gången såg jag dem inte, men däremot hörde jag dem. I sällskap med ett par hundra andra snå… sparsamma göteborgare. Vi hade letat oss upp till den legendariska plats som brukar kallas ”Snikens kulle”. Därifrån skulle man enligt rykten ha utmärkt sikt över scenen på Ullevi. Det visade sig tyvärr vara helt osant. Däremot hörde man riktigt bra. Och mysigt var det att sitta där och dricka en och annan medhavd öl i sällskap med tjugoåriga chalmerister, pensionärer, barnfamiljer och hundvalpar.


Priset för bästa outfit gick till den unge mannen näst längst till vänster. Det syns inte här, men han var iförd ljust pistaschgröna byxor, vita snabelskor och en liten brunrutig smärtingväska.


Här nere satt det några stycken som säkert inte hade det lika mysigt som på Snikens kulle.

Men jag har förstås en fråga också. Ni vet, så här i Stonestider är tidningarna fulla av artiklar om gamle Stonesmedlemmen Brian Jones och hans mystiska död. Men då vill jag bara säga: Bill Wyman. Vart sjutton har han tagit vägen? Är han död? Eller har han fått sparken? Han verkar nästan lika osynlig i Stoneshistorieskrivningen som en misshaglig person i Stalinnomenklaturan, en sån där som blir raderad ur historieböckerna och bortretuscherad på alla foton. Eller har Bill kanske bara slagit sig på något helt annat? Förslagsvis svampplockning och frimärkssamlande? Men hur som helst återstår ytterligare en fråga: Vem är det som spelar bas i Rolling Stones egentligen?

Dagens utstyrsel

Snälla bloggläsaren Pernilla hörsammade min appell och skickade ett spännande paket:


Flingor?

Nej, varken flingor eller sagogryn utan:

Blå, blå, blåa skor!

Dagens utstyrsel är alltså:

Bloggskor!

Tunisienrapport: reselektyren (på begäran)

Fia undrar vilka böcker jag tog med mig på Tunisienresan. Lätt fråga. Och ett lätt val. På semestern läser man såklart deckare!

De här tre fick jag med mig:

”Buried” av Mark Billingham, ”The Fields of Grief” av Giles Blunt och ”Triptych” av Karin Slaughter.

Mark Billingham: Buried
De tidigare böckerna i serien om polisen Tom Thorne (Lifeless, Sleepyhead m.fl.) är bloddrypande historier, fulla av äckliga detaljer. Nästan lite à la Mo Hayder (vilket jag i och för sig är rätt förtjust i). Den här är inte sån. Det här är mer en historia efter konceptet allt-är-precis-tvärtom-mot-vad-du-trodde. De oväntade vändningarna staplas alltså på varandra så att de till slut blir väntade. Om de då inte inträffar blir det hela liksom dubbeloväntat. Fiffigt. Och spännande faktiskt. Tyvärr tycker jag att den tidigare rätt bufflige Tom Thorne har tappat stinget lite grann och blivit lite mesig. Men den är klart läsvärd och får betyget:

Fyra galgar!

Giles Blunt: The Fields of Grief
Det här är ytterligare en bok om polisen John Cardinal i den lilla kanadensiska staden Algonquin Bay. Han är en rättrådig person. En riktig helyllekille. Mannen som envist står fast vid sin ståndpunkt trots att alla andra säger motsatsen och som till slut givetvis visar sig ha rätt. Man kan bli rätt trött på det faktiskt. Men vem har sagt att det inte får finnas schabloner i en deckare? Såklart får det det. Och Giles Blunt kan trots allt snickra ihop en spännande historia. Så den får faktiskt betyget:

Tre galgar!

Karin Slaughter: Triptych
I Slaktarkarins tidigare böcker, en serie som utspelar sig i Grant County, lider huvudpersonerna en smula av samma präktig- och duktighetssyndrom som Blunts Cardinal. Triptych ingår dock inte i den serien. Det här är i stället en berättelse som utspelar sig i Atlantas undre värld. Och här är inget förutsägbart och personerna är allt annat än schablonmässiga. De oväntade vändningarna är lika överraskande genom hela historien. Bloddrypande detaljer saknas inte heller! Det här är en av de bästa deckarna jag har läst på länge! Så den får betyget:

Fem galgar!

Annars brukar jag läsa lite danska böcker på somrarna (företrädesvis deckare). I år har jag dock inte hittat några jag är sugen på. Någon som har tips kanske?

Öppet brev från ett värddjur

KäraUsla herr Pediculus Humanus Capitis, fru Capitis och de tolv lusbarnen (samt eventuella sladdisar).

Här har jag klarat mig igenom dagisåren, lågstadieåren, mellanstadieåren, de allra flesta högstadieåren samt några gymnasieår utan påhälsning från er. Och så behagar ni infestera mig nu! När jag trodde vi hade vårt på det torra! När jag sånär hade utnämnt oss till Familjen-som-inte-får-löss! Det är osjyst! Fegt! Dålig stil! Men ni vet inte vem ni har försökt invadera. Jo, en som äger en stridshandledning:


När man har bloggvänner är man aldrig rådlös!

Korkat! Dessutom har jag nu beväpnat mig med Prioderm, luskam samt tålamod. Så nu ska vi allt se vem som skrattar sist. Kom inte dragandes med några snyfthistorier, de biter inte på mig. Här har det bitits alldeles tillräckligt redan.

HögaktningsfulltFöraktfullt
Översättarhelena
Värddjur

Tunisienrapport: solbrännan

Eftersom Montezumas nordafrikanske kusin verkar anse sig ha lite mer hämnd kvar att utverka får rapporteringen från Tunisien ske i småportioner. I dag förevisar jag solbrännan. Jag har inte så väldigt lätt för att bli brun som man kanske skulle kunna tro. Med ett undantag: fötterna. De blir jättebruna. (På ovansidan alltså. På undersidan kan de också bli ganska bruna när man går i sandaler, men det brukar försvinna i duschen.)


Snyggast just nu: fossingarna.

Jag har inget minne av att jag hade särskilt bruna fötter som yngre. Däremot brukade jag bli ganska solbränd om armar och rygg. Kan det vara så att pigmenten helt enkelt sjunker allt längre neråt allteftersom åren går? Att de snygga fötterna helt enkelt beror på tyngdlagen?

På Landvetter är det lite blött

Men snart åker vi! Känns finfint!

Ni är snällast, snyggast och bäst på alla vis

Ni, mina kära bloggläsare, alltså. Ja, jag fjäskar lite. Jag hade nämligen tänkt be om en tjänst. Läser ni modebloggar? Har ni sett att de ibland efterlyser saker som de stöter på i en eller annan affär men inte hittar i rätt storlek eller färg eller så? Just detta hade jag tänkt försöka mig på nu. Och enligt mina erfarenheter av bloggosfärens hjälpsamhet och effektivitet (uthämtning av biljetter på Berwaldhallen, införskaffande av sagogryn med mera) så tror jag faktiskt att det kan fungera.

Nu har jag nämligen fallit pladask för de här blå skorna:



De finns på Din Sko, men ingen av butikerna i Göteborg (jag har flängt runt i allihop, tror jag, såvida det inte finns någon på Hisingen) har kvar dem i storlek 39. (Vilket väl inte är så konstigt, eftersom de är på rea just nu och således säkert har funnits i butikerna ett bra tag.) Om någon skulle stöta på dem i den storleken så skulle jag vara fantastiskt tacksam om ni kunde slå till på ett par såna till mig. Skriv föralldel det här i kommentarerna i så fall! Det skulle ju vara ytterst opraktiskt med flera par likadana. Och mejla mig på adressen som står här på bloggen. Som om det inte vore nog med detta måste jag dessutom be att få uppskov med de ekonomiska mellanhavandena tills jag kommer hem från Tunisien om en vecka. Så här skorna ut framifrån:



Tänk er dem till halmhatten i förra inlägget! Eller till den här klänningen, kanske. Skulle det inte vara underbart tjusigt?

Huvudsaken

Jag står inför ett stort och viktigt beslut som jag väldigt gärna vill ha hjälp med. Det är så att familjen ska resa till ett soligt land på fredag. Ett väldigt soligt land. Ett land med öken i. Ett land som inte ligger så långt från det land som den kända bloggkommentatrisen Ökenråttan nästan kallade sitt ett tag. Och då har man ju hört att man ska dricka mycket, gå långsamt (blir svårt) samt ha något på huvudet. Halmhatt, tänkte jag. Det måste ju vara luftigt och skönt och samtidigt skugga bra. Sen tänkte jag: Äsch, vad dumt att jag alldeles nyssens kastade bort min gamla halmhatt som låg i klädkammaren i åratal utan att någon använde den. Familjen påstod att den skräpade och var ivägen. Så den fick åka till halmhattshimlen. Trots att det var en utmärkt halmhatt! Lagom stor var den också. Det är nämligen så att jag har ett ovanligt stort huvud och vanligen måste köpa huvudbonader avsedda för män. (När jag skulle beställa studentmössa – efter påtryckningar från klasskamraterna som påstod att det skulle störa helhetsintrycket om några var utan – var inte mindre än två expediter tvungna att kontrollmäta mitt huvud och konstatera att den första inte hade mätt fel. Sextio centimeter var det.)

Inför resan till ökenlandet bestämde jag mig alltså för att skaffa en ny halmhatt. Det var inte lätt. Jag provade massor av hattar, men de flesta var för små. Herrhalmhattar provade jag också men bestämde mig för att Maurice Chevalier-stilen inte passade mig. Till sist hittade jag halmhatt som nästan var lagom på Lindex. Det kändes som om den hade en viss uttöjningspotential.

När jag kom hem poserade jag för maken i hattfyndet och beklagade mig samtidigt lite över att den ändå inte var som den gamla fina halmhatten, den som jag kastade. Maken:
– Kastade? Du? En halmhatt? Skulle inte tro det. Den ligger ju i klädkammaren.
Jag (i förorättad ton):
– Gör den ju inte. Ni tvingade ju mig att kasta den.
Varvid han givetvis går in i klädkammaren och plockar fram den gamla goda halmhatten. Jamen, hur ska jag kunna veta att nån lägger halmhattar under en hög med cykelhjälmar!

Och nu till dilemmat! Ska jag använda den gamla godingen och lämna tillbaka den nya? Eller ska jag behålla den nya? (Och givetvis ändå spara den gamla, vad trodde ni!)


Fördelen med den gamla är att den är lagom. Nackdelen är att den är något sunkig. (Fast de där stråna som sticker ut längs kanten ska faktiskt vara där.)


Fördelen med den nya är att den är fräsch och … ny. Nackdelen är att den är lite för liten. Och så kostar den 149 spänn, och det vill man ju inte kasta ut i onödan!

Resten av familjen förbereder sig inför resan på lite olika sätt. Fjortonåringen stryker till exempel sina shorts med plattången. Var kan hon ha fått en sådan huslighet ifrån?


Om man är riktigt smart kan man lista ut vart vi ska med ledning av den här bilden!