Hon gav ordet sömnig ett ansikte

Världens bästa Huskors visar hur hon ser ut mitt i natten. Så då vill ju inte jag vara sämre!


Visst liknar jag Lennart Bodström lite när jag är som tröttast?

Och nu tycker jag och Huskorset att det här ska bli en ny så kallad bloggkavle! Härmed uppmanar jag alla och envar att visa hur ni ser ut när ni vaknar mitt i natten! Här kommer lite instruktioner:

1. Drick ett par liter vatten strax innan sänggåendet.
2. Gör alla nödvändiga inställningar på kameran och lägg den i badrummet.
2. Gå och lägg dig.
3. När blåsan väcker dig mitt i natten och du sömndrucket snavar ut i badrummet ska du ha sinnesnärvaro nog att knäppa en bild av sig själv!
4. Publicera bilden på bloggen. Just detta behöver inte nödändigtvis ske mitt i natten.

Vågar du? Det är väl klart att du gör!

Sex roller söker en publik

Trubaduren, författaren, bloggaren, familjefadern, tv-kocken och vivören Peter Barlach turnerar land och rike runt med sin enmansföreställning ”Heliga familjen” i Riksteaterns regi. Har du inte sett den? Grämer det dig nåt obeskrivligt? Lugn! Det finns hopp! Det finns fortfarande biljetter kvar till föreställningen i Uddevalla den 15 november, alltså nu på lördag, det vet jag från vanligen välunderrättad källa. Skynda dig att boka!


Jag tror att det är den brunlurvige längst till höger som är vivören.

Huskorset, Ataharis och jag ska dit!

PS. Behöver du skjuts från Göteborg? Jag har plats i bilen, så det är bara att höra av sig!

PS 2. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det där med ”vivören”. Vad gör man inte för att få travestera Pirandello en liten smula?

Sig självom till varnagel? Knappast.

Nu ska jag berätta en liten sedelärande historia. Härommorgonen vinkade jag som vanligt adjö till maken när han gick till jobbet, och gick sedan och la mig igen. Skojar. Jag gick som vanligt och satte mig vid datorn och fortsatte jobba. Fem minuter senare hör jag hur maken kommer hem igen. Jag går ut i hallen för att se vad han har glömt. Men han har inte glömt något, nej, han står där med ett krossat glasögonglas och blodet rinnande från pannan och berättar att han har vurpat med cykeln. Jag blir lite skärrad och skam till sägandes också lite full i skratt, men lyckas (som jag faktiskt brukar i sådana situationer, jo, det är sant) samla mig så pass att jag kan tvätta bort blodet ur pannan på honom och konstatera att det inte är något jag själv kan fixa med lite suturtejp. Maken beger sig då till vår lokala vårdcentral, där han får såret sytt med fyra stygn. Några dagar senare ser det ut så här:


Nej, det är inte en ovanligt illusorisk halloweensminkning.

Nu kanske ni vill veta hur det hela gick till. Jo, han skulle bara cykla nerför trottoarkanten alldeles utanför vårt kvarter, när hela det stiliga ekipaget välte. Farten var måttlig. Inga andra trafikanter var inblandade. Hade han cykelhjälm? Svar: nej. Ska han börja använda cykelhjälm nu? Svar: nej. Han tycker att det är för varmt med hjälm. Och det är klart, med ett hål i huvudet blir det ju väldigt luftigt och skönt. Inte.

Död mans sylt

Min svärfar gick bort i somras. Han var en man som hade både goda och dåliga sidor, precis som de flesta av oss. En av hans goda sidor var att han kokade mycket god jordgubbssylt. En av hans dåliga sidor var att han kokade mycket lös jordgubbssylt. I dag hittade vi en burk av farfars sylt långt in i ett hörn av kylen, så i morgon har jag lovat barnen pannkakor till middag. (Det blir broccolisoppa först; någon ordning får det ändå vara på mathållningen.)


Många såna burkar fick vi genom åren.

Om det är någon som tycker att rubriken är opassande så kan jag försäkra att svärfar hade tyckt att den var jätterolig!

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 7 & 8

De fula vykorten fortsätter att drösa in i min postlåda. (Snälla, bespara mig nu diskussionen om huruvida en sån där springa i dörren heter brevlåda, postlåda eller möjligen brevinkast!) Jag ligger lite efter med rapporteringen, men ligger efter gör jag ju i så många andra sammanhang också, så det känns bra ändå.

Ökenråttan avslöjade häromdagen i kommentarerna att hon minsann iscensatte ett litet experiment när hon postade sina vykort. Hon stoppade två kort i en brevlåda (se parentes om terminologin ovan) och två kort i en annan. För sent upptäckte hon att låda nummer två var avsedd för lokalpost! Nu var spänningen olidlig! Skulle dessa två kort, postade i en lokalpostbrevlåda i Stockholm och adresserade till Göteborg, för evigt irra runt i ett lokalpostlimbo? Som de vilsna själarna i första kretsen av Dantes inferno*, ungefär? Nejdå. Korten dök upp redan i tisdag. Man kan lita på Kgl Postverket.

Och nu till korten!


Från Ökenråttan, i tisdags

Det här kortet föreställer, skulle man kunna tro, en ovanligt tråkig strand. Enligt Ökenråttan är det egentligen en av världens vackraste stränder, och hon har en del stränder att jämföra med, ska ni veta. Men det ser ju mest bara ut som ... rena öknen. (Ursäkta, men jag är ju göteborgare!) Ingen kan ana att Costa Rica faktiskt är ett av de biologiskt rikaste länderna i världen.

Nästa kort hade från början sällskap av en ännu fulare kompis, men det vek Ökenråttan ihop och lade under ena benet på ett vickande balkongbord. Föga anade hon väl då att de fulaste korten är de mest eftertraktade!


Från Ökenråttan, i tisdags

Det här kortet kommer från en vinkällare, som till råga på allt har snåla ägare! Inte så mycket som ett litet glas vin bjöds det på. Det enda man fick var ett par fula vykort. Och det var ju för all del tur.


*Här passar det bra att muttra: Var får hon allt ifrån?

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 6

Faktum är att det inte bara var Ökenråttans hiskliga kort som damp ner i min brevlåda i går, men min skanner fick en tillfällig fulöverbelastning och vägrade samarbeta efter två inskannade kort. Nu har den dock vilat upp sig igen och jag kan dela med mig av ännu ett förfärligt vykort.


Från Lena, North of Sweden, i går

Det här kortet kan stå som företrädare för en helt egen vykortsgenre – industrivykortet. Det föreställer nämligen något så charmigt och pittoreskt som SCA:s anläggning i Timrå och väcker en lång rad existentiella frågor: Vem skickar ett sådant vykort? Och till vem? Hur stor är den där fabriken egentligen? Och vad är det för en ljusare halvcirkel i vattnet längst fram? Sånt kan man fundera på när man har ett fult vykort i sin hand.

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 4 & 5

Vilken bloggföljetongslångkalsong det här kommer att bli! I dag har jag fått inte mindre än två oerhört fula vykort av den oförlikneliga bloggkommentatrisen Ökenråttan. Men då stämmer ju inte rubriken, invänder kanske vän av ordning. Jovisst, svarar jag. Ökenråttan kommenterar så flitigt och utförligt och slagfärdigt att man nog skulle kunna påstå att hon är en bloggare, fast hon bloggar inte i någon egen blogg utan i andras kommentarer! Ser man på, det där hade kunnat bli ett fint exempel på en stipulativ definition! Men nu får det vara slut på hårklyveri och filosoferande, ni vill väl se vykorten för sjutton gubbar?


Från Ökenråttan, i dag

Ni är förstås nyfikna på vad kortet föreställer? Jo, baksidestexten upplyser om att det kommer från Vallée de la Vézère (jag vet att Ökenråttan är noga med accenterna, men jag tror det blev rätt här) och att bilden föreställer inget mindre än troglodyternas kök. Ungefär. Eller som Ökenråttan så riktigt kommenterar: ”Ganska charmlös presentation av en spännande interiör, egentligen.”

Jag har sparat det bästa till sist:


Från Ökenråttan, också i dag

Det här är faktiskt enligt mitt förmenande det fulaste vykortet hittills! Färgerna! Bildkompositionen! (O)skärpan! Den hiskliga byggnaden i bakgrunden som stjäl uppmärksamheten från huvudmotivet, den blå bilen! Ökenråttan tror att det är från Hanoi eller möjligen Saigon. Någon välinformerad bloggläsare kanske vet besked?

Om hunden själv slipper välja

Godiva har lagat morotsbiffar! Sen tror jag hon matade hundarna med dem, men tyvärr överlevde bara den stora grå under soffbordet.

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 3

Tredje delen i serien om fula vykort jag har fått av andra bloggare är egentligen första delen i en vykortsdiptyk från Anna Toss. Plötsligt blev texten på vykortet som damp ner i går riktigt begriplig! (Som så mycket annat här i världen handlar den om öron.) För, som jag skrev till Anna i kommentarerna till gårdagens vykort: ”Det andra, som alltså egentligen skulle ha varit det första, kom nu! Det var mycket förvirrande att läsa det första, som alltså skulle ha varit det andra, utan det andra, som skulle ha varit det första!”


Från Anna Toss, i dag

Den tryckta texten på baksidan av detta kort, den som talar om vad kortet föreställer, lyder kort och gott: Kungahuset.

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 1 & 2

1. Från Miss Gillette (i somras)


2. Från Anna Toss (i dag)

PS. Ni fattar att jag älskar fula vykort, va?