Bästa posten

Oj, nu lät det som om jag tänkte skriva ett öppet brev till posten. Men det tänkte jag inte alls, det. Jag skulle bara visa vilken kul post jag fick i förra veckan.


Fin postskörd i torsdags.

Ni vet, när man jobbar hemma – som jag alltså gör – så händer det inte alltid så mycket om dagarna. Postens ankomst blir då något av en höjdpunkt under dagen (eller rättare sagt postens ankomster, den kommer nämligen två gånger om dagen här hos oss). Oftast blir man ju dock rätt besviken. Det är mest reklam och tråkiga fönsterkuvert. Men i torsdags kom alltså inte mindre än två skojiga försändelser. Den ena var en bok om döingar från Caveat Lector, som delar mitt något osunda intresse för kriminalteknik, obduktioner och sånt. Det andra var den utlovade gästboken från Lotten, komplett med fina pennor och allt. Hjälp, måste vi börja ha gäster nu?!

Jippi

Nu har jag jobbat i tjugotvå dagar i sträck. Men i morgon ska jag minsann vara ledig!



Då hade jag tänkt:
- Blogga
- Lägga upp två par jeans som jag köpte i juni
- Äta lunch med ett par trevliga kolleger
- Baka en morotskaka
- Blogga lite mer kanske

Nu ska jag dricka två glas vin på en vanlig usel måndagskväll och fundera ut nåt skojigt att blogga om på min lediga dag.

Just det, jag har varit på bokmässsan bokmässan

Medan Lotten har skrivit ett tjog bloggrapporter från bokmässan har jag skrivit en halv. Men jag har minsann dragit mitt strå till stacken genom att ordna husrum åt denna sajbervärldens egen bloggsifon. För att få omväxling och spänning i tillvaron valde hon dock att bara sova hos oss varannan natt och tillbringa natten däremellan på hotell. Båda alternativen har sina fördelar. Fördelen med att sova på hotell är att man får våfflor till frukost. Fördelen med att sova hos oss är att man slipper mögel i duschen. (Hoppas jag! Lotten, du hittade väl inget mögel i duschen?) Första natten fjäskade vi lite och lät Lotten sova i vardagsrummet, där vi har en så kallad snarkofag stående. Andra natten (som alltså var den tredje, ja, ni fattar) hade det dock uppstått en liten snarkkris i familjen, så då fick Lotten sova i skohyllan. Hon hade flera gånger uttryckt sin förtjusning över vår skohylla och verkade mycket riktigt också trivas fint. Så pass fint att hon inte ens vaknade när tidningsbudet med buller och brak kastade en GP i skallen på henne klockan fyra på morgonen.


Skratta nu, sova sen.

Innan det blev läggdags hade vi dock bjudit på gastronomi i den högre skolan, närmare bestämt frysta köttbullar med currymixpulver och veckogamla saffranspäron. Under middagen höll Lotten telefonkontakt med sin hemmavarande familj för att kunna jämföra det som serverades hos oss med vad de åt. Hur jämförelsen utföll vet jag inte riktigt, för jag var samtidigt ytterst upptagen med att att formulera en – om jag får säga det själv – synnerligen plausibel teori om varför svårstavade ord är så svårstavade egentligen.

Men maken till lättskött och på alla sätt förnöjsam husgäst får man leta efter. För när jag kom hem igen efter att ha vinkat av Lotten på tåget upptäckte jag att hon hade använt våra köksskåp som gästbok.


Hur gör vi nu när vi får nya köksluckor?

Förresten, fredagens bloggträff kan man med fördel läsa om hos till exempel IT-mamman, en ny och mycket trevlig bloggbekantskap. Och för alla er där ute som är intresserade av ovanliga affärsidéer kommer här en liten bonusbild från bokmässan.


Baka baka liten saga, rulla rulla liten essä. Mjöla den och pricka den – och så skjuts in i ugnen!

På allmän begäran visar jag förstås också upp torsdagkvällens fotbeklädnad.


Klackarna i taket.

Jodå, jag hann kolla lite på böcker på bokmässan också.

Med fötterna i soffan

Nu är jag så trött så jag verkligen inte orkar blogga, men Lotten säger att jag måste, och eftersom jag är ganska snäll och viljesvag så gör jag det. Den här dagen började finfint men mycket tidigt med överraskningsspelning hos goda vännen Valthornisten, som fyllde mer än man kan tro. Sedan har det klarats av en blogglunch, mingel både här och där och en hel del annat. I högklackade skor dessutom. Men vill ni ha detaljer så får ni snällt läsa hos Lotten, som är en väldigt mycket flitigare bloggare än jag.

Jag skrattar höstvädret rakt i ansiktet! Hahaha!

Minnesgoda läsare (jag höll på att skriva ”minnesvärda”, men det är ni såklart allesammans) kommer kanske ihåg mina mössproblem. De är lösta, mina vänner. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Den som har en blogg behöver aldrig stå rådlös någon längre stund. Den här gången kom den alltid lika omtänksamma och påhittiga bloggkommentatrisen Ökenråttan (även känd som Hattråttan med flera alias) till min undsättning. Och nu är jag den stolta och lyckliga ägarinnan till en alldeles tvättäkta hattnål och behöver aldrig mer jaga min mössa i Göteborgsblåsten!


Med en hattnål har man händerna fria för t.ex. fotografering.

Alltså, ni ser ju själva hur snygg den är! Och fiffig är den också: I ena ändan sitter en liten hylsa som man skruvar av. Då blottas en vass spets, som man sticker in genom huvudbonaden, fäster i frisyren och trär ut genom huvudbonaden igen. Sen skruvar man på hylsan igen, så att hattnålen sitter där den sitter och man slipper bli stucken i skalpen.


Nån som kommer att tänka på Basic Instinct?

Och inte nog med att jag nu kommer att hålla huvudet varmt och händerna fria: Jag kommer dessutom att ta mig igenom hösten torrskodd. När jag fick se den här bilden av Lottens nyligen bortgångne farbror Sten slog det mig plötsligt att jag äger ett par exakt sådana gummistövlar! Vi talar om Tretorn Sarek, världens bästa gummistövlar med finesser som inbyggda fotriktiga träbottnar och nedvikbara skaft. Jag köpte dem sisådär 1979, när jag under en kort men intensiv period ägnade mig åt fågelskådning. Dessa gummistövlarnas X2000 har jag aldrig riktigt kunnat kasta. Men under flera år har jag alldeles glömt bort dem och i stället hankat mig fram med ärvda (av barnen), lite för stora gummistövlar. Men nu dök jag in i det allra mörkaste hörnet i klädkammaren, och minsann, där stod de! Lika gröna och sköna som när jag köpte dem för tjugoåtta år sedan.


Inte bara praktiska utan snygga också, som ni ser!

Så nu kan höststormarna komma! Jag är rustad!

Ovanliga affärsidéer

Besöket på Hemse krut- och pappershandel var veckans höjdpunkt på min barndoms Gotlandssemestrar. Nej, vi ägnade oss inte åt att jaga rabbisar (gotländska för vildkaniner) på semestern. På Hemse krut- och pappershandel såldes inte bara patroner, hagel, kuvert och kulspetspennor utan även leksaker. Så det var där vi fick spendera ”semesterpengen”, som farfar alltid bidrog med. Kan det ha varit tjugo kronor vardera för mig och mina syskon? Det räckte i alla fall till en hel Barbieoutfit!

På tal om originella – jag säger inte dåliga – affärskombinationer har en ostaffär i min närhet breddat sin verksamhet. Man erbjuder nu även datorservice.


Ett halvt kilo västerbotten och ett par moderkort, tack!


Är minnesuppgraderingen klar? Inte? Äsch, jag kan ta lite svarta oliver så länge.

På väg upp till Orust i somras körde vi förbi en skylt som pekade mot ett etablissemang som erbjöd ”svets och massage”. Eller var det ”smide och zonterapi”?
– Stoppa bilen! ropade jag för full hals, men underligt nog stannade inte bilen, så jag minns inte exakt vad som stod på skylten. Men ni förstår principen. De är principen jag är ute efter här! (Inte för att jag har gjort mig känd som en speciellt principfast person annars, men det här är ett undantagsfall.)

Nu vill jag förstås få veta vilka ovanliga, innovativa och häpnadsväckande affärskombinationer ni har stött på!

Låt maten komma till mig

Minns ni drickabilen och fiskbilen? Ja, då är chansen stor att ni liksom jag är uppvuxna på landet på sextiotalet. I min lilla by i Småland hette drickabilen förstås ”dreckabilen” och kom från Andrés bryggeri i Värnamo. Den levererade sockerdricka i riktiga drickabackar av trä, sådana som var alldeles lagom stora för LP-skivor. Fiskbilen hette ”feskabilen” och kom varje torsdag. Det fanns en speceribil också, fast den fick jag och mina syskon inte handla från, eftersom det var dyrare där än i den lilla byns två (!) affärer. Min farmor och farfar, som bodde utanför byn och aldrig i hela sitt liv ägde någon bil, handlade däremot från speceribilen. Så om jag hälsade på hos farmor när denna spännande bil kom fick jag i alla fall vara med och handla där. (Den kallades förstås inte ”speceribilen” utan något helt annat, men vad har jag faktiskt glömt.)

Och kommer ni ihåg att man kunde handla mat på Internet för några år sedan och få den hemlevererad? Detta var nu inte en service till glesbygdsbor i första hand utan snarare till stressade storstadsfamiljer. Tjänsten försvann efter ett tag. Marknaden var visst inte mogen, sas det. Men nu rapporterar den gode Salt-Stellan att denna service är på väg tillbaka! Och det är ju inte en dag för sent.

Men sedan några veckor tillbaka har jag i alla fall en frukt- och grönsaksbil som kommer hem till mig! Varje torsdag står det en låda från Årstiderna i min trappuppgång. Det är rätt dyrt och allt har inte varit av toppenkvalitet (men det mesta, faktiskt). Men det är underbart skönt att få maten hemburen, även om det bara är frukt och grönsaker. Och även om just frukten har en förmåga att försvinna på ett par dagar i vår familj.



Visst suger det lite i magen när man ser bilden? Lugn, här kommer ett recept som är fantastiskt bra i all sin enkelhet.


Tubaistens oslagbara vitkålssallad

Hyvla ett vitkålshuvud fint
Riv ett par morötter grovt
Hacka en paprika halvgrovt

Blanda grönsakerna i en bunke. (Jag testade förresten med spetskål, och det gick utmärkt, men strängt taget är det väl samma sak.)


Värm:
3/4 dl olja
1 dl äppelcidervinäger
1 tsk salt
1–3 msk socker (efter smak)

Häll detta kokande över grönsakerna. Blanda och låt stå nån timma minst. (Under tiden kan man passa på och öva lite på tuban om man har en sådan.) Salladen är hållbar i kyl upp till en vecka.

Godare vitkålssallad har du aldrig ätit!

Ursäkta, har ni något schampo som helt enkelt gör håret rent?

Inget kan pigga upp en läxstressad och trött fjortonåring som ett nytt schampo. I går kväll behövde min fjortonåring ta paus från pluggandet till dagens SO-prov med en liten promenad till hårvårdshyllan på Ica. Hon köper aldrig samma schampo två gånger i rad utan tycker om att prova en ny sort varje gång, och då krävs det förstås noggrant luktande och läsande på förpackningarna när man ska välja sin nya schampoflaska.

Jag hängde med på schampojakt. Vårt Ica är inte särskilt stort, men de har fyrtioåtta olika sorters schampon. Det finns schampo för färgat hår, schampo mot fett hår och schampo för lockigt hår. Det finns specialschampo för den som är lite äldre. (”Moget hår” borde det väl kallas egentligen. Det står ju alltid ”mogen hy” på hudkrämer, och av någon anledning ser jag då alltid framför mig ett sprickfärdigt, övermoget plommon!) Några schampon gör håret platt, medan andra motverkar platt hår. Mjällschampona är så många att de har en egen hylla. Men aldrig tidigare hade vi sett ett schampo som utlovade respekt, så det slog vi givetvis till på.


Yo, respektera mitt hår.

När armarna inte räcker till längre

Nej, jag har inte slagit mig på sportfiske. Jag har gått och blivit ålderssynt. Det hände förstås inte över en natt utan har smugit sig på mig på ett illvilligt och listigt sätt under flera års tid. Jag har kämpat emot länge, men nu var jag slutligen tvungen att kapitulera och skaffa mig ett par läsglasögon. Och de har massor av fördelar! Man kan till exempel:
- Läsa de mest finstilta innehållsdeklarationer på syltburkar, schampoflaskor, vaniljsåspulverpaket … Inte ens lypsylet slipper nu undan min granskande blick!
- Sy i knappar och sprätta upp sömmar. När man till och med kan trä tråden på nålen själv finns det inga ursäkter längre! Kanske skulle jag till och med kunna sy korsstygn.
- Plocka ögonbrynen.
- Inge respekt.
- Låtsas att man är intellektuell.
- Arbetstämma småkryp. Nej, nu förivrade jag mig nog lite. Här krävs det nog andra specialkunskaper än en god syn.

Men det finns förstås nackdelar också. (Varför måste det alltid vara så?) Man får till exempel:
- Ytterligare en sak att hålla reda på i vardagen.
- Ytterligare en sak att bära omkring på i den redan alldeles för tunga handväskan.


Översättarhelena ser dig!

Mössan käckt på svaj

Jag har köpt en sån däringa modern ungdomsmössa. Det är mycket svårt att få den att sitta kvar på huvudet, för enligt fjortonåringens instruktioner ska den sitta käckt på bakhuvudet.


En ganska mörk bild, vilket jag inte ser som någon nackdel precis.

Frågan är hur ungdomarna får mössan att stanna i det läget i Göteborgsblåsten. Hårspännen? Frågan är förresten om ungdomarna överhuvudtaget har såna mössor längre, nu när fyrtiofemåringarna börjar skaffa likadana.
---------------
Uppdatering:


Ljusare bild. Ingen fördel precis.

Här ser man mössan åtminstone. I bakgrunden skymtar man även vår brödrost av oljefatsmodell.