Alla dessa dagar

Allting har ju en dag nuförtiden. (Utom korven som har två, höll jag på att skriva. Och bara för det var jag tvungen att kolla om det fanns någon korvdag, och det fanns det såklart. Här är ett par stycken.) I går var det till exempel internationella översättningsdagen. Det borde jag förstås ha uppmärksammat här i bloggen, men si, det glömde jag alldeles bort. Eller var det möjligen så att andra människor borde ha uppmärksammat det och gratulerat mig? Bjudit mig på tårta? Gett mig presenter? Spelat fanfarer för mig? Ja, så var det nog. Men inte är jag bitter, inte, för i dag är det en annan kul dag, nämligen världsvegetariandagen. Jag har inte mindre än tre vegetarianer i mitt hushåll, nämligen de tre yngsta medlemmarna. Så nu tänkte jag fira denna dag, inte genom att bjuda på tårta, ge bort presenter eller spela fanfarer, utan genom att dela med mig av ett av mina bästa vegetariska recept. Vad tänker ni om jag säger morotsbiffar? Låt mig gissa. Ni tänker: ”Trååååkigt!” Men där tänkte ni helt fel, för här, förstår ni, här kommer:

~ Fanfar ~

Helenas jätteroliga morotsbiffar

Räcker till minst fyra personer, varav tre mycket matfriska så kallade unga vuxna/tonåringar

1 kg morötter
1 vitlöksklyfta
1 ägg
2 dl kikärtsmjöl
1 dl skalade sesamfrön
1 tsk salt
Rivet skal av ½ citron
Svartpeppar, mejram, dragon, timjan
Flytande margarin att steka i (eller smör eller rapsolja om man är lite mer petig med sånt)

Riv morötterna. Hur fint de ska rivas är väl en smaksak egentligen, men jag tycker det är godast med ganska finrivna. Finaste skivan på en matberedare eller näst finaste skivan på min kära mouli-julienne. Morotsbiffarna är också lättare att steka om morötterna är hyfsat finrivna.


Jag tror att den kan landa på månen också.

Krama nu ur en hel del vätska ur morotsrivet. Det är lättast att helt enkelt använda nävarna. (Men gör det inte över vasken, för guds skull, utan över ett stort glas eller en tillbringare. Droppa i lite citronsaft och drick upp!) Blanda ner pressad vitlök, ägg, sesamfrön, salt och kikärtsmjöl i de rivna morötterna. Det är ganska bra att göra det i just den ordningen, för kikärtsmjölet har en tendens att klumpa sig väldeliga annars. Ibland blandar jag också ner någon deciliter poppad amaranth, vilket gör biffarna lite luftigare, men det är inte alls nödvändigt. Krydda med citronskal, svartpeppar och torkade örtkryddor.

Smält matfettet i en stor stekpanna. Forma lagom stora (som en handflata kanske) och inte alltför tjocka (som en köttig örsnibb kanske, nej, vad säger jag! Men ni fattar, va?) biffar med hjälp av en slev eller nåt. Lägg dem direkt i stekpannan (det går inte att göra dem i förväg och lägga upp lite tjusigt på en skärbräda och sen flytta över dem till stekpannan). Stek biffarna ganska långsamt på båda sidor. Färdigt!

Det allra bästa med de här morotsbiffarna är kikärtsmjölet! Förutom att det är gott gör det att de håller ihop väldigt bra, och dessutom inbillar jag mig att de blir lite proteinrikare och nyttigare än med annat mjöl.

Morotsbiffarna är goda med till exempel potatismos och sallad i all enkelhet, men min favorit är att äta dem med Pommes Anna och gorgonzolasås! Det finns dock personer i det här hushållet som knappt kan tänka sig något värre än gorgonzolasås, men då kan de få en stark och god tomatsås i stället. Då kan man också tänka sig att byta ut örtkryddor och citron mot lite chiliflingor och spiskummin och äta dem med couscous. Och nu när jag nämnde spiskummin så kom jag på att man nog kan göra en indisk variant också. Det har jag inte testat, men jag kan tänka mig att de är jättegoda med lite poppade senapsfrön, kalonji och spiskummin. Eller en dessertvariant? Med tjinuskisås? Nej, kanske inte ändå. Det finns begränsningar även för de roligaste morotsbiffar.

Från det ena till det andra

Som många säkert redan har fattat (eftersom jag som vanligt är sist med att rapportera allt) har jag agerat bloggarpensionatsvärdinna åt Lotten och Anna i några dagar. Fast värdinna är väl för mycket sagt, förresten. De klarade sig utmärkt själva, fixade sin egen frukost och var exemplariska gäster på alla sätt och vis.

Men i går eftermiddag – när alla bloggare hade åkt hem och vi bara var fem personer kvar här hemma – kändes det lite tomt och konstigt. Förresten känns det overkligt ödsligt i hela Göteborg när bokmässan är över och det mest sensationella som händer är att man råkar stöta på Snoken på Hemköp. Tur då att jag som vanligt fick ägna söndagskvällen åt att repa med bandet! Själva spelandet gick för min egen del bara halvbra, men det var kanske inte så konstigt efter den intensiva bokmässehelgen. Men det var lika kul som vanligt. Och så är jag gränslöst nöjd med att jag har uppfunnit en saxofontransportkärra till cykeln! Någon annan som vill prova? Så här gör du:

Cykelkärra för tenorsaxofon
~ Illustrerad gör-det-själv-kurs ~

Du behöver följande:


En dramaten eller rättare sagt chassit till en dramaten.


En saxofon.


Ett så kallat hard case, det vill säga en hård låda till saxofonen. (Alltså inte en hårdför gangster eller liknande. Mycket viktigt!)


Två rejäla packremmar, helst en bred och en smal.

Gör nu så här:


1. Ta dramatenchassit och linda den smala remmen först runt dess handtag. Fortsätt sedan att linda remmen runt pakethållaren, ungefär som på bilden eller på ett ännu fiffigare vis.


2. Lasta saxofonlådan på dramaten och fäst med den breda packremmen.

3. Cykla iväg! (Vänta med att spela tills du har parkerat cykeln ordentligt.)

Cykelkärran fungerar säkert även för altsaxofon, kanske också trombon eller tuba eller varför inte fagott?

Take a look at the bloggservett

Här kommer den väl då då, bloggservetten från den traditionsenliga bokmässebloggträffen på Gyllene Prag.



Som ni ser har alla bloggare utom jag en fullt läslig handstil. Å andra sidan behöver ju ingen som läser detta kunna tyda länken just hit, eftersom ni redan är här.

Men ta nu och tyd länkarna till alla de andra unga och pigga bloggarna och kolla vad de har skrivit om bloggträffen. Jag var äldst, så jag bestämmer att jag slipper.

Hunkar, som det heter nuförtiden

Kan man överhuvudtaget tänka sig något sexigare än en manskör i cykelhjälmar?



Nej, nu får jag visst gå och tvätta munnen med tvål igen.

PS. Fast de sjunger faktiskt rätt bra. Kolla här.

Rapport från en skurhink översättares vardag

Det är så skönt när själva översättningen är klar. Ska bara göra lite småjusteringar i manuset innan jag levererar det till förlaget:


Obs! Bilden är alldeles sann och oförfalskad.

Bildbevis och en fråga

Den flitigaste Göteborgsutforskaren jag vet, nämligen den outtröttliga Flinn, hon som rapporterar hem till Dalarna, har dokumenterat resultatet av min iakttagelse häromdagen. Och tur var väl det, för man vet aldrig hur nitiska Gatubolaget är med markrenhållningen. (Oftast inte så värst, tror jag.) Så här blev det:


Foto: Flinn

Vi kan konstatera två saker: För det första att vår okände trottoarmålare tydligen övergav schackrutemönstret efter att jag hade cyklat förbi. För det andra att han är intresserad av mode. (Ni ser ju tidningen som ligger uppslagen på marken.)

Vi visar väl en närbild också så ni får studera hantverket ordentligt:


Foto: Flinn

Och nu till det andra ämnet i dagens rubrik: frågan. Här kommer den: Ni har väl inte missat att det är bloggträff på Gyllene Prag på torsdag? Läs mer här!

Något lustigt hände på väg från sjukgymnastiken

I förmiddags kom jag cyklande på Vasagatan. Som alla göteborgare vet är det en bred gata med en allé i mitten. I mitten av allén finns en cykelbana, och på ömse sidor om cykelbanan står det parkbänkar lite här och där. På denna cykelbana kom jag alltså cyklande.

På en bänk som jag cyklar förbi sitter en man som jag uppfattar som A-lagare. Bredvid honom på marken står en stor plåtburk med målarfärg. Jag får för mig att han har hittat den, men det kanske bara är mina fördomar som talar. Det är förstås fullt möjligt att han har köpt färgen, men i så fall räckte inte pengarna till en pensel. Burken är nämligen öppen, och mannen – som alltså inte har någon pensel – doppar änden av en hårt ihoprullad tidning i färgen. Sen målar han långsamt och omsorgsfullt varannan ruta i stenbeläggningen vid sina fötter. Som ett schackbräde, ni vet. Färgen är förresten grå, och det är de omålade stenarna också.

Ja, det var bara det jag ville berätta.

Kvinna med tenorsaxofon

Omröstningen gav ett inte särskilt överväldigande men ändå tydligt besked: saxofonbilden var mest populär. Resultatet förklaras delvis av att det saknades ljud till bilden.

Några tyckte dock att själva saxofonisten syntes lite dåligt. Men nu har min snälla tjugoåring tagit en ny bild, där man åtminstone kan se det mesta av mig, det vill säga det som sticker ut bakom jätteluren.


Den är faktiskt ännu tyngre än den ser ut.

Som ni ser har jag helt åsidosatt enkätens resultat och i stället placerat den här nya bilden i högermarginalen. Och med tanke på den här bloggens uppdateringfrekvens kommer man dessutom länge och väl att få se mig och min sax i dubbla upplagor här. Men som sagt, det är ju i alla fall ingen ljudblogg det här.

Rösta på din favoritöversättare!

Mitt val av bild i högermarginalen har ifrågasatts. Själv är jag ganska nöjd med den, eftersom jag tycker att jag ser så seriös och djupsinnig ut. Men jag har förstått att den kan verka skrämmande för känsliga själar, så nu måste den bytas ut. Ni får rösta såklart! Men det funkar precis som i vanliga svenska folkomröstningar, d.v.s. resultatet är bara rådgivande. Sen gör jag som jag vill ändå. Men låt inte det avskräcka er, utan rösta på nu!

Online Surveys & Market Research

Människan ska inte leva av bröd allena

I eftermiddags var jag och handlade på Hemköp. Som vanligt hade jag en lista att handla efter, eftersom jag annars inte kommer ihåg de mest elementära saker som behöver köpas. I dag såg listan ut så här:



Nu är ju lappen skrynklig efter att ha legat i min byxficka ett bra tag, och min handstil är redan från början inte mycket att hurra för, men det står alltså så här:

äppelcidervinäger
tortellini Hemköp
fil
torkade tranbär
äntligen (ett slags bröd, bloggarens anm.)
populärpsykologi
toapapper
frukt

Vänta lite nu. Backa till tredje raden från slutet. Hur tänkte jag där? (Och ja, det är jag som har skrivit allt som står på lappen.) Fast på något sätt gläder det mig lite att jag fortfarande efter fyrtiosex år understundom inte har en aning om vad som egentligen pågår i min hjärna.

PS. Jag har fortfarande inte kommit på vad det skulle ha stått egentligen, d.v.s. vad det är som ännu i detta nu saknas i kyl eller skafferi. Men det var nog inget viktigt.

PS 2. Undrar vad jag ska handla i morgon? Ekonomi och näringsväsen?