Här har ni min söndag

Lotten har fullständigt tappat koncepterna, fattningen och tråden och börjat utmana folk till höger och vänster. I mitt val lite åt sydväst sådär. Nu ska ni alltså få läsa om något så spännande som hur jag tillbringar min söndag!

1. Vädret utanför mitt fönster:
Tyvärr måste jag passa på den frågan. Efter fredagens storm är våra fönster täckta med en hinna av saltavlagringar, så det går inte att med säkerhet avgöra väderläget. En kvalificerad gissinng är dock duggregn och snålblåst. Vi pratar ju för höge farao om Göteborg.

2. Lyssnar på just nu:
Sextonåringen som skramlar in disk i diskmaskinen. (Pluspoäng!) Kaninen som originellt nog låter som en undulat. (Vi tror att hon lärde sig det när hon bodde på smådjurshotell en vecka i somras.) Jimi Hendrix från fjortonåringens rum.

3. I går gick jag och lade mig:
Vid ett–halv två nånting, när alla tonåringar var ordentligt hemkomna.

4. I dag vaknade jag:
Klockan halv elva. Ja, jag vet att det är skandal, men jag tycker det är en välsignelse att ha kvar förmågan att sova länge på morgnarna när barnen har blivit så stora att de inte längre vaknar i ottan. Faktum är att jag oftast är uppe först i familjen på helgerna även om jag inte stiger upp förrän vid elvasnåret! I dag var dock maken för en gångs skull uppe före mig och tog tåget till Halmstad för att titta på fotboll. Det finns sidor hos den mannen som jag aldrig kommer att begripa mig på.

5. Jag har på mig:
Synd att jag inte svarade i morse (i förmiddags alltså), för då hade jag nästan varit tvungna att visa er min vanliga morgonoutfit, som består av grå morgonrock, röda raggsockor, innetofflor av märket Birkenstock, samt, som kronan på verket, en leopardmönstrad filt virad runt kroppen. Nu har jag bytt till min Miss Marple-blus.

6. Senaste person som ringde mig:
Kapellmästaren i bandet, som ville ändra dagens reptid.

7. Senaste person som jag ringde upp:
Maken, som mitt under pågående fotbollsmatch måste svara på var bilen stod. Det blir lätt så när man bor med boendeparkering, vilket betyder att man får betala flera hundra kronor i månaden för att kanske hitta en plats till bilen på någon gata inte alltför långt hemifrån. Nej, vi borde verkligen inte ha någon bil.

8. Senaste person som skickade sms till mig:
Atahari som berättade att hon blev lite sen till gårdagens bloggträff.

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Atahari, som jag svarade att jag skulle hålla ställningarna så länge. Det blev dock inte mycket med det, eftersom jag blev rätt sen jag också.

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
Huskorset, som jag träffade på ovan nämnda bloggträff. Hon var minst lika rolig som jag hade föreställt mig och lärde oss bland annat den hemskt roliga ”bajsleken”. Den lekte sedan maken och jag en lång stund i går kväll till de hemmavarande tonåringarnas stora förtret.

11. Som addade dig:
Före Huskorset då? Min lillebror, tror jag.

12. Senaste person som mejlade mig:
Det var en viss herr Willard Beal, som ville erbjuda mig alla möjliga medikamenter billigt och utan några som helst receptkrav. Mitt utmärkta spamprogram K9 skickade det utan pardon rakt i papperskorgen.

13. Sista sajt som jag kollade på:
En av mina senaste favoritmatbloggar, The Perfect Pantry. Den tilltalar mitt matintresse något oerhört. Detta matintresse är nämligen av det lustiga slaget att jag inte är så vansinnigt road av själva matlagningen, men närmast besatt av att handla och bekanta mig med skojiga matvaror och ingredienser. Tyvärr resulterar det inte direkt ett perfekt skafferi, utan snarare ett skafferi drabbat av värsta sortens översvämning.

14. Ska göra idag:
Har ätit såväl frukost (äggröra och gravad lax, oh-la-la vilken extravagans!) som lunch (mikrade rester av fredagens jambalaya) och däremellan hunnit med ett besök på Ikea tillsammans med sextonåringen för att köpa knoppar till hans Myrornafyndade och egenhändigt ommålade byrå. Det var verkligen väldigt snällt av mig, för är det något jag avskyr så är det att åka till Ikea. Och jag har hört att det finns folk som gör det för nöjes skull! Men sextonåringen är snäll tillbaka och hjälper mig i detta nu att möblera om i arbetsrummet. Nu återstår att lägga upp ett par jeans till fjortonåringen, handla, laga middag (ostsoppa och pannkakor) och så dagens höjdpunkt: att Repa med Bandet.

15. Bra eller dålig dag idag?
En finfin dag! Dagar när man får spela musik är de bästa dagarna!

Med senap i örat

Kampen mot epikondylalgin går vidare. Här har vi det senaste vapnet:


Inga kommentarer om mina ludna öron, om jag får be.

Det här är tre små frön som min akupunktör tejpade fast i mitt högra öra efter senaste punkteringssessionen. Där ska de sitta tills de trillar av, och så ofta jag kommer ihåg det ska jag trycka på dem. På något outgrundligt vis ska det förstärka effekten av de små nålsticken. Det är förresten inga mystiska specialfrön från Bortre Asien utan helt vanliga senapsfrön. (Från Konsum, upplyste akupunktören.)

Lördagsgodis!

Höll nästan på att glömma: På lördag är det bloggträff! Man måste inte vara bloggare för att få komma, utan även kommentatorer, bloggläsare, allmänna hangarounds*, prospects** och bloggroupies*** är välkomna. Var där eller var fyrkantig!
--------------------------------------------------------
*Person som tycker om bloggare.
**Person som gärna vill bli bloggare.
***Person som tycker väldigt mycket om bloggare.

Lille gossen

Snart-sjuttonåringen fick en blank broschyr med posten häromdagen:


Raska ungdomar.

Var det reklam från en sportaffärskedja? Nej. Något av kvarterets två (!) gym som ville sälja ett träningskort till honom? Nej, inte det heller. Denna tjusiga folder kom minsann från vårt svenska totalförsvar, som ville ha gossen i sin tjänst.


Fast nuförtiden heter det ”Made in Lumpen”.

Jag har lite synpunkter på detta. Visst, vid en ytlig anblick ser han kanske ut som en lång och gänglig yngling som rakar sig flera gånger i veckan och med lätthet lyfter sin mamma och sin storasyster samtidigt. Men tror de verkligen att det är på riktigt? Förstår de inte att han egentligen bara är en liten tjock bebis som kallas Korven och somnar rakt ner i sin gröttallrik?

(På frågan om han tänkte nappa på erbjudandet svarade han: ”E du go eller?” Go är göteborgska och betyder ungefär ”inte klok”.)

Ont ska med ont fördrivas?

Jag har fått en liten släng av lateral epykondylalgi. Det är inte så exotiskt som det låter och det är inte heller frågan om galna kosjukan om det nu var någon som trodde det. Vi snackar om en helt vanlig tennisarmbåge. Och nej, jag har inte börjat spela tennis, utan denna åkomma har jag ådragit mig genom flitigt skrivande på datorn. ”En liten släng” är nog en lätt underdrift förresten, eftersom det har gjort så pass ont att jag har fått borsta håret med vänsterhanden. Och när jag försökte skala en rotselleri häromsistens var jag helt enkelt tvungen att ge upp. Något måste göras.

Jag har tidigare fått flera kortisoninjektioner i den förgjordade armbågen, men det är ju bara en kortsiktig lösning. Det hjälper för stunden, men snart är det lika illa igen. (Ungefär som att kissa i byxorna när man fryser.) Nu har jag i stället masat mig i väg till en inrättning som heter Primärvårdsrehab, där man kan få ordentlig hjälp med sånt här. Jag har fått ett träningsprogram och en fin rosa hantel som inte hade skämts för sig i nävarna på Pamela i Dallas och goda råd om hur man bäst lyfter tunga pastakastruller.


Den är lätt som en plätt men gör nytta ändå.

I dag var det dags för nästa steg: akupunktur. Jag är ganska mesig av mig, men något som jag verkligen inte är ett dugg rädd för är att bli stucken, att ta blodprov och få sprutor och sånt. Och det gjorde inte heller ett smack ont att få en nål instucken i skalpen, tre i högra armbågen, en i varje tumgrepp och en i örat(!). Det gjorde inte heller särskilt ont när min akupunktör vred om nålarna lite grann. Det mest plågsamma var att det var förfärligt tråkigt att ligga alldeles stilla på en brits i fyrtiofem minuter medan nålarna gjorde vad de nu skulle göra och att jag frös som en hund under tiden. Nästa gång tar jag med mig raggsockar. Vad jag däremot inte var beredd på var hur jag skulle känna mig efteråt. Hela eftermiddagen var det som om luften hade gått ur mig. Och det var kanske inte så konstigt – jag hade ju trots allt blivit akupunkterad.


Personen på bilden arbetar inte med översättning.

Cementbröllop låter ju också muntert

På tal om bröllopsdagar. När man har varit gift så länge som tjugo år firar man tydligen porslinsbröllop, minsann. Och som av en ren händelse har vi i vårt äktenskapliga köksskåp sedan ett par veckor tillbaka inte mindre än tolv likadana mattallrikar i den vackra och klassiska sjuttiotalsfärg avokadogrönt. För första gången på den dag som någon av oss minns kan vi alltså bjuda både familj och upp till sju gäster på mat på likadana tallrikar! Kom sen inte och säg att man inte utvecklas med åren!

Fascinerande sida, förresten, den här med bröllopsdagarna. Ta bara bilden. Om tio år ska min make alltså försöka klä ut sig till tvålfager liberal partiledare med begravningsslips och jag till .... tja, Kjerstin Dellert som låtsas att hon tar studenten?

Fast nylonbröllop, som vi tydligen ska fira nästa år, låter ju lite snuskigt och kul. Och den tjugotredje bröllopsdagen verkar ju ha alla förutsättningar att bli riktigt festlig.

Och till ett vår(d)tecken giver jag dig denna semla

I dag är det inte bara supertisdagen och fettisdagen och Tage Danielssons åttioårsdag utan dessutom min bröllopsdag. (Ja, min makes också förstås, men nu är ju det här min blogg och inte hans.) Min tjugoåriga bröllopsdag, till råga på allt. Vilket i sig är lite konstigt, eftersom jag bara är vid pass tjugoåtta år gammal, give or take ett par år.

I kväll firar vi så klart med semlor!

The Sunday Loud Music Club

I dag är det 114 år sedan Antoine-Joseph ”Adolphe” Sax gick ur tiden. Utan Adolphe och hans livsgärning så vet jag inte riktigt vad jag hade skulle ha pysslat med på söndagseftermiddagarna nuförtiden. Spelat golf? (HAHAHA!) Sorterat frimärkssamlingen? (Ännu mera HAHAHA!) Bakat struvor? (Men vad är struvor för nånting egentligen?) Men tack vare Adolphe så kan jag nu ägna mina söndagseftermiddagar åt att Repa Med Bandet. Eller blåskvintetten kanske man ska kalla det. En lagom högljudd liten ensemble är det i alla fall, bestående av fem damer i sina bästa år och den ovanliga men gravt underskattade sättningen tre tubor, ett valthorn och en tenorsax (jag).

Vi funderar på att kalla oss ”Bara mässingen”. Eller vänta lite nu, var det scenkläderna, det?


Vi gläder både grannar och familjer genom att repa hemma hos varandra.

Matsedelsutvärdering: tisdag

Den sensationella veckomatsedeln är nu avverkad. Fast det bara är onsdag. Men med tanke på att den redan från början bara innehöll tre middagar så var det ju rätt väntat.

Måndagsresultatet kunde ni läsa om redan i föregående inlägg. Tisdagens middag utföll så här: Pannbiffen var som den oftast är, det vill säga god. Haloumin smakade som haloumi brukar smaka. Tomaterna smakade ingenting, trots en och en halv timme i ugnen. Salladen var rätt slak. Och potatis- och palsternacksmoset var ... förfärligt. Jag tycker ju inte om palsternacka, tänk att jag aldrig lär mig det! Det var ingen annan som tyckte om det heller, men alla åt ganska snällt i alla fall. Den enda fördelen med moset i fråga var att jag fick tillfälle att upplysa mina kunskapstörstande* telningar om vilket rotmorfen rotmorfem som är svenskans längsta (palsternacka) samt lära dem vad ett rotmorfem är. (Egentligen är det ju ganska praktiskt att svenskans längsta rotmorfem är namnet på en rotfrukt!) Vi passade på att repetera begreppen avledning och sammansättning när vi ändå var igång.

Som tack för visat intresse, tålamod och överseende med det tråkiga moset bjöd jag sedan familjen på en äppelstrudel som jag hade liggande i frysen sen förut. (Med påskriften ”Ein großer Strudel”, jo, ibland blir jag förvånad själv.) Det fanns ett par fina vaniljstänger i kylen också. Dem luktade vi på en stund. Sen gick jag ner på Ica och köpte färdig vaniljvisp, sen åt vi strudel och pratade hemgjord tyska resten av kvällen.

På det hela taget ännu en lyckad matsedelsdag! I morgon kanske jag berättar hur det gick i dag.

-----------------
*Skojar. Men det fattade ni nog.

How to be a Domestic Goddess*

Visst är det fånigt att samla på vuxenpoäng när man är fyrtiosex? Men nu har jag faktiskt gjort mig förtjänt av några stycken. Jag har nämligen för första gången i mitt liv gjort en veckomatsedel. Jag är i vanliga fall en sån där oplanerad typ som aldrig bestämmer vad vi ska äta förrän samma dag och som går och handlar en gång om dagen. I bästa fall. Ibland blir det flera gånger varje dag. Det blir lätt så när man har fyra halvstora mataffärer inom tio minuters promenadavstånd. Två av dem har öppet till 22 ...

Men nu drabbades jag alltså plötsligt av en planeringsattack och gjorde en veckomatsedel. Visserligen blev den bara tre dagar lång och visserligen innehåller den fortfarande ett par frågetecken, men ändå. Det var i söndags denna revolutionerande händelse inträffade. Strax efteråt började jag ångestprata om att jag kanske dessutom skulle åka och storhandla, men så långt gick jag inte ändå. (Det är svårt att storhandla när man har en sån liten kyl som vi. Jag förstår inte hur man kan placera en så liten kyl i en så pass stor lägenhet som vår! Det är ändå fem rum och kök – eller till och med sex rum om man räknar hallen, och det kanske man bör göra eftersom den utöver sedvanliga hallutensilier även rymmer:

- Ett slagbord med stolar
- Två bokhyllor
- En syhörna
- Ett trumset
- En medelstor övernattningsgäst

I en så pass relativt stor lägenhet bor det väl oftast uppåt en fyra–fem människor? I vårt fall är det alltså fem. Och då räcker ju en sån här liten kyl inte långt:



Så här fullt är det alltså när jag inte har storhandlat. Och här var parentesen alltså slut om det var någon som började undra.) Nej, storhandlingen fick alltså vara. Någon måtta får det ändå vara. I stället röjde jag i klädkammaren och sorterade verktygslådorna och skickade maken till vårt vanliga Hemköp utrustad med en lista. (Han är inte alls efterbliven eller på något annat sätt oförmögen att sköta ett hushåll, utan det är bara så att han brukar sköta städningen och jag matlagningen på grund av bådas aversion mot den andra uppgiften.)

Jaha, vill ni se min finfina tredagarsmatsedel då? Här är den:

- Måndag (i går alltså): Ciderbräserad kyckling med morötter, äpplen med mera. Kikärtsgryta enligt samma koncept till vegetarianen. Ris. Stekta champinjoner med persilja till. Det tog fyrtiofem minuter att laga ungefär. Familjens omdöme: Mycket gott, men lite för lite grönsaker. (Kan delvis bero på att jag glömde göra sallad till som jag hade tänkt, men lite mer morötter i grytan skadar nog inte heller.)

- Tisdag (i dag): Pannbiff. Stekt halloumi till vegetarianen. Potatis- och palsternacksmos. Ugnsbakade tomater. (Jag fick lite trista tomater i Årstidernas låda i förra veckan, men de brukar ju smaka lite grann i alla fall om man ugnsbakar dem.) Sallad. Någon sås borde jag också hitta på till den såsälskande familjen. Ja, just det, det var ju det jag skulle haft gårdagens champinjoner till! Jaha, då får det väl bli en tur till Hemköp i alla fall då.

- Onsdag. Morotsbiffar. Bulgur. Blandad bönsallad (på burk). Örtsås (crème fraîche och frysta örtkryddor, typ).

(På torsdag övergår vi troligen till det gamla, matsedelslösa systemet.)

-------------------------------------------
* Rubriken är snodd från titeln på en kokbok av Nigella Lawson.