Bara man är torr om fötterna

Hur många par skor behöver man egentligen ha med sig på en tre dagar lång konferens? Någon som vet?

Hallå där, Pricken ...

... som är kanin i Översättarfamiljen och fyller elva år i dag.



Grattis! Hur känns det i dag?
– Va? Känns? Känns! Känns bra! Jag viftar med öronen nu! Har du BANAN med dig eller?

Elva år är ju en ganska hög ålder för en dvärgkanin. Hur gör man för att bli så gammal?
–Jag springer runt lite nu! Gammal? Vem? Jag? Man springer runt! Och äter BANANER förstås. Och MYSLI! Har du en BANAN där? Tänker du ge mig BANAN nu?

Nja ... vi kanske kan vänta med bananerna till efter intervjun?
– Va? Vänta? Jag har lite bråttom här. Måste springa runt. Måste äta lite viktiga papper. Måste bära omkring hö. Får jag BANAN snart? Nu slickar jag på dina SKOR!

Ähum. Du har varit sällskapsdjur i Översättarfamiljen i snart elva år. Vad tycker du om dem egentligen?
– Familjen? Vadåförnåt? Familjen! Ja, de får vara här i mitt kök! Det får de! De får ge mig BANAN. Och MOROT. Och MYSLI! De får klappa mig lite. Snabbt! För jag har mycket att göra. Jämt! Måste böka lite i min kartong nu! Vad är ett sällskapsdjur? Hejdå!

Vänta ... får jag bara fråga var du tänker tillbringa födelsedagen? Blir det på hemlig ort?
– Hemlig! Jättehemlig! Bakom skafferiet! Hemligaste stället! Det hänger viktiga papper där. Man kan gnaga på dem! Hur blir det med den där BANANEN?

Bara en fråga till: hur firar du?
– Äter MOROT såklart! Och BANAN ju! Och MYSLI! Har du en BANAN där eller?

Ja, faktiskt. Vill du ha den?
– Hit med den bara! Snabbt! Det är mycket nu. Jag bär omkring hö nu ju! Nej, du behöver inte klappa mig! Det räcker med BANAN.

Okej, tack för att vi fick störa!
– Har du en MOROT där eller?

Nu med erfarenhet från etermedierna

Radiodebuten är begådd. Jag har blivit av med radiooskulden. För vad jag kan minnas har jag aldrig varit med i ett endaste litet radioinslag förut, inte minsta lilla Ring så spelar vi ens en gång. (Nu tänkte jag just sätta igång och googla på Ring så spelar vi för att kolla om det verkligen var så att man ringde till det programmet. Sen kom jag att tänka på vad det hette.)

Igår pratade jag alltså med Annika Lantz i P1. Om semikolon. Givetvis var det radioveteranen Lotten som hade tipsat redaktionen om mig och mitt gamla hatkärleksförhållande till detta skiljetecken. Det visste jag inte när jag skrev gårdagens inlägg, men jag hade mina aningar.

Det där gamla hatkärleksförhållandet, ja, det har ju bland annat tagit sig uttryck i att min firma (en sån som man brukar ha när man är frilansöversättare) heter just Semikolon. Det visste jag förstås att Annika skulle fråga om, det hade jag fått veta i förväg, lite på ett ungefär sådär. Men sen blev jag väldigt överrumplad när hon frågade om i vilka språk semikolon passar bäst. Hur fasen skulle jag kunna veta det? Och varför sa jag då inte just det: ”Hur fasen skulle jag kunna veta det?” Det är ju en vanlig missuppfattning att alla översättare kan en massa språk, fram och tillbaka och hit och dit och på längden och tvären. Det vanligaste är att man översätter från sisådär ett eller två eller tre eller kanske fyra eller möjligen i vissa undantagsfall fem språk till sitt modersmål. Att översätta till andra språk än sitt modersmål är inte riktigt seriöst. (Nu finns det ju översättare som är helt tvåspråkiga, och då är det förstås fullt möjligt för dem att översätta till båda språken.) Jag kan inte särskilt många språk och vet faktiskt inte alls var semikolon passar bäst. (Och varför sa jag inte det då?) Så jag drog till med franska. Faktum är att det nog stämmer rätt bra, men i alla fall: Jag skulle ju ha sagt att jag inte visste. (Muttrade hon bittert.)

Nog ältat. I övrigt lät jag väl ungefär som den bortkomna smålänning jag innerst inne är trots tjugofem år i förskingringen. (Jag har faktiskt inte lyssnat själv, jag kan inte riktigt förmå mig till det.) Sen kom Lotten in och lät som den proffsiga radiopratare hon är. Och sen kom hennes djefla man in, och han lät lika rolig som jag tror att han är. Sen kom jag på att jag hade glömt säga alla roliga saker som stod i mina stödanteckningar och sen var det slut.

Nu låter visst det här som en enda lång klagovisa. Men nu kommer det ett litet avslöjande: Jag tyckte det var jätteroligt att vara med i radio! När familjen kom hem sa jag: ”Jag vill prata mer i radio. Det var jättekul!” Vad tror ni: Finns det ett outsinligt behov av någon som kan uttala sig om skiljetecken, sodasifoner och trägalgar? Bara för att ta några få exempel!

Semikolon på franska? Nej, på småländska

Som trogna läsare av den här bloggen (om det nu finns några sådana kvar när själva bloggaren är en så föga trogen skribent) säkert minns, så har jag ett lite speciellt förhållande till semikolon. Ja, jag talar om skiljetecknet semikolon. Som är hetare än någonsin tidigare! För hur konstigt det än verkar så tycks jag faktiskt inte vara ensam om att ha åsikter om Aldus Martinus uppfinning semikolonet – så gott som hela Frankrike verkar också ha starka känslor för denna lilla krumelur. Låt mig förtydliga min egen inställning lite grann: När jag var ung var jag en ganska bestämd semikolonmotståndare. Numera har jag en ytterst tolerant inställning till bruket av detta skiljetecken. (Visst blir man mer tolerant med åren? Och då menar jag inte bara när det gäller interpunktion.) Däremot kommer jag nog aldrig att bli en entusiastisk semikolonförespråkare. Men jag har märkt att jag med stigande ålder – och sjunkande visdom, kanske – faktiskt låter undslippa mig fler och fler punktkomman.

Tycker du också att semikolonet förtjänar uppmärksamhet? Eller undrar du vad det här är för tjafs egentligen? Lyssna på Lantz i P1 i morgon mellan 15 och 15.45. Det kan hända att en viss översättare uttalar sig i frågan! (Klokt eller inte klokt återstår att höra.)

Tillbaka, fast inte så mycket

Den förgjordade armen är lite bättre, fast fortfarande rätt dålig. Så nu är jag sjukskriven ett tag. Det innebär att jag plötsligt har ganska gott om tid för till exempel bloggning. Men eftersom jag helst ska använda tangentbordet så lite som möjligt så måste jag undvika bland annat just till exempel bloggning. Men en och annan kort reflektion kan jag tillåta mig. Jag kan till exempel berätta om hur en dag i den sjukskrivna översättarens liv ser ut.

Hittills i dag har jag:
· Ätit frukost, duschat och allt det där vanliga.
· Skrivit ett par mejl.
· Ringt ett par telefonsamtal.
· Letat upp ett par byxor som behöver sys om.
· Lagt dessa byxor på sängen i väntan på bättre tider.
· Kommenterat på några bloggar.
· Druckit kaffe.
· Surfat runt på köksshopen Fante’s en stund.
· Inte handlat något på Fante’s.
· Gått en lång promenad till Myrorna och Emmaus.
· Inte handlat något på vare sig Myrorna eller Emmaus.
· Ätit lunch.
· Letat upp recept på två kakor som jag vill baka.
· Bestämt mig för att låta bli att baka kakor, eftersom bakning inte heller är bra för armen.
· Fått en bok med posten.
· Råkat somna lite. (Inte på grund av ovan nämnda bok.)

Nu återstår att se vad jag hittar på för spännande resten av dagen!

Gästbloggare: personlighetsexpert!

Tack Hakke för denna träffsäkra analys. Fler gravallvarliga serier finns här.

Här har ni min söndag

Lotten har fullständigt tappat koncepterna, fattningen och tråden och börjat utmana folk till höger och vänster. I mitt val lite åt sydväst sådär. Nu ska ni alltså få läsa om något så spännande som hur jag tillbringar min söndag!

1. Vädret utanför mitt fönster:
Tyvärr måste jag passa på den frågan. Efter fredagens storm är våra fönster täckta med en hinna av saltavlagringar, så det går inte att med säkerhet avgöra väderläget. En kvalificerad gissinng är dock duggregn och snålblåst. Vi pratar ju för höge farao om Göteborg.

2. Lyssnar på just nu:
Sextonåringen som skramlar in disk i diskmaskinen. (Pluspoäng!) Kaninen som originellt nog låter som en undulat. (Vi tror att hon lärde sig det när hon bodde på smådjurshotell en vecka i somras.) Jimi Hendrix från fjortonåringens rum.

3. I går gick jag och lade mig:
Vid ett–halv två nånting, när alla tonåringar var ordentligt hemkomna.

4. I dag vaknade jag:
Klockan halv elva. Ja, jag vet att det är skandal, men jag tycker det är en välsignelse att ha kvar förmågan att sova länge på morgnarna när barnen har blivit så stora att de inte längre vaknar i ottan. Faktum är att jag oftast är uppe först i familjen på helgerna även om jag inte stiger upp förrän vid elvasnåret! I dag var dock maken för en gångs skull uppe före mig och tog tåget till Halmstad för att titta på fotboll. Det finns sidor hos den mannen som jag aldrig kommer att begripa mig på.

5. Jag har på mig:
Synd att jag inte svarade i morse (i förmiddags alltså), för då hade jag nästan varit tvungna att visa er min vanliga morgonoutfit, som består av grå morgonrock, röda raggsockor, innetofflor av märket Birkenstock, samt, som kronan på verket, en leopardmönstrad filt virad runt kroppen. Nu har jag bytt till min Miss Marple-blus.

6. Senaste person som ringde mig:
Kapellmästaren i bandet, som ville ändra dagens reptid.

7. Senaste person som jag ringde upp:
Maken, som mitt under pågående fotbollsmatch måste svara på var bilen stod. Det blir lätt så när man bor med boendeparkering, vilket betyder att man får betala flera hundra kronor i månaden för att kanske hitta en plats till bilen på någon gata inte alltför långt hemifrån. Nej, vi borde verkligen inte ha någon bil.

8. Senaste person som skickade sms till mig:
Atahari som berättade att hon blev lite sen till gårdagens bloggträff.

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Atahari, som jag svarade att jag skulle hålla ställningarna så länge. Det blev dock inte mycket med det, eftersom jag blev rätt sen jag också.

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
Huskorset, som jag träffade på ovan nämnda bloggträff. Hon var minst lika rolig som jag hade föreställt mig och lärde oss bland annat den hemskt roliga ”bajsleken”. Den lekte sedan maken och jag en lång stund i går kväll till de hemmavarande tonåringarnas stora förtret.

11. Som addade dig:
Före Huskorset då? Min lillebror, tror jag.

12. Senaste person som mejlade mig:
Det var en viss herr Willard Beal, som ville erbjuda mig alla möjliga medikamenter billigt och utan några som helst receptkrav. Mitt utmärkta spamprogram K9 skickade det utan pardon rakt i papperskorgen.

13. Sista sajt som jag kollade på:
En av mina senaste favoritmatbloggar, The Perfect Pantry. Den tilltalar mitt matintresse något oerhört. Detta matintresse är nämligen av det lustiga slaget att jag inte är så vansinnigt road av själva matlagningen, men närmast besatt av att handla och bekanta mig med skojiga matvaror och ingredienser. Tyvärr resulterar det inte direkt ett perfekt skafferi, utan snarare ett skafferi drabbat av värsta sortens översvämning.

14. Ska göra idag:
Har ätit såväl frukost (äggröra och gravad lax, oh-la-la vilken extravagans!) som lunch (mikrade rester av fredagens jambalaya) och däremellan hunnit med ett besök på Ikea tillsammans med sextonåringen för att köpa knoppar till hans Myrornafyndade och egenhändigt ommålade byrå. Det var verkligen väldigt snällt av mig, för är det något jag avskyr så är det att åka till Ikea. Och jag har hört att det finns folk som gör det för nöjes skull! Men sextonåringen är snäll tillbaka och hjälper mig i detta nu att möblera om i arbetsrummet. Nu återstår att lägga upp ett par jeans till fjortonåringen, handla, laga middag (ostsoppa och pannkakor) och så dagens höjdpunkt: att Repa med Bandet.

15. Bra eller dålig dag idag?
En finfin dag! Dagar när man får spela musik är de bästa dagarna!

Med senap i örat

Kampen mot epikondylalgin går vidare. Här har vi det senaste vapnet:


Inga kommentarer om mina ludna öron, om jag får be.

Det här är tre små frön som min akupunktör tejpade fast i mitt högra öra efter senaste punkteringssessionen. Där ska de sitta tills de trillar av, och så ofta jag kommer ihåg det ska jag trycka på dem. På något outgrundligt vis ska det förstärka effekten av de små nålsticken. Det är förresten inga mystiska specialfrön från Bortre Asien utan helt vanliga senapsfrön. (Från Konsum, upplyste akupunktören.)

Lördagsgodis!

Höll nästan på att glömma: På lördag är det bloggträff! Man måste inte vara bloggare för att få komma, utan även kommentatorer, bloggläsare, allmänna hangarounds*, prospects** och bloggroupies*** är välkomna. Var där eller var fyrkantig!
--------------------------------------------------------
*Person som tycker om bloggare.
**Person som gärna vill bli bloggare.
***Person som tycker väldigt mycket om bloggare.

Lille gossen

Snart-sjuttonåringen fick en blank broschyr med posten häromdagen:


Raska ungdomar.

Var det reklam från en sportaffärskedja? Nej. Något av kvarterets två (!) gym som ville sälja ett träningskort till honom? Nej, inte det heller. Denna tjusiga folder kom minsann från vårt svenska totalförsvar, som ville ha gossen i sin tjänst.


Fast nuförtiden heter det ”Made in Lumpen”.

Jag har lite synpunkter på detta. Visst, vid en ytlig anblick ser han kanske ut som en lång och gänglig yngling som rakar sig flera gånger i veckan och med lätthet lyfter sin mamma och sin storasyster samtidigt. Men tror de verkligen att det är på riktigt? Förstår de inte att han egentligen bara är en liten tjock bebis som kallas Korven och somnar rakt ner i sin gröttallrik?

(På frågan om han tänkte nappa på erbjudandet svarade han: ”E du go eller?” Go är göteborgska och betyder ungefär ”inte klok”.)