Bilar i mitt liv

I dag (eller i morgon, torsdag 24 maj, om man ska vara petnoga, men det ska man väl egentligen aldrig) är det Den Stora Bilbloggardagen! (Som gott kan skrivas på anglicistiskt vis med inledande versal på alla ord, eftersom det ger ett slags officiell tyngd åt det hela. Pompa och ståt, liksom. Pomp and Circumstance. Som ju är ett verk av Edgar Elgar, som föddes för precis 150 år sen i Worcestershire, där jag var i förra veckan. Ni ser: allt hänger ihop. Inget är en slump.)

Men alltså: bilar har jag haft några stycken. Från den första Fiaten, som jag köpte för att kunna ta mig till jobbet i tjugoårsåldern och som bara startade ibland så att jag ändå var tvungen att lifta. Och kom för sent. Vilket inte var så lyckat eftersom jag jobbade som lärarvikarie på en högstadieskola. Till det sjusitsiga vidunder som jag nu försöker marknadsföra till en i bloggsammanhang välkänd fembarnsfamilj i Eskilstuna.

Mellan dessa båda milstolpar har det rullat många olika farkoster. (Ja, jag är medveten om att metaforiken nu börjar lämna lite övrigt att önska, men det får ni stå ut med.) En av de mest minnesvärda var en grön Passat. Jag, maken (då pojkvän) och ett par–tre kompisar från studentkorridoren på Smålands nation i Lund köpte den tillsammans för ett par tusenlappar. Själva systemet var alltså en föregångare till våra dagars bilkooperativ. (Makens farfar, som jag bara hann träffa ett par gånger innan han dog, frågade: "Hur går det att ha bilen i bolag", på kraftig sydhalländska och med betoning på sista stavelsen i bo'lag. Detta har sedemera blivit ett av familjens mest bevingade ord. Ett annat, med samme upphovsman, är: "Har du inga andra pudor i sängen? Di här kan man ju inte ha hådet på.")

Det var lyxigt att ha bil som student, vill jag lova! Vilka mängder öl man kunde köra hem utan besvär! Eller förresten, visst besvär var det allt förenat med. Den gröna Passaten saknade nämligen back. Visst fanns det väl ett backläge på växelspaken, men backa, det gick inte alls, det. Hjulen rullade inte överhuvudtaget när man la i backen. Man kunde därför aldrig ge sig iväg som ensam förare i denna bil om man planerade att parkera någon annanstans än på en mycket stor och mycket tom plats. Nej, man var tvungen att ha en passagerare. När man skulle backa ut från parkeringsplatsen gjorde man nämligen helt enkelt så att man la i friläge, och sen öppnade både förare och passagerare dörrarna och sparkade bilen bakåt. Lite som familjen Flinta, fast baklänges.



Jag har för mig att vi skrotade den gröna Passaten strax innan det var dags för besiktning.

Rädslor jag har och inte har

Först måste jag förstås lugna alla som har varit oroliga: jag lever och sparkas. Jag har bara varit lite upptagen. Men nu är jag tillbaka från de två yngsta barnens blåsorkesterturné i England och ska förhoppningsvis kunna stjäla mig en kvart här och där för bloggning. Turnén var för övrigt kall, regnig, blåsig, stressig, slitsam och … alldeles alldeles underbar.

Och så blev jag av med en rädsla. Närmare bestämt rädslan för att sova i översängar. Har ni provat att åka sovbuss någon gång? Om inte så ska jag genast berätta hur det fungerar: Med ett par enkla handgrepp transformerar man femtio sittplatser i en buss till lika många liggplatser. Alla ryggstöden fälls upp och bildar en enda lång, dubbel överslaf. Alla sitsar skjuts samman och bildar i sin tur en lång, dubbel underslaf. Sen knör man ihop sig allt man orkar – huvud mot huvud och knä mot knä. Det är trångt. Väldigt trångt. Men rätt mysigt. Denna manöver utförde vi i lördags kväll. Sen vidtog ett bytande och flyttande utan dess like. Vissa tonårspojkar vill väldigt ogärna dela slaf med vissa tonårsflickor och vice versa. Andra vill det desto hellre. Till slut var de flesta nöjda, men den enda plats som återstod för mig var en överslafsplats. Och jag är paniskt rädd för att sova mer än en halvmeter över golvet. Jag hade dock inget val, utan klättrade upp och la mig på min lilla plätt om 0,3 gånger 1,2 meter (visserligen överdriver jag ofta, men det här är faktiskt sant). Sen låg jag stel som en pinne i tio minuter och väntade på att trilla ner i avgrunden. Sen somnade jag. Nästa morgon vaknade jag fullständigt helskinnad och botad från min översängsfobi. Åtminstone temporärt.

Det är rätt konstigt vad man är rädd för egentligen. Förutom det uppenbara, att det ska hända mina barn något och sånt, så är jag till exempel rädd för vatten, mörker, spindlar och hästar. (Och höjder såklart. Därav motviljan mot översängar.) Däremot är jag inte ett dugg rädd för att få sprutor, föda barn och prata inför en massa människor. Fast jag undviker förstås att göra detta samtidigt.

Nu vill jag veta allt om era rädslor! Var inte blyga nu! Ju konstigare, desto bättre. Och ohejdat skryt om orädslor är precis lika välkommet!

Bloggölsrapport med servett och allt!

I går kväll var det dags för bloggöl på Gyllene Prag, numera klassiskt i bloggölssammanhang! Det var en hel gäng (som det faktiskt heter på göteborgska) sympatiska, pratsamma, snygga och mångsidiga personer som dök upp. Initiativtagare till det hela var Gitto, som på detta fiffiga vis slapp sitta strandsatt i Göteborg efter att ha gjort årets goda gärning: att skänka sin eftertraktade konsertbiljett till sin svåger. Andra bloggare som åt panerad ost och drack tjeckisk pilsner var Jens, Jonas, Stellan, jag (ja, vad trodde ni) samt min man (som inte är bloggare men rätt trevlig ändå). Lotten var också med på ett hörn genom att SMS-ledes och på distans bjuda laget runt från en helt annan tillställning, närmare bestämt ett guldbröllop.

Och jag blev lika förvånad som vanligt över hur kul man kan ha med en samling människor som man inte känner alls! Förrän nu alltså!

Vi avhandlade till exempel:
- Om man har hamnat på glasberget om man är singel när man är tjugotvå. (Knappast!)
- Hur man bygger en plastbåt så att den ser ut som en träbåt.
- Den outsägliga nyttan med sodasifoner.
- Om man borde betala kyrkoskatt när man sjunger i en kyrkokör.
- Vilken maträtt snus passar bäst i. (Oftast viltgryta, men det kan variera beroende på vilken smak det är på snuset.)

Och eftersom vi västsvenska bloggare inte vill vara sämre än våra stockholmska gelikar, så blev det också en legendarisk bloggservett:

Nån som har lite simultankapacitet över?

Viss tidspress råder just nu i översättarlyan. För närvarande är jag inte bara översättare, tonårsförälder, loppisfyndare etcetera (jfr presentationen till höger), utan nu har jag gått och blivit researrangör också. Eller jag kanske ska titulera mig turnéledare? Det är nämligen så att de två yngsta barnens blåsorkester ska på turné till England om ett par veckor, och det är en hel del som ska fixas. Stipendier ska sökas. Spelningar ska bokas. Det behövs en buss. Nånstans ska vi bo. Äta måste vi ju göra.

Och så ska det sökas tillstånd. Vilket är ett kapitel för sig, eftersom britternas byråkratiska nit nästan verkar överträffa både italienares och fransmäns. Ska man spela på ett torg så vill myndigheterna ha ansvarsförsäkringsbevis, riskanalys och metodbeskrivning. Så då måste dessa författas (ja, inte ansvarsförsäkringen då, förstås). Och så ska det skrivas pressreleaser och göras affischer och läggas upp tidsplaner så att vi inte missar några färjor och i all sin dar hinner äta nån gång också. Nu fixar jag förstås inte allt detta själv, utan jag har en hel skock duktiga och entusiastiska föräldrar till min hjälp. För att inte tala om de duktiga och entusiastiska musikanterna och dirigenterna. Den musikaliska biten lägger jag mig då verkligen inte i. Men på nåt sätt hamnar jag mitt i stormens öga. Det är som det brukar, och jag trivs ärligt talat ganska bra med det.

Mitt i allt detta inser jag att jag ska hålla en workshop på en konferens nästa helg. Om … bloggning! Ja, men då måste jag ju blogga lite ibland, så jag har nåt att berätta! Och så har vi ju allt det vanliga: tvätten, matlagningen, läxorna, häxorna, pjäxorna. Och festkommittéer och läsecirkel och bloggträffar … Nåt jag har glömt? Javisstja, jag måste ju jobba också!

Skägget i brevlådan

Tvillingmamman och Lotten berättar om leksaksbilar som trasslar in sig i hår. Några bilar har jag aldrig trasslat in i håret, men däremot trasslar jag ofta in håret i bilen. Eller rättare sagt klämmer det i bildörren. På nåt sätt hinner jag liksom slänga igen dörren innan hela håret har hunnit in. Och då sitter man där med skägget i brevlådan, så att säga.

När man har långt hår vänjer man sig annars rätt snabbt vid att vidta vissa försiktighetsåtgärder. Det är t.ex. hemskt bra att ha håret uppsatt när man lagar mat om man inte vill använda köttfärssås som inpackning för topparna. Då brukar jag ha min Modesty Blaise-frisyr:


Jag har visserligen ingen kongo insnurrad i knuten ...


... men annars är det väl rätt likt?

Uppsatt hår har jag däremot sällan bland folk (som man brukar säga när man menar alla andra än sin familj). Så då händer det en och annan hårincident. I lördags skulle t.ex. jag och sextonåringen tränga oss in bland en massa målmedvetna matfantaster på Saluhallen. Plötsligt satt jag fast. Håret hade fastnat i en knapp på en mötande dams kappa. Hon verkade inget märka (mer än kanske ett lite större motstånd), men jag kände hur jag drogs lite bakåt tills det sa snäpp! och så var jag loss igen. Vad förvånad hon måste ha blivit när hon upptäckte att hon hade halvmeterlånga bruna hårstrån hängande från en knapp i kappan!

För några år sen hade jag rätt mycket längre hår än nu, och då fastnade jag verkligen jämt. Från alla våra dörrhandtag hängde losslitna hårtestar. (Det var ju även på många andra sätt en förskräckligt opraktisk frisyr för en småbarnsmamma, som jag var dåförtiden. Men jag hade bestämt mig för att jag inte skulle klippa av mig håret när jag fick barn, som alla andra gjorde, och jag kan vara rätt envis när jag sätter den sidan till.)

Värst var det dock en gång när jag skulle gå på toa på stan och uppsökte NK, som alltid är ett säkert kort när man är i kissnöd. Jag la i en femma och uträttade det jag skulle. När jag var klar och gick ut från toan bar det sig inte bättre än att dörren slog igen innan jag hade fått med mig allt håret ut. Där stod jag med huvudet i en konstigt vinklad position och kom varken fram eller tillbaka. Det var en riktigt tjock hårtest som hade fastnat ordentligt. Utanför toan var det kö. Damerna i kön tittade ganska undrande på mig. I mitt stressade tillstånd hade jag inte sinnesnärvaro nog att fiska upp en femma till ur plånboken så att jag kunde öppna dörren och komma loss, utan i stället ryckte jag till rejält. Håret lossnade förstås med rötterna (hårrötter är trots allt svagare än fästen för toadörrar), och kvar mellan dörren och karmen hängde en näve meterlångt hår. Lite svårt att behålla nåt slags värdighet i det läget. Fast värdighet är väl för all del inte min bästa gren annars heller.

Kolla loppisfynden!

Årets upplaga av Nordhemsskolans loppmarknad blev samma strålande succé som vanligt. Själv sålde jag så det stod härliga till. Och så gjorde jag förstås en del finfina fynd själv också. Bäst var nog den här jättegula väskan:


Lackväska à 10 spänn.

Jag tänkte att den kanske kan fungera som portfölj när jag vill förstärka min seriösa framtoning. Inte?

Lika bäst, fast på en helt annan skala, var den här guldfärgade lilla sidenklänningen:


Tjusig blåsa, 70 kronor.

Den största framgången ur min rent personliga synvinkel var nog annars att jag lyckade låta bli att släpa hem fler möbler vi inte har plats för, tårtfat som inte ryms i köksskåpen och intressanta plåtburkar som vi inte med bästa vilja i världen kan påstå att vi behöver.

Lite fufu, någon?

På tal om att handla saker. I måndags, alltså annandag påsk, skulle vi på en liten släktträff, men den blev inställd i sista minuten på grund av ett hastigt sjukdomsfall. (Allvarligt nog för en natt på sjukhus men inte värre än att sjuklingen nu är hemma och mår fint igen.) Men vad gör man då när man plötsligt står där med en ledig dag utan några inplanerade aktiviteter? Tvätt och städning var avklarade. Vi kunde åkt ut till Saltholmen och njutit av våren. Vi kunde tagit en lång promenad eller gått på bio. Men nej, som de goda konsumenter vi är så åkte vi och handlade lite grann. Maken gick i ärlighetens namn och kollade på fotboll på puben, men jag och två av barnen åkte till Göteborgs orienthus för ett litet studiebesök.

Ni vet såna där så kallade invandrarbutiker, orientaliska livsmedelsaffärer eller vad man nu vill kalla dem? Små butiker med ett spännande sortiment som man gärna botaniserar bland. Ta en sån och multiplicera den med ... ungefär hundra. Då har ni Göteborgs orienthus. Hyllrad efter hyllrad med inläggningar, gryn och såser. Tre stora gondoler fulla med djupfryst mat. Manuell köttdisk och konditoridisk. Och så vidare.

Måste man inte bara älska en affär som säljer hundraprocentig granatäppeljuice, couscous i femkiloskartonger och ... tändbrostar?


För en eldigare andedräkt. Bild: Fjortonåringen.

Alltså, visst är tror man att man är rätt världsvan när det gäller exotisk mat. Man har ju käkat en och annan vindaloo, man häller med van hand nam pla i woken och lagar gärna baba ganoush. Men på Göteborgs orienthus fanns det minsann saker jag aldrig hade hört talas om. Det här till exempel:


Heter det fufu så måste det väl vara gott? Bild: Fjortonåringen.

Är det någon av de vanligtvis synnerligen välunderrättade matbloggarna som kan upplysa mig om hur man använder de här intressanta produkterna? T.ex. Gitto eller Lisa. Jo, jag vet att plantaine är matbananer, och resten skulle jag väl kunna googla mig till, men nog är det bättre att få saker och ting förklarade för sig av någon som kan sina grejer.

Och på tal om Gitto så kommer hon till Göteborg den 28 april. Kom på västkustversion av stockholmarnas famösa gittogether, hörni! Undrar om inte Gitto borde passa på att titta in på Göteborgs orienthus, förresten?

Tips för fyndiga!

Är du i Göteborg eller någonstans i närheten i helgen? Har du inget särskilt för dig på söndag? Är du på minsta vis förtjust i loppisfynd? Då vet jag precis vad du ska göra. Kom till Nordhemsskolans musikklassers årliga loppis!

Har du redan varit på en massa loppisar och tycker att det är ungefär samma skräp överallt? Då säger jag bara: Baby, you ain't seen nothing yet. För Nordhemsskolans musikklassers loppis är megalomaniskt jättegigantisk och Göteborgs bästa. Det är helt enkelt den största, billigaste, fyndsäkraste och roligaste av alla loppisar och måste upplevas.

Loppisen äger rum på Nordhemsskolan på söndag 15 april klockan 10–14. Nordhemsskolan ligger på Nordhemsgatan 51–61 i Linnéstaden. Närmaste hållplats är Prinsgatan. Fri parkering på skolgården.

Det är nu … räkna, räkna … inte mindre än sjunde året i följd som vi har barn i musikklasserna (inklusive föregångaren Flatåsskolans musikklasser). Så det har ju blivit ett och annat fynd genom åren. Här är några exempel:


Tjusiga nysilverljusstakar. Tjugofem spänn.


Skinnfåtölj med fotpall. Etthundratjugofem riksdaler. Tyvärr har vi insett att vi inte har plats för denna i vårt vardagsrum (det är därför den är fotad i källarförrådet!), så nu åker den tillbaka till årets loppis. Alltså har du nu chansen att göra samma fynd!


Stiliga ormskinnsmönstrade skor. En tjuga, tror jag.


Stor skön herrskjorta. En femma.


Tantväska. Trettio kronor.


Fantastisk zorbadansmönstrad kaffeservis. En femtiolapp.

Inte kan du väl motstå chansen till såna fynd? Kom dit vetja! Mig hittar ni troligen i avdelningen för skor och väskor, där jag står och säljer så mycket jag bara orkar. Där stod jag förra året också, och det var hur kul som helst.

PS. På loppisen kan man också ropa in finfina saker på auktion, vinna grejer i lotterier, fika jättegott och billigt och lyssna på kanonduktiga tonåringar som spelar och sjunger.

Är du en refillmänniska?

Har ni också sett såna där tandborstar med utbytbara borsthuvuden på apoteket och undrat vem i hela friden det är som köper sådana? Det har i alla fall jag. Men nu behöver jag inte undra längre. Nu vet jag! Det är nämligen Lottens syster Orangeluvan! Och diskborstar med utbytbara huvuden köper hon också. Det skulle jag aldrig klara. Känner jag mig själv rätt (och det tror jag att jag gör efter 45 års daglig samvaro) så skulle jag visserligen mycket väl kunna falla för det fiffiga i tandborstar med utbytbara huvuden. Det sparar ju både pengar, plats och miljö! Och vad som helst som sparar något har jag svårt att motstå. Men det scenario som ofelbart skulle utspela sig ser ut så här:

– Jag köper ett riktigt snyggt tandborstskaft för utbytbara borsthuvuden. Detta ska jag ju ha i många år framöver, så jag väljer med omsorg ett vackert turkosblått skaft, eftersom det matchar både badrumskaklet och duschdraperiet. Jag köper också en förpackning borsthuvuden. Äsch, jag tar två förpackningar för att spara tid. Nu ska jag ju ändå ha detta tandborstskaft i tid och evighet! Lika bra att slippa springa till apoteket för att köpa borsthuvuden då.

– Jag upptäcker en tid senare att borsten på det utbytbara borsthuvudet spretar och att borsthuvudet alltså behöver bytas. Jag blir ganska förtjust över detta, eftersom jag nu kan gotta mig åt min fiffighet som har köpt hem utbytbara borsthuvuden.

– Jag letar efter de båda förpackningarna med utbytbara borsthuvuden i det lilla badrumsskåpet. De ligger inte där.

– Jag letar efter borsthuvudena i det stora badrumsskåpet, men hittar dem inte där heller. De finns inte heller i hyllan i lilla badrummet.

– Jag letar i städskåpet. Där finns inte heller några utbytbara borsthuvuden. Jag letar igenom byrån i sovrummet och hittar många saker som jag hade glömt att vi hade. Men inga utbytbara borsthuvuden.

– Jag ger upp och kastar mitt fina turkosblå tandborstskaft och går och köper en vanlig tandborste på Ica.

– Nästa dag hittar jag två förpackningar utbytbara borsthuvuden ordentligt nerstoppade i en låda i hurtsen i stora badrummet.

– Jag går till apoteket och köper ett nytt tandborstskaft. Jag vill ju för tusan få användning för alla mina utbytbara borsthuvuden. För omväxlings skull tar jag inte ett likadant utan ett med lite tjockare grepp! Ett klarblått.

– Hemma i badrummet plockar jag i triumf fram de utbytbara borsthuvudena ur hurtsen. De passar inte. För jag har köpt fel sorts skaft.

– Jag kastar alltihopa och köper aldrig mer tandborstar med utbytbara borsthuvuden. Jag har varken sparat pengar, utrymme eller miljö. Tvärtom.

Allt det här var alltså bara ett hypotetiskt scenario, men jag är tämligen säker på att det skulle bli ungefär så här i verkligheten. Alltså försöker jag inte ens köpa tandborstar med utbytbara borsthuvuden.

Däremot har jag gjort vissa försök att köpa refillflaskor med flytande tvål. Sån där tvål i pumpflaska ni vet. Ibland finns det också flaskor utan pump, med bara en vanlig skruvkork längst upp. Det är meningen att man ska spara pumpen från sin gamla flaska och flytta över den till den nya refillflaskan.

Nu är det som så att vi bor väldigt nära två mataffärer: ett Ica och ett Hemköp. (Och ett Willys också förresten, fast där brukar vi aldrig handla.) Oftast går jag till Hemköp, för det är större, har bättre sortiment och är lite billigare. Det tar ungefär åtta minuter att gå till Hemköp. Ibland har jag dock inte åtta minuter på mig, till exempel när jag bestämmer mig för att gå och handla klockan 21.53. Då går jag till Ica. Dit tar det cirka tre minuter. När jag ska köpa tvål så brukar jag välja det billigaste märket, eftersom jag tycker att jag blir alldeles lagom ren av den. Den billigaste tvålen på Hemköp är Eldorado. Den billigaste tvålen på Ica är Euroshopper. På vissa ställen i hemmet står det alltså en sån här:



Och på andra en sån här:



Ganska lika va? Men vad tror ni händer om Eldoradotvålen börjar ta slut och man köper en refillflaska Euroshoppertvål på Ica? Just det. Pumpen passar inte.

Kort sagt: jag är nog ingen refillmänniska. Hur har ni andra det på refillfronten? Fyller ni på eller köper ni nytt?

Slut på pausen

De två senaste veckorna har jag inte varit i Mexiko (som Hakke). Jag har inte flyttat (som Anna). Jag har inte ens varit sjuk (förutom ett par dagars magsjuka och en alldeles för tidig pollenallergi, men det räknas ju knappt). Nej, jag råkade bara drabbas av lite bloggtrötthet och behövde ta en liten paus.

På tal om paus: När jag jobbar brukar jag ofta glömma att jag behöver ta en paus. Tur då att dessa muskulösa unga män sitter inne i min dator och påminner mig:





Men ärligt talat: jag har vant mig så till den milda grad vid deras närvaro att jag nästan aldrig tar paus när de säger till – och än mindre gör gymnastik med dem. Här krävs det något nytt! Eller något gammalt kanske? Till exempel Gymnastik i skolrummet:



Här får man lära sig både ”Kroksitt. med fattn. om Kn:na” och ”Djuphp frmt m. H. stöd”:



De där skolbänkarna med fastsittande sittbänk var för länge sedan försvunna när jag gick i lågstadiet. Men vi hade faktiskt gympa i klassrummet, för någon gymnastikhall fanns inte i min lilla låg- och mellanstadieskola. Var det fint väder spelade vi brännboll eller fotboll eller gick en promenad eller åkte skidor. Och om det var dåligt väder sköt vi undan skolbänkarna och gymnastiserade i klassrummet efter ett färdigt program som var inspelat på rullband. När jag började högstadiet fanns det inte någon riktig idrottshall i den skolan heller, bara något som såg ut som ett jättestort tält. Det kallades barracudahall, och den hölls liksom uppe genom något slags uppblåsningsmekanism. På vintern var den iskall. I åttan fick vi faktiskt en gympahall, och jag kom för första gången i mitt liv i kontakt med romerska ringar, ribbstolar och bommar. Kanske inte så konstigt att jag aldrig lyckades bli riktigt bundis med dem?