Det är aldrig någon som ser när jag har varit hos frisören. Det tycker jag är lite tråkigt. När jag bedyrar att jag har klippt mig jättemycket så brukar det mötas med ett ironiskt leende.
Men den här gången tänkte jag vara lite smartare. Så här såg håret ut klockan 2 i eftermiddags:
Och så här såg det ut klockan 5:
Till höger kan man ana delar av kokbokskollektionen, vilket kanske är mer intressant än frisyren när man tänker efter.
I delar av bloggvärlden är jag lite känd som galgsamlare. Så nu tänkte jag visa en heeelt annan sida av mig själv: sodasifonsamlaren!
En sodasifon, det är alltså en sån där sprutmoj som de ofta har till hands i gamla filmer så att de kan släcka bränder som uppstår för att de råkar lägga ifrån sig en brinnande cigarr på olämpliga ställen.
Men egentligen är en sodasifon inte i första hand till för att släcka cigarrbränder med, utan man gör sodavatten med den. Till exempel till världens godaste drink, Campari & soda. (Det finns ju folk som dricker Campari med apelsinjuice, och det kan man ju göra om man inte tycker om Campari. Frågan är då varför man dricker Campari? Men det hör ju inte hit egentligen.)
Här är min nätta samling om nio stycken sifoner (av vissa familjemedlemmar även kallade symfoniker). De flesta är köpta på loppis eller på eBay och fungerar inte eller är alltför muggiga inuti för att användas. Men nummer två i bakre raden är en alldeles ny och fin sifon som jag fick i fyrtioårspresent av snälla kompisar. (Alltså, den var alldeles ny och fin då. Nu är den några år gammal.)
(Foto: Den otroligt begåvade T.H.)
Den svalkande drinken är ju så enkel att göra att det är onödigt med recept, men här kommer det i alla fall:
Campari & soda
Campari
Sodavatten
Is
Citronskiva
Lägg några isbitar i ett glas. Häll på ett par centimeter Campari. Fyll på med sodavatten (helst från sifon såklart!). Sätt en citronskiva på kanten. Eller strunta i citronen.
... till en av mina favoritbloggare, Jo-anna. Hon fotograferar bland annat tvåspråkiga skyltar i Finland. Kanske är det en särskild sorts människor som kan skratta så de tappar andan åt en skylt med texten "Hissi, hissen, Lift" ... En sån människa är jag.
Bild från Jo-anna.
I dag råkade jag tjuvlyssna på ett samtal mellan en liten flicka (fem–sex år kanske) och hennes pappa. Flickan förklarade för pappan att tåg och spårvagnar är flickor medan bilar och flygplan är pojkar. Så nu vet ni det.
Jag undrar förresten om det är en slump att de mer miljövänliga fortskaffningsmedlen är av kvinnligt kön?
... inte i hela mitt liv, men i snart åtta år. Fast inte vid en landsväg, utan snarare en farled. Eller ett inlopp borde man kanske kalla det. Här ser man Danmarksfärjorna komma och gå flera gånger varje dag. Folk som hälsar på för första gången brukar bli lite ... upphetsade när en jättebåt plötsligt och spöklikt tyst tornar upp sig strax utanför köksfönstret.
A Kitchen with a View
Häromdagen såg jag The Shining tillsammans med två av tonåringarna. För min del var det inte precis första gången ... Jag hade alltså rätt bra koll på vad som skulle hända och när det var dags att ta betäckning bakom en kudde. Vilket var bra, för jag lyckades se vissa saker som jag har missat förut. (Ja, jag är väldigt rädd av mig. Nej, jag borde inte se skräckfilmer. Nej, jag borde inte låta mina barn se skräckfilmer heller.)
Har ni till exempel tänkt på vilka fantastiska kläder karaktärerna i filmen har? Särskilt Wendy och Danny. (För Jacks del så kanske kläderna inte är riktigt det första man lägger märke till.) Danny cyklar till exempel omkring på sin Big Wheel i korridorerna på hotellet iförd en hemstickad tröja med motiv av månraketen Apollo. (Minns inte vilket nummer, men tröjan var ljusblå.) Och Wendy då. Kolla in den här hängslekjolen.
(Bild från Archivio Kubrick)
Jamen, strunta i ansiktsuttrycket och baseballträet och titta på kjolen, sa jag ju. I ljusbrun manchester. Med rutig skjorta inunder och polotröja under skjortan. Det är så coolt.
Det är väl ingen tvekan om vilken frisyr som är populärast i fotbolls-VM. Så-lite-hår-som-möjligt är det som gäller. Och det är klart att det är praktiskt när man måste duscha ofta och så. Det kanske ger renare träffar när man nickar också? Men frågan är om det inte blir lite för lite friktion för en riktigt bra nickskarv. Tror ni Henke, Thierry och de andra kortklippta gossarna smörjer in skulten med nånting för att kompensera det? Sånt som handbollsspelare kletar på handflatorna kanske?
Självklart finns det några som väljer att gå emot det rådande snaggmodet. Inte alltid med hundraprocentigt lyckat resultat, tyvärr. Så nu tänkte jag dela ut lite medaljer för VM:s fulaste frisyrer:
Guldet går till:
Oliver Kahn
Behöver inte frysa om öronen (bild från SR)
Silver får:
Michael Ballack
Klarar sig nog också utan mössa (bild från RP Online)
Brons:
Miroslav Klose
En klassisk vokuhila* (bild från Werder Bremen)
Och på en hedrande fjärdeplats:
Mauro Camoranesi
Lika missklädsam som på Beckham (bild från LaCalle)
*Vokuhila är det tyska ordet för vad som på svenska oftast kallas ”hockeyfrilla”. Det är en kortform av ”vorne-kurz-hinten-lang”, d.v.s. kort fram och långt därbak. Kärt barn har som bekant många namn, och den här frisyren har mycket målande namn på många språk: På engelska heter den oftast mullet, som också är namnet på en fisk, men den kallas också neckwarmer eller mudflaps (stänkskydd). På brasiliansk portugisiska lär den kallas Chitãozinho e Xororó, efter en sångarduo som gjorde frisyren känd i Brasilien. På tjeckiska heter hockeyfrillan jágr efter hockeyspelaren Jaromír Jágr. På franska talar man om coiffure de footballeur allemand, och på danska om bundesligahår.
Det svenska ordet hockeyfrilla anses komma av att frisyren först uppstod bland hockeyspelare (som Jágr). Spelarna var långhåriga enligt den tidens mode men klippte av luggen över ögonen för att öka sikten. Men jag tror det är en efterkonstruktion. Detta är minst lika mycket en fotbollsspelarfrisyr. Min teori är att hockeyfrilla är en förvrängning (eller missuppfattning) av vokuhila. Byt plats på ett par konsontanter och voilá! Av den tyska fotbollsfrisyren blev det en svensk hockeyfrilla.
PS. Jag såg just att Lotten i dag diskuterar fotbollsbyxor. Också det ett angeläget ämne i dessa dagar.
Det finns basketfantaster i bloggvärlden. Flera stycken till och med. Jag tänkte på dem häromdagen när jag råkade köpa ett nummer av tidskriften Bust och hittade en artikel om Granny Basketball League – ”a gentle game for women of a certain age”. De spelar enligt egen utsago för att det är kul och för att få motion. För äran. För att återuppleva sin ungdom. För att ha något intressant att göra när de äkta makarna tittar på teve. Och för välgörenhet.
För grundaren av Granny Basket League, Barb McPherson, ligger den verkliga lockelsen i tävlingsmomentet. ”Många kvinnor syr lapptäcken eller bakar kakor som hobby, men då får man inte höra några hejarop”, säger hon. ”När man spelar basket så hejar folk.”
Så vad säger ni i Eskiltuna Basket Damer B, drar ni på er matrosskjortorna och mameluckerna om sisådär 30 år och utmanar mormödrarna i Lansing och Waterville?
Lansing Cardinals, Iowamästare 2005
Själv har jag aldrig spelat basket. När jag var liten i Småland på 1800-talet, jag menar 1970-talet, så hände det däremot att vi spelade korgboll på skolgymnastiken på mellanstadiet. Korgboll är inte samma sak som basketboll, utan reglerna skiljer sig åt. (Förresten tror jag det som basketmormödrarna spelar snarare är korgboll, att döma av reglerna. Men vad skulle man kalla korgboll på engelska om inte basketball?) (Och förresten förresten: för att förvirra det hela ytterligare har jag faktiskt för mig att det vi kallar basket heter korgboll på finlandssvenska.)
Vi spelade också något som hette fjäderboll. Det liknade volleyboll litegrann men spelades med en boll som såg ut som en överdimensionerad badmintonboll. Om denna mystiska sport kan jag inte hitta något alls på Internet. Någon som vet något om den?
Eller spelade och spelade förresten. Jag kan väl inte påstå att det var så mycket spel från min sida direkt. Jag saknar verkligen bollsinne. Hade jag varit en riktig göteborgare så hade jag nog sagt att jag inte ens ser vad som är upp och ner på en boll. Men i Granny League skulle jag nog få vara med.
Om det fanns ett pris för tydligt danskt uttal, så skulle jag vilja nominera Pia Juul. Maken till dansk att tala tydligt har jag aldrig stött på. Sommarprojektet går alltså utmärkt än så länge! Jag klarar utan problem att gå och lyssna på en bok samtidigt. Ligga och sola och lyssna på en bok går också fint. Däremot skulle det nog bli lite förvirrat om jag försökte lyssna på en bok medan jag jobbade. Men man känner ju inte gränserna för sin simultankapacitet förrän man har testat dem.
Danska med diktion som heter duga.
Robbie Williams är i stan, sägs det. Igår spelade han fotboll på Kamratgården. På Ullevi får han däremot inte spela fotboll.
Jag ska inte höra på Robbie – jag fick min beskärda del av arenakonserter för tjugo år sen. Det var Springsteen (två gånger), Dylan, Stones, Eric Clapton, Ian Hunter, Simon & Garfunkel ... Och så Clash på Olympen i Lund 1980. Eller om det möjligen var 1979?
Nej, den här helgen tillbringar jag i stället på kallbadhuset i Saltholmen tillsammans med några hundra andra damer. Där är det allt annat än kallt, kan jag rapportera efter dagens besök.
Stackars Robbie som missar Saltholmen.
