Högtidlig prisutdelningsceremoni

I eftermiddags gick den synnerligen väl planerade och genomförda prisutdelningsceremonin av stapeln. Huskorset och jag träffades på Two Little Birds på Andra Långgatan, ett väldigt trevligt kafé, som jag rekommenderar varmt, inte bara för prisutdelningar utan för alla typer av ceremonier, helt vanliga vardagsfikor och andra sammankomster.


Huskorset är något gripen av stundens allvar, jag är lika flamsig som vanligt.

Jag överräckte boken, som jag hade glömt signera. Jag glömde också bjuda Huskorset på fika, vilket ju annars hade varit passande och trevligt. Trots det höll hon ett vackert och gripande tal (hon är ju för bövelen skådespelerska), där hon tackade juryn, Översättarhelena, Petina Gappah och hennes svenska översättare. Jag vill särskilt framhålla att vi höll på formerna och stod upp under hela ceremonin till glädje för övriga kafégäster.

Den spännande upplösningen samt något av ett antiklimax

Det är dags att avslöja den lyckliga vinnaren i den ohyggligt spännande tävlingen. Eftersom jag inte äger något plommonstop som jag kan dra lappar ur har jag använt mig av alldeles äkta slumpgenerator. Inlägget har fått 31 kommentarer, och jag ber därför generatorn att i sin oändliga visdom välja ett tal mellan 1 och 31. Efter en mycket kortvarig överläggning kommer generatorn fram till följande resultat:



Kommentar nummer 12, alltså. Och den kommentaren är skriven av ... mig! Hurra! Jag har vunnit en bok! Med dedikation! Fast ... jag har ju läst den där boken. Några gånger. Tänk om jag skulle vara så ädel att jag lottar ut den en gång till? Ja, det tror jag allt att jag gör. Och då blir det så här:



Kommentator nummer 30 är ... Huskorset! Som slirade in på upploppet och slängde en kreativ gissning! Grattis till en välförtjänt vinst!

Men det rätta svaret då, undrar ni kanske nu. Vad översatte jag frasen ”Prime Minister Smith with his sheep’s eye” med? Nu hoppas jag ni vrider era händer och hoppar lite upp och ner i spänd förväntan över svaret! Okej, här kommer det: ”premiärminister Smith med sitt fåröga”. Vad säger ni om det, va? Jo, jag tro bestämt att ni säger: Nämen! Va! Hallå där! Har hon fullständigt tappat koncepterna? Skulle det där vara något märkvärdigt? Sådär hade ju en normalbegåvad tolvåring översatt det.

Lugn, bara lugn, säger jag. Det finns faktiskt en jättebra förklaring. Men den får ni inte nu, för nu ska jag faktiskt iväg och spela saxofon i två dagar i sträck! Så fort jag hinner och orkar kommer jag att förklara hela det oväntat invecklade resonemang som ledde fram till den här översättningen.

Flagrant fjäsk för förtjusande filatelister bloggläsare

Det här inlägget kommer konstigt nog att ha en viss anknytning till bloggens namn, vilket nog bara har hänt så pass många gånger tidigare att man utan vidare kan räkna dem på ena handens lillfinger. Men det är ju faktiskt så att jag inte bara ägnar mig åt fritidsaktiviteter som att sortera mina galgar, spela saxofon, statera på Folkteatern och dricka torsdagsöl utan också jobbar med översättning på heltid.

Den strävsamma kommentatösen Ökenråttan, som ständigt gör vad hon kan för att rycka upp mig ur bloggkoman, påpekade för ett tag sedan: ”Nu när din spännande exotiska författares bok är publicerad MÅSTE du väl komma med ett nytt inlägg och göra lite reklam för den!” Hon syftar på den zimbabwiska författaren Petina Gappah (som i och för sig är född i Zambia och numera bor i Genève men är uppvuxen i Zimbabwe) och hennes debutbok, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Det är en väldigt bra bok, och det är inte bara jag som tycker det utan även en hel massa kritiker. Min personliga favorit bland recensenterna är Inger Dahlman som skriver så här i Norrköpings Tidningar: ”Helena Hansson som gjort översättningen skall ha tack för att hon lyckats förmedla inte bara allvaret utan också den frejdiga livligheten hos Petina Gappah.” Jamen, håll till godo för all del!


Petina Gappah skriver inte bara bra, hon är snygg också.

Men, undrar kanske någon nu, skulle det här inlägget bara bestå av skryt och självförhärligande? Vad var det för fjäsk det glunkades om i rubriken? Jo, som ni säkert har märkt har det blivit brukligt bland bloggare att göra sig populära bland sina läsare genom att ge bort saker. Själv har jag mest använt mig av den motsatta taktiken, alltså att få saker av mina läsare. När jag efterlyste fula vykort drösade de in i sådana mängder att jag inte orkade blogga om en bråkdel av dem (ja, jag är en hemsk människa). Jag har också fått mängder av galgar, Ikeakataloger på utrikiska språk, böcker och en hattnål. (Och säkert andra saker som jag inte kommer på just nu men som jag icke desto mindre uppskattar väldigt mycket.)

Nu ska det alltså blir ändring på den saken. Jag tänkte nämligen ställa mig in hos mina läsare genom att lotta ut ett exemplar av Sorgesång för Easterly. Det enda man behöver göra är att skriva en kommentar till det här inlägget senast fredagen den 7 maj. (Jag tror det kan vara lämpligt med en rätt generös tidsfrist med tanke på att den här bloggen nog har trillat ur de flestas RSS-läsare efter den stiltje som har rått ett tag nu.) Men lite knep och knåp ska vi allt ha också. Och varför inte slå till med ett litet översättningsrelaterat knåp när vi ändå håller på! Skärp er alltså, för nu börjar det:

En av novellerna i boken, Moster Julianas indier, utspelar sig till största delen i de indiska kvarteren i Harare. Här följer några meningar ur novellen:

Mr Vaswani’s shop was at the corner of Bank Street and Manica Road, in the section of the city that was called kuMaIndia. As we passed by a dusty-looking shop with a dressmaker’s dummy in the window and a dark interior, Juliana said, ’In there is the tailor who makes suits for the Prime Minister.’

I tried to imagine Prime Minister Smith with his sheep’s eye walking kuMaIndia to have his suits made.

Nu undrar jag hur ni tror att jag översatte frasen ”Prime Minister Smith with his sheep’s eye” och framför allt varför. Man får komma med hur triviala, konstiga och smarta förslag som helst! Och vill man inte komma med något förslag överhuvudtaget kan man skriva en kommentar om vädret eller vad man vill, för man har lika stor chans att vinna ändå. Det är nämligen lotten (nej, inte Lotten) som avgör! (Här hade jag nu tänkt placera en bild av Ian Smith, men jag kunde inte förmå mig till det. Ni får bildgoogla.)

Fredagsmys med Lars Norén

Mycket har jag drömt om i mina dar (att bli en hyllad författare, helst utan att behöva skriva en bok, att obehindrat spela flageoletter på saxofonen och att vinna över min man i armbrytning till exempel), men några teaterdrömmar har jag faktiskt aldrig närt. Jag har aldrig spelat amatörteater, inte ens i skolan, och om sanningen ska fram är jag inte ens mer intresserad av att se på teater än en genomsnittlig medelklassperson med både bildning och piano. Men när Fru Decibel apropå ingenting frågade om jag möjligen kunde tänka mig att spela hämndgudinna på lediga stunder så funderade jag bara vid pass tre minuter innan jag tackade ja.

Det var nämligen så att Folkteatern i Göteborg hade fått en ny konstnärlig ledare, den hyfsat kände dramatikern Lars Norén, och han hade bestämt sig för att inleda i stor stil, nämligen med att sätta upp Aiskylos Orestien. Hela trilogin. (Någon vecka innan detta offentliggjordes hade för övrigt Stadsteatern i Göteborg kungjort att de skulle sätta upp ... Aiskylos Orestien. Hela trilogin. Ett mycket lustigt sammanträffande. Men det ska vi inte fördjupa oss i. Förresten har Stadsteatern ångrat sig nu.) Till denna uppsättning behövdes statister, och Lars Norén ville gärna ha kvinnliga körsångare till det. Nu är det så att Fru Decibel är en mycket meriterad körsångare som sjunger i en mycket meriterad kör, och just den kören blev tillfrågad om de ville vara med. Det ville de, men de lyckades inte få ihop tillräckligt många hugade statister, varvid Fru Decibel (som jag vid det laget bara kände blogg- och Facebookledes) alltså frågade mig. Det krävdes som sagt en betänketid på cirka tre minuter innan jag insåg att detta förmodligen var enda gången i mitt liv jag skulle få chansen att spela teater med Lars Norén. Och är det något jag uppskattar här i livet så är det att prova på nya saker. Så vid nästa repetitionstillfälle infann jag mig i sällskap med några ihopskrapade vänner och bekanta, bland annat min äldsta dotter.

Sedan följde en repetitionsperiod som var intensiv, rörig, förvirrad och jätterolig, och nu är det föreställningar så det bara ryker om det. Visserligen är vi tre statistlag och visserligen spelar vårt lag bara på fredagar och en del lördagar, men i ett av de andra lagen är det lite ont om folk, så ibland får man hoppa in andra kvällar också. Den här veckan spelar jag till exempel tre föreställningar. Då är jag alltså hämndgudinna, eller erinnye. Som alla som kan sin grekiska mytologi vet, var erinnyerna skalliga varelser med påsar under ögonen, inte helt olika Lars Norén, faktiskt. Jag är ju ett hårigt exemplar i det civila, men skalligheten är lätt fixad med hjälp av en heltäckande silikonmask.


Jag i förgrunden, dottern i bakgrunden. Är vi inte lika?

En bra grej med att vara statist i just den här föreställningen är att man gör sig av med sin eventuella klaustrofobi rätt snabbt. Inte nog med att vi har de där silikonmaskerna på oss – dessutom ligger vi blickstilla under ett plastskynke som täcker hela scenen en bra stund. Ibland får man tag på en mask som man kan andas hyfsat i, ibland inte. Å andra sidan är det så ont om luft under plastskynket att det inte spelar någon större roll. Denna underliga situation vänjer man sig vid så pass väl att jag faktiskt har varit på väg att somna under plasten ett par gånger. Fredagsmys med Lars Norén, som sagt!


För den oinvigde ser de kanske likadana ut, men det är stor skillnad.

När vi statister väntar på att göra entré brukar vi sitta och hänga i personalens lunchrum. Vi har visserligen en loge, men den är väldigt trång och ligger i en fönsterlös källare, så där vistas man inte mer än man behöver. I lunchrummet kan vi dessutom följa vad som händer på scenen på en tv-skärm. Något som är mycket konstigt och ovant är när man sitter och ser hur någon till exempel blir brutalt ihjälslagen på scen (just ihjälslagen är vanligt att man blir i den här pjäsen) och denne strax därefter kommer upp och tar en kopp kaffe i lunchrummet.


Orestes (närmast kameran) och Elektra (knäböjande längst bort) vid Agamemnons grav. En av de dokklädda gråterskorna i fonden är Fru Decibel, näst längst till vänster, tror jag. Men Agamemnons grav är tom, för ...


Agememnon fikar.

När det händer slutar vi genast att diskutera viktiga saker såsom de manliga skådespelarnas fysiska företräden och låtsas i stället vara upptagna med att lösa korsord och sticka.


Statisterna ”löser korsord”.

Det finns hemskt mycket mer att berätta om statisteriet, men jag är ju lite bloggovan, så det är nog säkrast jag nöjer mig med detta. Den som inte tycker det räcker kan läsa mer på Orestien-bloggen och hos Fru Decibel (bland annat här, här, här och här). Eller varför inte helt sonika gå och se pjäsen? Sista föreställningen är inte förrän den 21 maj, så det är gott om chanser kvar. Ett gott råd kan dock vara att läsa in sig lite på handlingen i förväg (om man mot förmodan inte har sin klassiska litteraturhistoria helt aktuell), för den är rätt snårig. Den otålige eller illitterate kan välja den animerade versionen.

Lotten gästbloggar: Galgradio!

Utan att en enda gång nämna galghumor ska jag ... äsch, nu sket det sig direkt.

Översättarhelena – som egentligen är världens bästa bloggare – har lagt tangenterna på hyllan och dragit en saxofon över sig. Därför måste jag här och nu hoppa in och göra’t åt henne.

För snart fyra år sedan skrev Översättarhelena om galgarna i sitt liv. Förutom att göra ett outplånligt intryck på alla, gav hon även galgen ett ansikte och kommer nu upp som förstaträff när man googlar om galgar. Klart då att Sveriges Radio (som inte heter SR längre) kastar sig över henne för en intervju. Som sändes idag, när jag var ute och flängde och körde bil och handlade och hjälpte ett av skolios spiralformat barn till röntgen. Alltså hade jag satt på påminnelselarm och bett omgivningen att ringa och säga till när klockan slog tio. För att visa hur duktig jag var, meddelade jag detta till Översättarhelena, som till min stora förvåning svarade på sms – mitt i programmet! (Jag är grön pratbubbla, Översättarhelena är vit.)

Johodå. Jättesmart. Ljudet av galgarna i garderoberna var otroligt mysigt och det lät faktiskt lite som om Översättarhelena sprang omkring som ett jehu mellan garderoberna medan journalisten med sin mick andfått hastade efter. Översättarhelena berättade alltså att hon skämmigt nog stal galgar med namn på, men att hon inledningsvis ersatte dem med medhavda galgar. (Självklart ska man sno galgar med namn på – det är ju som gebortisar som företag med snöskrapor och nyckelband hela tiden trycker på oss.)

Men trots att Översättarhelena pratade och pratade och var alldeles fantastiskt artikulerad och välformulerad, hade hennes namn inte nämnts när flera minuter hade gått.

Fortfarande förvånad över att jag hela tiden fick svar på sms:en fortsatte jag, där jag stod och handlade frukt och började bli lite irriterad över att Översättarhelenas intressanta galgklonkande hela tiden avbröts av en telefonintervju med en man som säkert var intressant han också – men inte mitt i Översättarhelena!

Då kom stora chocken.

Va! Hon lyssnade inte! (Märk väl att jag skriver med versaler trots att jag inte vet hur man trycker caps lock på min Iphone. Märk också att jag framstår som en synnerligen barsk och beskäftig typ.)

Nu kommer recensionen: 
Översättarhelena får fem perfekta galgar för utmärkt genomförd intervju. (Häääär finns programmet!)

Psst. Lägg gärna märke till hur ointressanta krokarna på bilden är.

Här är ett exempel (inte ordagrant, bara ur minnet) på hur intervjuaren däremot kunde ha gjort det bättre:

– Jag bryr mig faktiskt bara om texten på galgarna, inte formen eller så, sa Översättarhelena. Här till exempel ...
– Så du bryr dig inte om formen eller utförande på metallkroken?
– Eh, nej.

Så om man säger att texten är det intressanta – telefonnummer med blott två siffror och familjenamn och ortnamn och jag vet inte allt – ska man då fråga om krooooken? Och varför var programmet sönderhackat med Översättarhelena som blott pastan i en rörig lasagne? (Fast utan pasta blir det ju förstås ingen lasagne.)

/Lotten, som kanske bara är bitter för att hon inte längre jobbar på radio ...

Vego för köttätare

Dags för ett tillfälligt avbrottsavbrott här på bloggen igen! Det är nämligen så att Lotten önskar sig tips på nya maträtter att servera till sin stora familj. Fast familjen ”kräver nåt slags köttigt” så är den modiga Lotten villig att utmana ödet genom att servera vegetariskt. I vår familj har vi haft de senaste sju–åtta åren haft ett varierande antal vegetarianer av olika slag (vanliga vegetarianer som varken äter fisk eller kött, Göteborgsvegetarianer, alltså personer som äter fisk men inte kött, samt den ganska ovanliga varianten oxfilévegetarianer, d.v.s. sådana som varken äter fisk eller kött med undantag för helstekt oxfilé). Eftersom jag lagar den mesta maten här hemma (inte för att jag egentligen tycker det är så himla kul, utan mer för att jag tycker mycket om att ha det välstädat omkring mig men hatar att städa och alltså tar hand om matlagningen för att slippa städa) har jag lagat en hel del vegokäk genom åren. Med varierande framgång, ska jag väl erkänna. I perioder har det varit väldigt mycket quorn. Missförstå mig rätt nu. En del av familjens vegetarianer älskar quorn, och det är både snabb- och lättlagat. Men dels är det rätt dyrt, dels är det ju väldigt ... konstgjort.

I rätt många år har ju annars det mest ohippa man kan göra inom vegetarisk matlagning varit att servera vegetarisk mat som försöker likna kött. Men jag tror att vi kan börja skönja en motsatt trend, nostalgisk på ungefär samma sätt som när finkrogarna serverar kålpudding och dillkött. Inom vegoköket riktar sig nostalgin mot den härliga tiden när Cranks kokbok var bibeln och frisksportare satte en senapsgriljerad hel kålrot i stället för julskinka på julbordet.

Därför rycker jag nu ut och ger Lotten (och alla andra) ett av mina bästa egenpåhittade vegetariska recept. Ett recept som passar särskilt bra för dem som kräver nåt slags köttigt och för alla som är så hippa att de tycker det är kul med vegetarisk mat som apar efter en kötträtt.

Trendkänslig linsbolognese
(En stor omgång, som brukar räcka till två middagar i vår familj, d.v.s. fem personer varav några väldigt hungriga tonåringar.)


Ännu godare än det ser ut!

2 små gula lökar
100 g rotselleri
1 stor morot
2 stora vitlöksklyftor eller varför inte 3 små
olivolja

Skala ovanstående och hacka alltsammans fint. Jag brukar faktiskt vara så rationell och ofinkänslig att jag kör det till nästan-mos i matberedaren. Fräs det mjukt i olivoljan i en stor traktörpanna, stekgryta eller liknande. Tillsätt:

500 g belugalinser (små svarta linser som numera finns i de flesta Icaaffärer)
2 burkar krossade eller hela tomater (jag brukar ta en av varje)
2 burkar vatten (tomatburkarna alltså)
1 tsk råsocker
1 tsk svartpeppar
1 msk chipotlepasta (finns på tacohyllan, ta annars chipotlepulver men i så fall lite mindre)
1 dl rödvin
½ msk timjan
½ msk körvel
1 msk torkad basilika

Koka upp, sätt på ett lock och koka cirka 25–30 minuter. Obs! Det ska inte vara något salt i ännu. Linserna kan bli hårda om man kokar dem med salt. Kolla om linserna känns färdiga. Tillsätt ungefär (smaka!):

1 msk salt
1 msk grönsaksbuljongpulver
2 vitlöksklyftor
½ pkt frysta provensalska örtkryddor
mer chipotle (eller kanske rökt paprika om man vill ha mer röksmak men inte mer styrka)
½ flaska (eller burk) passerade tomater
lite balsamvinäger
någon dl färdigköpt tapenade

Man kan öka mängden passerade tomater om man vill ha det lite mer såsigt, och man kan förstås också ha i lite tomatpuré för att få det lite tomatigare. (Själv tycker jag det är godast om det är inte alltför tomatigt.)

Färdigt! Serveras förstås med spaghetti och parmesanost och varför inte tubaistens oslagbara vitkålssallad.

Nattlivet i Kavalla

Vi är alltså tre kollegerslashkompisar som är i Kavalla en vecka. Alla tre är kvinnor i den där åldern som man med en lätt eufemism brukar kalla "mitt i livet", vilket i klartext betyder att det inte alltid är så lätt att få tiden att räcka till. Nu är ju mina barn rätt stora och väldigt självgående (maken också för den delen, självgående alltså), men de två andra har lite mindre barn än jag (och när jag tänker närmare på saken så har de faktiskt lite mindre makar än jag också). I vilket fall som helst så är vardagen ganska fulltecknad. Här i Kavalla tonar allt sånt bort i ett vackert egeiskt dis. På dagarna jobbar vi visserligen, och jag kan intyga att man får en hel del gjort när alla vardagsbestyren inte kräver sitt. Men det kanske inte är så spännande att läsa om det? Desto mer spännande är det säkert att få veta hur tre kvinnor mitt i livet tillbringar sina kvällar här i Kavalla när dagens beting är avklarat. Ni kanske tror att vi dansar Zorbas dans på borden på krogarna här i stan och låter oss bjudas på ouzo av mörkögda män med klassiska profiler? Då tror ni fel. På kvällarna sitter vi i mitt rum med var sin dator i knät. Och spelar Betapet.


Ett liv i sus och dus?

Glad nejdag på er allihop!

I Grekland firar man i dag Επέτειος του Όχι eller – för den vars grekiska händelsevis är lite rostig – ochidagen. (Läs jättegärna Wikipediaartikeln som länken leder till. Det är verkligen något att fira.) Lämpligt nog råkar jag befinna mig i norra Grekland just nu. Jag och två kollegerslashkompisar (man säger sådär nuförtiden) har en veckas arbetsvistelse på Svenska Institutets gästhem i Kavalla. I dag har vi firat ochidagen genom att hissa såväl grekiska som svenska flaggan på gästhemmets tak.


Bry er inte om flaggviftaren, kolla på möblerna!

Gästhemmet är ett alldeles osannolikt fantastiskt ställe! Det är byggt av Svenska Tobaksmonopolet och har kvar sin originalinredning med vackra trettiotalsmöbler.


Texten på bilden lyder: "Måtte de insatser, som göras av här boende svenska tjänstemän, alltid lända till heder för deras fosterland och för det Svenska Tobaksmonopolet." Jag hoppas jag har levt upp till det.

Här finns en takterrass där man med fördel dricker retsina under den korta blå skymningstimmen, pinjeträd som lutar sina grenar över en annan terrass, granatäpplen som mognar på träden i trädgården, här finns arbetsro och här finns utsikt över Egeiska havet och halvön Athos långt i fjärran och på det hela taget det mesta man behöver här i livet (utom familjen och saxofonerna).

Saxofonen och jag

~ Del 1 av en ganska långrandig historia ~

De ihärdiga personer som har följt den här bloggen ett par år har också följt min utveckling från en-som-har-råkat-få-låna-en-saxofon till något slags amatörsaxofonist. (Inte för att jag kräver eller tror att ni ska komma ihåg det, men ändå.) Det där med saxofonen är en del av förklaringen till att det bloggas så snålt här numera. För när jag intresserar mig för något så går jag gärna in för det med hull och hår, sån är jag. Eller åtminstone så mycket hull och hår som nu råkar bli kvar efter jobb, familj, hushåll och allt det där. Detta överblivna hull och hår ägnar jag alltså nu till stor del åt att spela saxofon.

Men hur kunde det då gå så här? För att få svar på den frågan är det lika bra att vi börjar från början. Och då måste vi nog börja med klarinetten. Det var nämligen klarinett jag började spela i kommunala musikskolan någon gång på mellanstadiet. Jag var inte vidare talangfull, övade inte särskilt mycket och kan inte ens minnas att jag tyckte det var så värst roligt. Men redan då var jag en pliktmänniska, så hade jag nu börjat spela klarinett och dessutom fått en plastklarinett i födelsedagspresent, så fortsatte jag. Dessutom upptäckte jag ganska snart att jag tyckte väldigt mycket om att spela i orkester. Så jag framlevde min ungdoms dagar i kommunala musikskolans olika blåsorkestrar. Alltid som andraklarinettist. Med dessa orkestrar åkte jag på turnéer till Tyskland, Frankrike, Jönköping och andra exotiska platser och kunde på det hela taget haft det betydligt sämre.

Strax före sommarlovet mellan sjuan och åttan bestämdes det att musikskolan skulle starta ett storband. För den oinsatte kan jag upplysa om att ett sådant innehåller bland annat saxofoner, trumpeter och tromboner. Brassblåsare var det gott om i musikskolan – vi befann ju oss gubevars i Småland. (Den som inte förstår den kopplingen får väl fråga i kommentarerna.) Däremot var det ont om saxofonister, så alla klarinettister som ville lära sig spela saxofon över sommarlovet utlovades en plats i storbandet. Jag nappade direkt. För det första gillade jag ju att spela i orkester, så en ensemble till tackade jag inte nej till. Men för det andra – och förmodligen viktigare – hade jag en vag föreställning om att saxofonen hade högre raggfaktor än klarinetten. Det är troligen sant. Trots det skulle det dröja till långt strax efter det att jag hade slutat med allt spelande innan jag hade fick uppleva några som helst framgångar hos det motsatta könet. Vilket förmodligen bidrog till att skapa en undermedveten – och givetvis helt felaktig – uppfattning hos mig om att blåsinstrument inte är rätt väg att gå om man ska få ligga.

Men nu tror jag bestämt att jag går händelserna i förväg lite grann. Å andra sidan finns det inte så mycket mer att tillägga än att jag fick med mig en altsax och en spelbok (Rubank Elementary Method for Saxophone) hem över sommarlovet och sedan blev andra altsaxofonist i musikskolans storband. Och att jag upptäckte att det var bra mycket lättare och roligare att spela saxofon än att spela klarinett. Och att jag verkligen älskade storbandet, men att jag som så många andra ändå alldeles slutade att spela när jag började gymnasiet. Jag minns inte riktigt varför, men en bidragande faktor var förmodligen att det inte kändes sådär vansinnigt punkigt att spela saxofon i storband i mitten på sjuttiotalet.


Varför fick den mig alltid att tänka på hyvlar?

Därifrån kan vi snabbspola framåt sisådär tjugosju–tjugoåtta år, under vilka jag inte så mycket som höll i en saxofon. (Någon egen saxofon hade jag aldrig skaffat, och några lektioner i saxofon hade jag för övrigt aldrig heller fått.) Vid det laget hade jag själv barn som spelade i musikskolans blåsorkestrar. Jag var engagerad i föräldraföreningen och ordnade en massa roliga turnéer och läger, och på ett sådant läger hittade denna sympatiska musikskola på något så trevligt som att erbjuda föräldrarna att prova på att vara med och spela. Jag tror att den där sköna storbandskänslan fanns kvar någonstans inom mig, för jag bad att få spela saxofon. Av någon anledning som jag inte längre minns råkade jag då få låna en tenorsaxofon ...

Den spännande fortsättningen kommer en annan dag, vecka eller månad! Medan ni otåligt väntar på den kan ni lyssna på en liten Spotity-spellista som jag har pysslat ihop. Och när ni har lyssnat på den skulle jag bra gärna vilja veta om ni kan komma på ett mer mångsidigt instrument än saxofonen!

(Denna spellista tillägnas förresten i synnerhet Fru Decibel, som tycker att saxofonen är det enda instrument som inte är vackert. Inte för att allt på spellistan är just vackert (en del är faktiskt riktigt fult), men till exempel Karl Seglem spelar ju så man tror att man befinner sig bland himmelens änglar.


Vackert? Tja, det är väl en smaksak.)

Den rör ju på sig!

Den här gamla bloggen, den försmäktar här så ensam och övergiven att man lätt skulle kunna tro att den var på väg att tyna bort och dö. Men så är det inte alls! Nej, precis som en bortglömd kycklingbaguette i en träningsväska kan en sorgligt försummad blogg börja leva sitt eget liv!

Jovisst ser ni – härförleden gav den här bloggen ifrån sig ett livstecken i form av ett pling i min inkorg. Mejlet kom från Ingbritt i Götene, och det var förstås mitt gamla inlägg om sågade trägalgar som hade fått henne att fatta pennan (någon penna hade hon förstås inte fattat egentligen, men mina läsare är ju listiga nog att förstå en och annan stelnad metafor). Det inlägget är nämligen lustigt nog ett av de mest lästa genom den här bloggens historia, vad det nu säger om bloggen, mig, mina läsare och världen i största allmänhet.

Så här skriver Ingbritt:

Hamnade av någon anledning på en av dina bloggar från 2006. Det handlade om gamla galgar:

"Bröderna Albino i Götene. Herr- och damskrädderi samt herr-, dam- och gosskonfektion. Flickorna fick handla någon annanstans eller sy klänningar i slöjden kanske. Men hur har den hamnat hos mig? Och var ligger Götene? Frågorna hopar sig."



Kan meddela att butiken Albinos finns kvar än idag och ägs av min man, Johnny Karlsson, sedan 1975. Butiken, som numera egentligen heter Götene Klädeshandel AB, men kallas Albinos av alla i samhället, säljer herr- och damkläder och har inte längre eget skrädderi. Affären startades av Johan Albin Larsson år 1901. Han hette Albin och sedan något andranamn som började med O, därav namnet Albinos.

För övrigt ligger Götene mellan Skara och Lidköping vid foten av Kinnekulle.

Roligt att hitta bilden på galgen!

I ett uppföljningsmejl korrigerar hon sig lite: Hon hade fått veta av sin man att Johan Albin Larsson inte alls hade något mellannamn som började på O. Han lade bara till den bokstaven ändå, av okänd anledning. Jag för min del tror att han tyckte det klingade lite tjusigt italienskt sådär. Han var en framsynt man, den där Johan Albin.


Nu vill jag åka till Götene och shoppa!

Ni ser: Undrar man något om vad som helst så ställer man bara en fråga på sin blogg! Förr eller senare får den tålmodige svar.