Vad i allsindar gör mänskan i Kil?

Jo, i Kil gör jag detta: Jag dricker en kopp kaffe sittande på järnvägskaféets uteservering. På borden finns skyltar med texten "Endast för caféets gäster". Genom att köpa en kopp kaffe har jag alltså kvalificerat mig som gäst. Den enda, strängt taget. Utöver att dricka mitt kaffe rycker jag ut hår på benen med en pincett. Detta kräver kanske en förklaring. Jo, om man som jag epilerar benen, det vill säga avlägsnar generande hårväxt (vem i hela friden är egentligen generad över att ha hår på benen?) med en maskin som rycker ut håren med rötterna, måste man egentligen sedan vara noga med att skrubba benen med en sån där vante, som av någon anledning alltid får mig att tänka på panerad rödspätta. Om man inte skrubbar benen (vilket man inte gör, för man vill ju inte skura bort sin surt förvärvade solbränna) så får några hårstrån för sig att liksom växa åt fel håll: inåt i stället för utåt. Nästa gång man kör sin epilator kommer dessa hårstrån på bättre tankar och vänder åt rätt håll igen. Men inte förrän nästa dag. Då sticker de fram som ensamma frötallar på ett kalhygge. Om man då råkar ha en och en halv timme att fördriva i Kil och dessutom är den lyckliga ägaren av en schweizisk fällkniv med inbyggd pincett och till yttermera visso (detta vill jag särskilt understryka) är den enda gästen på järnvägskaféet, ja, då kan man ägna sig åt något så äckligt som att utrota dessa vilsegångna hårstrån.

Detta gör jag alltså i Kil. Men det är inte enbart därför jag är här. Nej, faktum är att jag är på väg till en saxofonkurs på musikhögskolan i Ingesund, och att ta sig dit från Göteborg med offentliga kommunikationer innebär visst krångel. Man tar en buss till Trollhättan och därefter ett regionaltåg till Kil. I Kil får man vänta i en och en halv timme (en tidrymd som gjord för en kopp kaffe och lite benhårsryckning) för att därefter ta ett annat tåg till Arvika. I Arvika tar man ännu en buss, och innan man vet ordet av är man i Ingesund. Tror jag. Jag är trots allt bara i Kil än så länge.


I Kil är det mycket, mycket tyst och stilla.

Åh, dessa språk och deras fantastiska grammatik

Ta tyska till exempel. Så här kan det se ut när en konstnär har låtit sig inspireras av en tysk skolgrammatika:


Försök inte gå på utställningen; urklippet är flera år gammalt!

Som jag säkert har nämnt tusen gånger tidigare så råkar jag ha ett förflutet som grammatiker – eller närmare bestämt forskningsassistent i redaktionen för Svenska Akademiens grammatik. Det råkar också vara så att en av mina arbetsuppgifter var att hitta på språkexempel till detta mastodontverk. Det finns förstås tusentals exempel i de fyra band som denna grammatik består av, så även om jag bara har hittat på en liten del av dem så blev det ganska många. Jag kommer såklart inte ihåg allihop, men när jag läser i de här böckerna (vilket jag gör oftare än någon normalt funtad människa kan föreställa sig) så händer det då och då att jag stöter på ett exempel som liksom är så välbekant att det bara hoppar upp från sidan. ”Å, det där måste vara ett av mina”, tänker jag då, inte alldeles utan ömhet. Tänk om nu någon skulle göra som keramikern här uppe och låta sig inspireras av dessa exempel för att pyssla ihop små keramikfigurer eller kanske måla en tavla eller skriva en dikt eller komponera en låt! Vore inte det en strålande idé, så säg!

Fast egentligen var det faktiskt inte alls det jag hade tänkt skriva om, utan det här inlägget skulle handla om tyska och vad det tyska språket kan inspirera en människa till. Själv begick nämligen jag såväl öl- som hångeldebut i Tyskland en gång i forntiden. Bådadera under turnéer i den kommunala musikskolans regi. Och troligen under starkt inflytande av det tyska språket och dess grammatik. Numera behöver jag knappast åka till Tyskland för att ägna mig åt de där sakerna, men det är i alla fall vad jag ska göra i morgon. Åka till Tyskland alltså. Berlin närmare bestämt.

Medan jag är bortrest kan ni väl skapa lite odödliga konstverk med utgångspunkt i följande exempel från Svenska Akademiens grammatik:

Där går Magnus och orerar om tidens ondska.

Jajamen, det är ett av mina. Ni vill säkert inte veta vad det är exempel på, men jag berättar det ändå: pseudosamordning av rörelseangivande verb som då anger befintlighet.

Dagens outfit

Artilleriuniform såklart. Alltid lika rätt.

Nej, jag har inte börjat skjuta med gevär, och jag har inte heller blivit operetthjälte. Däremot har jag börjat spela i en riktigt gammaldags hederlig blåsorkester. Det är förstås jättetöntigt och fruktansvärt nördigt och ... hur kul som helst.

Pluspoäng till den kommentator som lyckas identifiera mackapären med metallrören som står bredvid mig på fotot (i artonåringens rum).

Sanningen bakom morden i Midsomer

Sommaren är här (om nu någon hade missat det) och med den tv-serien vi alla älskar att dissa, trivseldeckarnas trivseldeckare, den självklara arvtagaren till Agata Christies pastorala kriminalhistorier: Morden i Midsomer. Och lagom till säsongsstarten brukar varje tidning med självaktning publicera en raljerande spalt av någon lätt nedlåtande tv-krönikör som handlar om brottsstatistiken i det lilla grevskapet och den låga, ja, obefintliga sannolikheten för att så många människor skulle bli mördade på så många olika sätt på denna lilla försumbara plätt på vår jord. Sedan avslutas krönikan med ett klämkäckt konstaterande om att det ändå är bra mysigt på den brittiska landsbygden, särskilt i sällskap med Tom Barnaby et consortes.

Men jag tror att det är dags att tänka ett steg längre nu. Att sluta att avfärda denna statistiska anomali. Att kanske ifrågasätta om det verkligen är så väldigt mysigt i ett litet grevskap där det har inträffat etthundratio mord sedan 1997. Att helt enkelt se mönstret bakom det hela. För om man gör sig mödan att tänka efter lite, lite grann så finns det ju bara en rimlig förklaring till den svindlande brottsstatistiken i Midsomer. Alla morden hänger förstås ihop. En enda person ligger ytterst bakom alltsammans. Det är alltså en seriemördare i farten. Men denna brottsling har genom att variera sitt tillvägagångssätt på ett ytterst infamt sätt lyckats undgå upptäckt. Vi talar om en person som stämplar till mord, som konspirerar, intrigerar och smider ränker, en som helst mördar by proxy* och låter andra utföra det smutsiga hantverket men som inte heller drar sig för att själv hålla i pistolen/kniven/golfklubban/kandelabern/giftgrodan och se till att någon annan blir fälld för dådet. Kort sagt: En superskurk. En riktig mastermind criminal**.

Men vem kan det vara då? Jo, tänk efter lite grann. Vem är alltid på ett eller annat sätt tillstädes när det begås ett mord? Ibland rent fysiskt, ibland i mer immateriell bemärkelse. Ibland alldeles i centrum för brottet, ibland lite mer i periferin, men ändå alltid närvarande på ett eller annat sätt. Vem går på akvarellkurs och råkar ”hitta” en av sina kurskamrater död? Vem är kassör i konstsällskapet vars antagonister hittas torterade och knivmördade en efter en? Vem sjunger i kören där en av tenorerna går en våldsam död till mötes? Vem är just i färd med att inventera grevskapets gamla hus när ett ungt par hittas mördat utanför just ett sådant? Vem finns med på varje trädgårdsutställning, varje byfest, varje insamling till välgörande ändamål, varje kulturellt evenemang i grevskapet som ofelbart avslutas med blodsspillan? Och: Vem skålar glatt med DCI Barnaby när ”gärningsmannen” bakom ännu ett bestialiskt brott sitter bakom lås och bom?

Ni börjar väl ana vartåt det lutar? Ja, vi pratar förstås om Joyce Barnaby. Tänk efter själva. Är det normalt att ha så många hobbyer, att vara engagerad i så många ideella föreningar för de mest skilda ändamål, att delta i så många tillställningar och gå så många kurser som den kvinnan – alldeles bortsett från att hon i alla dessa sammanhang tycks träffa på ond, bråd död? Nej, det är det ju faktiskt inte. När man väl har sett det är det så uppenbart – detta övermått av aktiviteter är förstås hennes sätt att närma sig sina intet ont anande offer och en del av den ondskefulla planen.


Ulv i fårakläder

Men motivet då, invänder kanske vän av ordning. Motivet? Tja, vad sägs om sjukliga böjelser? Eller kanske helt enkelt ett försök att trygga familjens försörjning genom att hålla maken sysselsatt? Det har ju faktiskt varit ganska framgångsrikt, det måste man säga till hennes försvar.

Föreställ er nu vilken sjusärdeles säsong av Morden i Midsomer vi kommer att kunna se fram emot när manusförfattarna äntligen tycker det är dags att låta bomben brisera. Och tänk på stackars Tom Barnaby. Det blir lite som när Pamela Ewing vaknade och upptäckte att hon hade drömt en hel säsong av Dallas och att Bobby inte alls var död. Fast tvärtom. Pamela vaknade från en mardröm. Tom vaknar till sin värsta mardröm. Fast … vänta lite nu. Vad är det som säger att han inte redan vet alltsammans? Att han desperat försöker skydda sin alltmer sinnesförvirrade hustru genom att ständigt hitta lämpliga syndabockar till hennes missdåd? Tänk på det nästa tisdag. Och kom ihåg var ni hörde det först.

------------------------------------------------------------------------------------
* Genom ombud. Medge att det låter mer Midsomer Murders-aktigt på engelska.
** Hjärnan bakom brotten. Jaja, jag vet att det är ungefär samma sak som superskurk, men se föregående not.

Lilla tanten gör sig fin

Man skulle kunna tro att det är ganska lätt att nå ner till sina egna fötter när man bara är 162 cm lång. Men nej, när den här lilla tanten ska måla tånaglarna måste hon tydligen ha fötterna på en pall samt läsglasögonen på näsan. Hon var helt enkelt tvungen att kontra med en ganska punkig nyans på nagellacket.

Extra! Sensationell upptäckt på passcentralen!

Att planera semestern in i minsta detalj är inget vi någonsin har ägnat oss åt i vår familj. Men nånting ska vi väl ändå hitta på, och om detta nånting ska kunna försiggå i utlandet så måste man ju ha pass. Det vet man ju. Och man måste ju kolla så passen är giltiga, det vet man ju också. Men häromdagen upptäckte tjugoåringen plötsligt att både hennes och båda syskonens pass hade passerat bäst-före-datum. Nya måste alltså skaffas.

Det är ju stora ungar vi har; de kan ju strängt taget fixa sånt där själva. Men minstingen blir faktiskt inte myndig än på ett par år, så hon måste ha med sig en vårdnadshavare när hon ansöker om pass. I dag har jag därför tillbringat två och en halv timme med att vårda min sextonåring på passcentralen i Göteborg. Tjugoåringen var också med, men hon är ju sin egen vårdnadshavare på nåt vis. Artonåringen har lovat att fixa det hela i morgon.

Som tur är var Flinn på passcentralen i går, så vi var förvarnade om väntetiden och hade tagit med oss god lektyr (döttrarna) respektive dator med saker att översätta (jag). Ändå blir det ju lite tråkigt efter ett tag, så då letar man desperat efter något att roa sig med. Och vad roar man sig med på passcentralen? Jo, man mäter sig förstås.

I mitt eget pass (som går ut nästa år, påminnelse till självet) står det att jag är 165 centimeter lång. Det är också vad jag brukar säga om någon frågar hur lång jag är. Jag känner mig i allt väsentligt som en etthundrasextiofemcentimetersperson. Dock hade jag en liten gnagande misstanke om att de där 165 centimeterna bara var något jag drog till med en gång för några pass sedan. Och att det kanske i själva verket är så att jag bara är 164 centimeter lång. Kanske rentav 163. Men nu var sanningens minut inne. Nu skulle längden fastställas en gång för alla. Och vad blev det då? Jo, 161,5 centimeter. Etthundrasextioen och en halv centimeter! Som tur var kunde dock tjugoåringen – som påstår att hon har stenkoll på sin längd – konstatera att polisen hade monterat mätstickan en halv centimeter för högt, så jag är alltså 162 centimeter lång.

Jag hoppas och tror att alla tycker att detta var ett inlägg av högt allmänintresse.

En dag på operan

Trots att jag räknade in den sista tonåringen vid halvtretiden i natt steg jag upp klockan åtta (ja, för mig är det faktiskt ganska tidigt på en lördag!) och tog spårvagnen till Göteborgsoperan. I sällskap hade jag min sextonåring, fast hon var nattens sist inräknade tonåring. Det var några andra göteborgare som hade kommit på samma idé.


Kulturtörstande allmänhet?

Vad kan det då vara för operaföreställning som får göteborgarna att köa som vore det Idoluttagning? Svar: Ingen alls. Det var inte kultur som lockade ut alla dessa tålmodiga människor i duggregnet denna lördagsmorgon – utan shopping. Konsumtion. Fast i rättvisans namn måste det sägas att det inte handlade om vilken shopping som helst. Nej, i dag sålde Göteborgsoperans kostymförråd ut sina utgallrade scenkostymer. Sånt får man ju bara inte missa!

När dörrarna slogs upp klockan tio gick kön faktiskt väldigt snabbt framåt. Vi var jätteförvånade – ända tills vi förstod att man inte alls blev insläppt i försäljningslokalen när man kom fram, utan man blev tilldelad en nummerlapp och fick sedan snällt vänta på att bli uppropad.


Kaffetörstande allmänhet.

Vi fick vänta någon timme, och jag fördrev tiden med att ställa mig i ännu en kö, den här gången för att köpa var sin kopp kaffe (59:-) till mig och sextonåringen, dricka upp mitt kaffe och därefter flänga upp och ner i trapporna till de olika balkongerna och fotografera lite grann.


Har de slarviga diskare på Göteborgsoperans restaurang?


Utanför tredje balkongens garderob fanns en stor spegel.

När vi så småningom blev uppropade och insläppta var det som att komma in i världens skojigaste utklädningslåda, fast den var ungefär tvåhundra kvadratmeter stor. Försäljningslokalen utgjordes nämligen av hela lilla scenen inklusive åskådarplatserna och ett ungefär lika stort rum till bredvid, som jag är riktigt säker på vad det används till i vanliga fall. Kanske var det operasångarnas innebandyplan. Här stod ställning efter ställning med kläder.


Grå fångdräkter i förgrunden, silverfärgade rymddräkter i bakgrunden.


En snygg krona (150:-) får inte fattas i någon kvinnas (eller mans) garderob.


Vem behöver inte tjugofem brandmansdräkter?

Allteftersom tiden gick var det fler och fler som inte tyckte det var lönt att uppsöka provhytterna. Så länge alla bara behöll kalsongerna på var det ingen som misstyckte.


Vem kunde ana att kapten von Trapp hade så håriga ben?


Kanindräkt för 1 700:-. Kanske något svårsåld?


Fast det fanns skor (fötter?) till också.


Hurra, von Trapp har hittat byxorna!


De små von Trapparnas gardinkostymer var också snygga.

Jag provade förstås en del själv också. En del var kanske inte så användbart till vardags, till exempel en spargrishatt.


Snygg var den dock.

En riktig operadivaklänning fick jag också på mig. Jag misstänker att den har hört till en sopran, eftersom de inte bara lär ha röst- utan även bröstresurser. Man hade utan vidare kunnat stoppa ner ytterligare en lagom stor översättare framtill i den tjusiga kreationen. Fyrahundra kronor var väl i och för sig som hittat för en klänning som även hade kunnat användas som tvåmanstält, men jag höll i plånboken (i just det fallet).


Koloraturer kräver E-kupa?

Det roliga var också att det satt små etiketter i plaggen så att man kunde se vilken föreställning de hade använts i. Här har vi till exempel i etiketten en kyparkostym från Parsifal. Kypare? I Parsifal? Är det något jag har missat? Nej, jag tror att det var någon modern variant där Graalriddarna var klädda som servitörer. Säkert av någon fiffig anledning!


Jacka, byxor, skjorta och fluga ingick i det facila priset.


Den där von Trapp igen.

Och kaninkostymen hittade en ägare. Puh! Det fanns verkligen något för alla!


Som gjuten!

Själv lyckades jag faktiskt lägga beslag på en väldigt vanlig och trevlig liten klänning, som hade varit med i den här uppsättningen. Men den orkar jag inte visa just i dag. Nu laddar jag nämligen för morgondagens kulturbegivenhet: The Sunday Loud Music Club på Internationella blodgivardagen, Gustav Adolfs torg klockan 12–15.

Konsternation om våren

Ibland frågar jag mig själv varför vi har en jättestor varmkorvsskylt på vår balkong. Man skulle också kunna kalla den en ”varm korvskylt”. Detta är – upplysningsvis – ett vackert exempel på det man brukar kalla förledsbestämning, men såna kan vi väl ta och diskutera en annan gång. Eller inte alls. Men som sagt, det händer att jag undrar varför vi har en varmkorvsskylt på balkongen. Är det någon som säljer korv där ibland? Varför har han eller hon i så fall valt just vår balkong att sälja korv på? Vår familj består ju av fem personer, varav tre stycken är vegetarianer och en äter inte griskött. Är det inte därför otroligt olönsamt att sälja korv på just vår balkong?


Det gröna längst upp till höger är mynta. Upplysningsvis.

Förresten bor det en talgoxfamilj i stuprännan ovanför vår balkong. Har de något med skylten att göra, tro? Är det de som säljer korv? Kanske till sina talgoxfränder när de lullar hemåt frampå nattkröken efter en glad kväll på krogen. Otroligt vad småfåglarna är företagsamma nuförtiden!

Ett slags bildgåta

Maken och jag har varit på kortsemester. Nu ska ni få gissa var vi har varit! Var tror ni nedanstående idylliska bild är tagen?


Gissa resmålet!

Viktigt meddelande till allmänheten!

Äntligen är det dags för det som så många har väntat så länge på! Nämligen en chans att få höra The Sunday Loud Music Club live.

I morgon, den 15 maj, spelar vi på Backafestivalen på Selma Lagerlöfs torg. Bry er inte om att det inte står något om det på festivalens hemsida, utan sök er med förtröstan till trakterna av fiskbilen strax före klockan 17.

Och på lördag, den 16 maj, är det ju Göteborgsvarvet. Femtiotusen löpare, hundratusentals människor i publiken och en massa rolig musik längs banan. Vi står på Sörhallsgatan, som ligger nära Eriksberg, alltså på Hisingen. Ta Älvsnabben över, vetja!


Visa större karta
Förhoppningsvis ska vi själva hitta dit också.

Det enda smolket i glädjebägaren just nu är att jag har drabbats av en elak magbacill. I går var jag helt däckad, men i dag har jag kört den berömda vingummikuren*, så jag tror faktiskt att jag ska vara fit for fight i morgon. Och speciellt i övermorgon!

-------------------------------------------------------------------------------
*Alla huvud- och mellanmål ersätts med vingummin i valfri mängd. En fritänkande BVC-läkare förklarade en gång för mig att det hjälper mot magsjuka för att gelatinet i vingummina absorberar överflödig vätska i magen. Ja, inte vet jag, men faktum är att det funkar.