Och nu blir det mer filmsnack

För i kväll har jag varit på bio och sett Polisorkestern som kom bort. Den rekommenderas jättemycket! Kanske inte en kväll när man är sugen på action och rafflande spänning, men gärna en kväll när man känner för mys och hopp om mänsklighetens framtid. Jo minsann. Om man har varit i Israel kan man dessutom se fram emot hög igenkänningsfaktor i stämningar, attityder och miljöer.


Och så är Ronit Elkabitz inte bara otroligt snygg utan också en väldigt bra skådis.

Polisorkestern som kom bort kan man se på Hagabion i Göteborg, Zita i Stockholm och säkert en hel massa andra biografer också.

Hiss eller diss?

Jag har just sett på Picassos äventyr med sextonåringen. Han tyckte den var rätt kul, bitvis jättekul. Själv tycker jag att det är en av de absolut, oöverträffat roligaste och mest geniala filmerna i världshistorien.

Men nu kommer vi till det konstiga: Maken avslöjade lite tidigare i dag till min oerhörda förvåning att han aldrig har sett Picassos äventyr. Han ville inte riktigt vara med och titta men jag tvingade honom (han är rätt mycket större än jag men jag lade hela min tyngd bakom och lyckades pressa ner honom i soffan). När vi hade tittat en stund gled han liksom lite omärkligt ut ur rummet och sen såg vi inte till honom mer. Efteråt kröp det fram att han tyckte filmen var pinsamt dålig! Rena smörjan. Hur kan det vara så olika? (Vi brukar ha hyfsat lika filmsmak annars.) Älskar jag den bara för att jag såg den 1978 och skrattade våldsamt åt de få roligheter jag fattade den gången och sen har hittat en massa nya saker att skratta åt varje gång jag har sett den? Är den egentligen trist och föråldrad fast jag inte vill inse det? Eller saknar min make humor? (Knappast, se föregående inlägg.) Väldans vad det blev pretentiöst här nu då! Men det jag vill veta är alltså vad ni tycker om Picassos äventyr!



Jo, en sak till förresten. Är det verkligen ett finskt matrecept, det där som Lena Nyman sjunger i Sirkkas sång? Om det till äventyrs är någon här som kan finska så kan ni väl ta en koll här:


Fast kolla för all del även om ni inte kan finska! Och sjung med!

Det är insidan som räknas

Nu ska jag berätta för er om julens bästa practical joke. Ett fullständigt genialt påhittat, planlagt och genomfört spratt – riktat mot mig. Det är därför jag inte har berättat om det förut. Det har liksom tagit en stund att smälta det.

Det började med att maken dagen före julafton stod och stekte små egenhändigt trillade köttbullar. Samtidigt satt fjortonåringen och sextonåringen vid köksbordet och rullade Mozartkulor (med rosenvatten i mandelmassan, tack Trulsa för den idén). Nittonåringen strök också omkring i faggorna i färd med att röra ihop smet till saffransglass. Själv var jag upptagen med viktiga saker på annat håll i bostaden (om jag inte minns alldeles fel höll jag på att stryka håret med plattången). Allt var frid och fröjd. Köttbullarna blev så småningom klara och stoppades in i kylen. Mozartkuletillverkningen kom till det stadiet då kulorna ska doppas i choklad. Fadern ville muntra upp de flitiga ungdomarna med lite provsmakning av köttbullar. På något sätt – och nu måste ni förstå att jag bara kan föreställa mig denna förtätade scen – drabbas alla fyra i köket närvarande familjemedlemmar samtidigt av insikten om det perfekta sprattet mot den frånvarande familjemedlemmen. Mozartkulorna ligger där runda och fina och ska strax doppas i choklad. Köttbullarna är också runda och fina och ungefär lika stora som Mozartkulorna – och borde givetvis också doppas i choklad! Nej, inte alla köttbullarna förstås. Men en lagom rund och fin köttbulle fick sig ett chokladöverdrag och lades att stelna på brickan tillsammans med de äkta Mozartkulorna. Nu föll det sig så att det blev jag som senare på kvällen lade över de chokladdoppade kulorna i en plåtburk. Och då kanske man skulle kunna tro att allt var förstört? Inte då! Min familj har en rent kuslig insikt i mitt psyke! Som ni ska få se i nästa scen.

Som utspelar sig under julaftonens julklappsutdelning. Någonstans mitt i är det dags för en paus med hämtning av glögg och julgodis. Då ska givetvis även Mozartkulorna premiäravsmakas under mycket ceremoniel! Fjortonåringen tar – något oväntat – en påfallande liten kula men ångrar sig:
– Nej, den lilla vill jag inte ha.
Varvid hennes mor, alltså jag – helt enligt planerna, förstod jag sen – raskt norpar åt mig den i stället:
– Jamen, den kan jag ta!
Jag sätter tänderna i den och utbrister genast (även detta att avge ett omdöme innan jag har hunnit smaka är ett karaktärsdrag har familjen senare meddelat):
– Mm, vad god! Och ... salt och ... lite grynig?
Jag tittar upp och ser familjens spänt förväntansfulla miner när de sitter med sina Mozartkulor i nyporna och bara stirrar på mig. Och sedan brister ut i gapskratt och våldsamt jubel när jag äntligen förstår att jag äter en chokladdoppad köttbulle! Vad de alltså visste är att jag alltid tar den minsta av allt. Inte på grund av någon särskilt asketisk läggning (skulle inte tro det, va!), utan för att jag helt enkelt tycker att den minsta godisbiten, den minsta kakan och – jodå – den minsta köttbullen är godast.

Jag åt upp den chokladdoppade köttbullen. Den var faktiskt inte så dum alls!


Fast den hade förstås inget folieomslag med Wolfgang Amadeus på.

Nu var det 2008

Jag tänker givetvis inte avge några nyårslöften (är det verkligen någon som gör det på fullaste allvar?), men kanske en liten, liten föresats: att bli en bättre bloggare. Observera att bättre inte nödvändigtvis behöver betyda flitigare. Det kan lika gärna betyda roligare, seriösare eller snällare. Eller elakare? Nej, det ligger nog inte för mig. Jag har faktiskt en föresats till, men jag är inte riktigt mogen att avslöja den här ännu.

I stället ska jag avslöja mitt egenhändigt utprovade recept på världens godaste mysli*, som jag just har pysslat ihop en omgång av. Orostad mysli tycker jag är helt poänglös (då kan man ju lika gärna hälla havregryn på yoghurten eller varför inte sågspån eller sånt där granulat som vi lägger i kaninens toalettlåda). Färdigköpt rostad mysli är rätt god, som godis betraktad (den smakar ju helt enkelt som söndersmulade havrekakor). Poängen med den här myslin är framför allt boveteflingorna, som smakar lite syrligt. Försök alltså inte hoppa över dem, för då blir det något helt annat. (Däremot kan man säkert byta ut havregrynen och rågflingorna mot dinkel och andra moderniteter, inte vet jag.) En annan poäng med min mysli är den totala avsaknaden av russin, torkad frukt, nötter och sånt tjafs. Det blir en ganska stor sats.

Bästa myslin
5 dl boveteflingor
5 dl havregryn
5 dl rågflingor
1,5 dl krossade linfrön
2 dl råsocker
3 dl vatten
1 dl rapsolja + en liten skvätt att smörja långpannan med

Sätt ugnen på 200 grader. Blanda boveteflingor, havregryn, rågflingor, linfrön och råsocker i en stor bunke. Blanda vattnet med rapsoljan. Häll lite i taget av oljeblandningen över de torra ingredienserna i bunken och fördela och krama in den med händerna. Smula sönder stora klumpar. Smörj en långpanna med lite rapsolja och häll ut mysliblandningen. Ställ in långpannan i ugnen i ungefär 45 minuter. Ta ut långpannan ungefär var sjunde minut och rör om i myslin och dela på stora klumpar. Myslin är klar när den är torr. Låt den kallna i långpannan och häll den sedan i en stor plåtburk.

-------------------------------------------------------------------------------------
*Jag är fullständigt medveten om att stavningen i SAOL är müsli. Normalt sett är jag verkligen inte den som brukar driva nåt slags kampanjer för hemgjorda stavningar. Men ni får hålla med om att det går snabbare att skriva mysli. Ser det inte lite godare ut också?

Julstämningen står högt i tak

Fjortonåringen kavlar pepparkakor med pastamaskinen.



Sextonåringen provar julaftonsoutfits. Här en tysk variant (enligt honom själv).



Buddha är jultomte.



God jul alla snälla bloggvänner! Kanske ska jag börja blogga lite mer igen när Lottens julkalender är slut för i år. Vi får se.

Min officiella julklappsönskelista. Slå till redan nu. I morgon kan det vara för sent.

Den rara Trulsa vill att jag ska skriva en lista med sju saker som jag önskar mig. Okej då, kan jag väl. Givetvis önskar jag mig precis som de flesta andra fred på jorden, en frisk familj, bättre miljö, gladare kor och allt möjligt sånt. Självklart skulle jag inte heller tacka nej till en större lägenhet, ett hus i Toscana, semester i fem år och högsta vinsten på tipset (fast jag inte tippar). Men jag tar och skriver en önskelista med (nästan) alldeles realistiska och helt igenom materiella saker som jag faktiskt skulle vilja ha i julklapp i år.

1. Nya köksstolar. Detta med köksstolar är ett kapitel för sig i vår familj. I många år satt vi på blandade loppis- och ärvestolar. (Inte barnen, de satt på finfina, nya tripptrappstolar när de var små. Eller små och små, förresten. Fjortonåringen använde sin tills för ett halvår sen.) För några år sen fick vi för oss att byta upp oss till fina italienska designstolar (en möbelaffär här i stan hade utförsäljning). Jag minns aldrig om det är Achille Castiglioni eller Vico Magistretti som är upphovsmannen, men strunt samma. Snygga var de och åtta stycken köpte vi. Tyvärr är de osittbara. Åtminstone för de familjemedlemmar som är under 160 cm långa (nittonåringen) eller har proportioner som en tax (jag). Efter fem minuter på en sådan vacker stol har vi ingen känsel i låren. Efter tio minuter har domningen spridit sig ända ut i tårna. Efter en kvart tuppar vi av. Nä, det där sista var en överdrift. Men resultatet är i alla fall en i och för sig ganska trivsam men opraktisk blandning av alltmer fallfärdiga, bruna loppisstolar – eftersom jag och nittonåringen raskt tog tillbaka våra gamla stolar – och vita, italienska designstolar kring vårt köksbord. Nu har min pappa snickaren (se där, Lottens femtonåring, ett fint exempel på en apposition!) börjat visa oss bilder på diverse olika stolar, och dessutom har han avslöjat att han har skaffat hem en massa ekvirke, så jag misstänker att den här önskningen kan slå in.

2. En jättelång, randig Sonia Rykiel-halsduk. Finns på NK Herrtrend. Upplysningsvis.

3. En salladsslunga. Jag har länge köpt kliniskt ren sallad i kruka, men numera köper jag Årstidernas grönsakslådor. Deras sallad är god och ekologisk och bra på alla sätt och vis – men smutsig. Så den måste sköljas. Och sen står man där och skakar och skakar vartenda salladsblad för sig, för blöt sallad är ju inte vidare gott. Häromdagen kom jag på att jag hade läst att man kan slunga sallad i en kökshandduk, så jag testade det. Tyvärr tänkte jag inte på att man nog ska vara utomhus när man gör det. Det blev mycket blött i köket. En salladsslunga skulle underlätta mycket. Jag vet bara inte om jag tycker det är roligast med en sån med snöre eller en sån med vev. Äsch, båda är lika roliga!

4. Garn och stickor till en sån här kofta. Efter ett par års virkande har det börjat suga lite i sticktarmen igen. Det gör det en gång vart femte år ungefär. Jag är inte vidare bra på att sticka egentligen – det senaste jag stickade var den här tröjan till fjortonåringen:



Det tog två år. Och den väger ett ton. Men skam den som ger sig.

5. En sån här muminmugg.

6. Skivor, filmer och böcker såklart. (Det får bli en punkt av dem, för annars får jag inte plats med alla mina önskningar.) Till exempel någon av Gogol Bordellos två senaste skivor (Gypsy Punks eller Super Taranta) eller Orchestra Baobabs skiva Specialists in All Styles från 2002 eller filmen Paraplyerna i Cherbourg eller kokboken Danyel Couets Paris eller Lisa Förare Winbladhs kokbok Ditt nya skafferi.

7. Parfymen Nina från Nina Ricci (om man ska vara petnoga så är det förstås en eau de parfum jag menar). Parfymer är ett stående inslag på min önskelista, eftersom detta är en av mina (inte så värst) hemliga böjelser. Vill ni se min parfymsamling? Okej då, här är den (inte riktigt hela):



Jaha, vad önskar ni er då? Förutom världsfred och ett hus i Toscana, alltså.

Sanningens ögonblick

Jag har fått en utmaning! Ett tag var jag en sån där cool typ som inte svarade på bloggutmaningar, men numera får jag dem så sällan att jag faktiskt gärna hänger på. Särskilt när den kommer från av en djefla man. Utmaningen går ut på att man ska berätta sju sanningar om sig själv. Jaha, då kan man förstås komma undan med sånt som ”jag har väldigt långt hår” eller ”jag har varit gift i snart tjugo år” eller ”jag fyller fyrtiosex i morgon”. Sant, men inte så kul, va? Nä, man måste ju bjuda på lite smaskigheter om sig själv. Oväntade sanningar och sånt som kanske inte så många vet. Håll i er nu då!

– Jag är faktiskt inte särskilt språkbegåvad. Åtminstone inte i ordets vanliga bemärkelse: att man har väldigt lätt för att lära sig främmande språk (framför allt att tala dem), att man kommer ihåg nya ord på dessa språk med lätthet och att man utan problem skaffar sig ett uttal som påminner om en infödds. Sån är jag verkligen inte. Och har aldrig varit. Det enda språk jag pratar någotsånär obehindrat är engelska, men inte ens på engelska är mitt uttal något att skriva hem om. Däremot har jag väldigt lätt för att genomskåda språkliga strukturer, och det är väl ett annat slags språkbegåvning, kanske.

– Jag är extremt känslig för allt som sticks och är strävt mot huden. Ylletröjor kan jag absolut inte använda. Det är förstås ett problem, eftersom tröjor i akryl oftast är så fula. Och tro det eller ej – jag använder inte ens t-shirts i bomullstrikå. Jag tycker det är så hårt och strävt! Javisst, kalla mig gärna prinsessan på ärten! (Sköljmedel hjälper inte, kan jag tala om.) I stället är jag ständigt på jakt efter stickade tröjor i som ser ut som om de är av ull fast de inte är det och toppar och t-shirts i cellulosamaterial (viskos, modal m.fl., icke att förväxla med syntetfibrer). Bäst är det med siden. Jag är prinsessan på ärten!

– Jag har ett par kroniska sjukdomar, men det tycker jag är lite väl lite trist att gräva ner sig i, så det blir inga närmare detaljer.

– Jag är inte ett dugg hemfallen åt frosseri. När det serveras chips kan jag till exempel utan vidare ta två stycken och nöja mig med det. Är jag inte en riktig Syster Duktig så säg! Det finns dock ett undantag: riskakor med ostsmak. Jag kan lätt sätta i mig en förpackning på en eftermiddag. Sen mår jag lite tjyvtjockt. Därför har jag slutat köpa hem riskakor.

– Jag är rädd för väldigt många saker, vilket är trist, eftersom jag skulle vilja framstå som en tuff och cool brud. Men det är svårt när man bland annat är rädd för följande: mörker, hästar, spindlar, stora hundar, att doppa huvudet under vattenytan. Och då talar jag bara om de irrationella rädslorna! Givetvis är jag också rädd för sånt som är farligt på riktig.

– Jag har telefonskräck. Nu kanske någon tycker att jag gott kunde ha räknat upp det under föregående punkt och inte på detta lömska vis försöka dela upp en punkt i två. Men nej, jag tycker inte telefonskräcken hör ihop med rädslorna. Den känns liksom inte likadant. Telefonskräcken tar sig det uttrycket att jag in i det längsta undviker att ringa samtal som jag behöver ringa. För några månader sen märkte jag att det blev värre – jag började låta bli att svara när det ringde också. Som tur var förstod jag innan det gick för långt att det vara dags ta sig samman! Sitter man hemma och jobbar som jag, så får man sannerligen se upp så man inte utvecklar fler konstigheter än absolut nödvändigt. Nu screenar jag inte mina samtal mer än i undantagsfall. Men jag tycker fortfarande det är jobbigt att ringa upp.

– Jag älskar musikalfilmer. (Musikaler på scen är jag däremot inte överdrivet förtjust i.) Det finns väl inget som är så underbart irrationellt som dessa sång- och dansnummer som plötsligt bryter lös vid de mest ovidkommande tillfällen!

Och på tal om det så är jag Sound-of-Music-Helena i dag!


Me, a name I call myself …

Just det ja, nu ska man ju i sin tur utmana sju andra bloggare på samma sätt. Visstja. Så är det alltid. Och det är precis här jag tycker det blir jobbigt. Plötsligt minns jag varför jag inte svarade på utmaningar förut … Snälla kommentatorer och läsare, kan ni inte anmäla er frivilligt i stället?

*******************
Uppdatering!

Marianne är först ut att anmäla sig frivilligt, och hon är så snabb att hon redan har svarat!

Nästa frivilligsvarare är bokmamman Carola, förstagångskommentator här hos mig minsann!

Trulsa blir tredje bloggaren som ställer upp! Vi väntar med spänning på hennes förtroligheter ...

**********************
Uppdatering 25 oktober:

Nu har Dieva svarat också! Eftersom hon är blogglös men inte rådlös så kan ni läsa hennes svar i kommentarerna till detta inlägg.

Ingen recension men åtminstone en rekommendation

I går var jag på teater och borde förstås skriva något om det, men jag nöjer mig med att konstatera att det var en tankeväckande, gripande och emellanåt rolig föreställning med bra musik. Det finns en enda chans kvar att se den i Göteborg: i morgon!


Fast jag vet inte varför det står "Stockholms stadsteater" på programmet, för jag var alldeles säkert på Folkteatern i Göteborg.

Tråkigt nog var salongen inte full till mer än en tredjedel, och ungefär hälften av publiken verkade vara ditkommenderade skolelever. Ja, jag ska väl inte säga något, så sällan som jag går på teater. Men äsch, nu var jag ju där i alla fall och drog dessutom med mig en handfull trevliga kolleger. Vi blev alla särskilt glada för ordlistan som delades ut:


Så gläder man en översättare.

Just det ja: i dag är jag … Miss Helena Marple!


Fingeravtryck på tekannan? Då måste det vara butlern.

Hur man piffar upp vardagsmaten

Till lunch äter jag nästan alltid samma sak: rester. Det är ungefär lika roligt som det låter. Men nu har jag kommit på ett knep: om man samtidigt läser en kokbok så blir det genast fantastiskt mycket bättre. Idag blev det en lätt sliten, uppvärmd spaghetti carbonara med tubaistens vitkålssallad och Nigella Lawsons ”How to be a Domestic Goddess”.


Till råga på allt är min carbonara gjord på kalkonbacon.

Undrar om samma koncept funkar i andra sammanhang? Känns höstvädret grått och tråkigt? Då är det bara att läsa väderleksrapporten för Hawaii, så blir det genast trevligare. Är tevedeckaren trist? Jamen, ta då och läs Mark Billingham under tiden! Känner du dig sjavigt klädd? Äsch, läser du bara Vogue så löser det sig! Och på tal om klädd så är jag Skogshuggarhelena i dag:


I sleep all night and I work all day.

Bright is the new black

De senaste tjugofem åren har jag mest köpt svarta kläder. För det mesta trivs jag utmärkt med det. Det är ju så praktiskt. Allt passar ihop. Men ibland blir det bara så TRÅÅÅÅKIGT! Så då brukar jag göra ett försök att pigga upp min garderob med nåt rött eller blått eller rent av rosa. Eller åtminstone brunt.

I lördags morse vaknade jag med den välbekanta känslan igen: jag var plötslig återigen enormt trött på alla svarta kläder i min garderob. Jag är en handlingens kvinna (det är ju lätt att hävda sånt här på bloggen, eftersom ni knappast kan kontrollera sanningshalten), så jag begav mig raskt in till stan. Och kom hem med inte mindre än fem kulörta blusar (om nu vitt räknas som kulört, ja, osvarta var de i alla fall). Samt en blommig klänning. Så här ser de ut:



Passande nog ligger alla de nya färgglada plaggen här på ett fantastiskt grällt sängöverkast (dominerande färg: ärtgrönt), inköpt av mina föräldrar någon gång på sjuttiotalet.

Men nu måste jag få presentera mitt nya, färgglada jag! I dag är jag: Countrysångarhelena!



Vem är jag i morgon? Missa inte den spännande fortsättningen!