Flingor?
Nej, varken flingor eller sagogryn utan:
Blå, blå, blåa skor!
Dagens utstyrsel är alltså:
Bloggskor!
2007-07-17
Dagens utstyrsel
Snälla bloggläsaren Pernilla hörsammade min appell och skickade ett spännande paket:
Flingor?
Nej, varken flingor eller sagogryn utan:
Blå, blå, blåa skor!
Dagens utstyrsel är alltså:
Bloggskor!
Flingor?
Nej, varken flingor eller sagogryn utan:
Blå, blå, blåa skor!
Dagens utstyrsel är alltså:
Bloggskor!
2007-07-12
Tunisienrapport: reselektyren (på begäran)
Fia undrar vilka böcker jag tog med mig på Tunisienresan. Lätt fråga. Och ett lätt val. På semestern läser man såklart deckare!
De här tre fick jag med mig:
”Buried” av Mark Billingham, ”The Fields of Grief” av Giles Blunt och ”Triptych” av Karin Slaughter.
Mark Billingham: Buried
De tidigare böckerna i serien om polisen Tom Thorne (Lifeless, Sleepyhead m.fl.) är bloddrypande historier, fulla av äckliga detaljer. Nästan lite à la Mo Hayder (vilket jag i och för sig är rätt förtjust i). Den här är inte sån. Det här är mer en historia efter konceptet allt-är-precis-tvärtom-mot-vad-du-trodde. De oväntade vändningarna staplas alltså på varandra så att de till slut blir väntade. Om de då inte inträffar blir det hela liksom dubbeloväntat. Fiffigt. Och spännande faktiskt. Tyvärr tycker jag att den tidigare rätt bufflige Tom Thorne har tappat stinget lite grann och blivit lite mesig. Men den är klart läsvärd och får betyget:
Fyra galgar!
Giles Blunt: The Fields of Grief
Det här är ytterligare en bok om polisen John Cardinal i den lilla kanadensiska staden Algonquin Bay. Han är en rättrådig person. En riktig helyllekille. Mannen som envist står fast vid sin ståndpunkt trots att alla andra säger motsatsen och som till slut givetvis visar sig ha rätt. Man kan bli rätt trött på det faktiskt. Men vem har sagt att det inte får finnas schabloner i en deckare? Såklart får det det. Och Giles Blunt kan trots allt snickra ihop en spännande historia. Så den får faktiskt betyget:
Tre galgar!
Karin Slaughter: Triptych
I Slaktarkarins tidigare böcker, en serie som utspelar sig i Grant County, lider huvudpersonerna en smula av samma präktig- och duktighetssyndrom som Blunts Cardinal. Triptych ingår dock inte i den serien. Det här är i stället en berättelse som utspelar sig i Atlantas undre värld. Och här är inget förutsägbart och personerna är allt annat än schablonmässiga. De oväntade vändningarna är lika överraskande genom hela historien. Bloddrypande detaljer saknas inte heller! Det här är en av de bästa deckarna jag har läst på länge! Så den får betyget:
Fem galgar!
Annars brukar jag läsa lite danska böcker på somrarna (företrädesvis deckare). I år har jag dock inte hittat några jag är sugen på. Någon som har tips kanske?
De här tre fick jag med mig:
”Buried” av Mark Billingham, ”The Fields of Grief” av Giles Blunt och ”Triptych” av Karin Slaughter.
Mark Billingham: Buried
De tidigare böckerna i serien om polisen Tom Thorne (Lifeless, Sleepyhead m.fl.) är bloddrypande historier, fulla av äckliga detaljer. Nästan lite à la Mo Hayder (vilket jag i och för sig är rätt förtjust i). Den här är inte sån. Det här är mer en historia efter konceptet allt-är-precis-tvärtom-mot-vad-du-trodde. De oväntade vändningarna staplas alltså på varandra så att de till slut blir väntade. Om de då inte inträffar blir det hela liksom dubbeloväntat. Fiffigt. Och spännande faktiskt. Tyvärr tycker jag att den tidigare rätt bufflige Tom Thorne har tappat stinget lite grann och blivit lite mesig. Men den är klart läsvärd och får betyget:
Fyra galgar!
Giles Blunt: The Fields of Grief
Det här är ytterligare en bok om polisen John Cardinal i den lilla kanadensiska staden Algonquin Bay. Han är en rättrådig person. En riktig helyllekille. Mannen som envist står fast vid sin ståndpunkt trots att alla andra säger motsatsen och som till slut givetvis visar sig ha rätt. Man kan bli rätt trött på det faktiskt. Men vem har sagt att det inte får finnas schabloner i en deckare? Såklart får det det. Och Giles Blunt kan trots allt snickra ihop en spännande historia. Så den får faktiskt betyget:
Tre galgar!
Karin Slaughter: Triptych
I Slaktarkarins tidigare böcker, en serie som utspelar sig i Grant County, lider huvudpersonerna en smula av samma präktig- och duktighetssyndrom som Blunts Cardinal. Triptych ingår dock inte i den serien. Det här är i stället en berättelse som utspelar sig i Atlantas undre värld. Och här är inget förutsägbart och personerna är allt annat än schablonmässiga. De oväntade vändningarna är lika överraskande genom hela historien. Bloddrypande detaljer saknas inte heller! Det här är en av de bästa deckarna jag har läst på länge! Så den får betyget:
Fem galgar!
Annars brukar jag läsa lite danska böcker på somrarna (företrädesvis deckare). I år har jag dock inte hittat några jag är sugen på. Någon som har tips kanske?
2007-07-11
Öppet brev från ett värddjur
Här har jag klarat mig igenom dagisåren, lågstadieåren, mellanstadieåren, de allra flesta högstadieåren samt några gymnasieår utan påhälsning från er. Och så behagar ni infestera mig nu! När jag trodde vi hade vårt på det torra! När jag sånär hade utnämnt oss till Familjen-som-inte-får-löss! Det är osjyst! Fegt! Dålig stil! Men ni vet inte vem ni har försökt invadera. Jo, en som äger en stridshandledning:
När man har bloggvänner är man aldrig rådlös!
Korkat! Dessutom har jag nu beväpnat mig med Prioderm, luskam samt tålamod. Så nu ska vi allt se vem som skrattar sist. Kom inte dragandes med några snyfthistorier, de biter inte på mig. Här har det bitits alldeles tillräckligt redan.
Översättarhelena
Värddjur
2007-07-10
Tunisienrapport: solbrännan
Eftersom Montezumas nordafrikanske kusin verkar anse sig ha lite mer hämnd kvar att utverka får rapporteringen från Tunisien ske i småportioner. I dag förevisar jag solbrännan. Jag har inte så väldigt lätt för att bli brun som man kanske skulle kunna tro. Med ett undantag: fötterna. De blir jättebruna. (På ovansidan alltså. På undersidan kan de också bli ganska bruna när man går i sandaler, men det brukar försvinna i duschen.)
Snyggast just nu: fossingarna.
Jag har inget minne av att jag hade särskilt bruna fötter som yngre. Däremot brukade jag bli ganska solbränd om armar och rygg. Kan det vara så att pigmenten helt enkelt sjunker allt längre neråt allteftersom åren går? Att de snygga fötterna helt enkelt beror på tyngdlagen?
Snyggast just nu: fossingarna.
Jag har inget minne av att jag hade särskilt bruna fötter som yngre. Däremot brukade jag bli ganska solbränd om armar och rygg. Kan det vara så att pigmenten helt enkelt sjunker allt längre neråt allteftersom åren går? Att de snygga fötterna helt enkelt beror på tyngdlagen?