I går förmiddag gjorde jag något så ooriginellt som att gå och handla på H&M. Om det är någon som har missat det, så var det igår som specialkollektionen från designduon Viktor & Rolf kom till butikerna. Modebloggarna och kvällspressen gör gratisreklam för detta i veckovis, och även vanligtvis ganska sansade personer rycks med i den allmänna yran. (Vilket inte ska tolkas som att jag vill karaktärisera mig själv som en vanligtvis ganska sansad person.) Jag visste att det skulle vara kö utanför affärerna innan de öppnade och att man nog skulle få köa åtminstone två timmar i förväg för att vara säker på att få det man ville ha. Å andra sidan var det inget jag absolut ville ha, utan det kändes mer som om det här var något man måste uppleva. Så jag släntrade upp för Avenyn vid tjugo i tio ungefär och ställde mig bakom de tvåhundra personer som redan köade. Tog upp en bok ur väskan, drack kaffe ur medhavd mugg och låtsades att jag var där av en mycket mer intellektuell och kulturell anledning än alla andra, som bara var drabbade av köphysteri. (Redan valet att gå till butiken på Avenyn visade sig sedan vara väldigt amatörmässigt, då just den butiken inte hade fått in alla plagg i kollektionen.) Långt hann jag inte i boken, för dörrarna öppnades en stund före tio för in en första omgång shoppare.
Vi som hade kommit lite senare fick stanna utanför en stund till. Då händer det något konstigt. Två unga flickor bakom mig börjar prata om kösystemet. ”Vem är det egentligen som har bestämt att man ska stå och köa så här?” undrar den ena. De kommer fram till att ingen kan bestämma att de ska stå på sin plats i kön. Och så går de före mig. Bara mig. Jag knackar förstås den ena på axeln och säger (ganska skarpt, för även om hela situationen var rätt fånig blev jag irriterad över att de så uppenbart gjorde det med flit): ”Öh, ni trängde er före mig.” Vilken normalt väluppfostrad människa som helst hade ju då låtsats som om det var ett misstag och backat en bit igen. Men nej, de bara skrattar, snäser något nonchalant och står kvar. Nu hör det till saken att dessa två flickor var ett par ganska stöddiga bitar. Både långa och kraftiga. Och jag är fullständigt säker på att de uppträdde så mot mig bara för att jag var mycket kortare än de. Det är sant. De hade aldrig gjort så mot någon som var längre. Så jag fick uppamma all min vuxenhet och mognad och allt mitt själsliga övertag för att inte drämma till med det som förmodligen hade sårat dem långt in i deras tonårssjäl, som under den där självsäkra ytan nog var ganska rädd och osäker, nämligen: ”Ja, det är väl säkrast att ni skyndar er, för de stora storlekarna tar ju slut först.” Jag hade kunnat säga det. De hade blivit ledsna, även om de inte hade visat det. Det hade varit en hämnd. Men jag gjorde inte det, och det är jag ganska nöjd med.
Denna incident lade en viss sordin på min shoppinglust, det måste erkännas, men den återkom delvis när jag rycktes med i lämmeltåget av andra omgången som släpptes in från kön. Då var dock ställningarna som hade rymt Viktor & Rolf-kläder redan så gott som tomma, trots att klockan fortfarande ännu inte var tio. Ett och annat plagg kunde man dock hitta här och där, och sen började det roliga. Man gick omkring och bytte till sig olika storlekar av varandra, och tillfälliga provrum etablerades bakom klädställningarna i butikens lite mer undanskymda hörn, där många (inklusive jag själv) klädde av sig i bara underkläderna i ett slags konsumtionismen härliga systerskap. Efter mycket bytande (samt besök i inte mindre än två H&M-butiker till, fast det erkänner jag bara under svår press) så kom jag hem med några få mer eller mindre lyckade plagg. (Tur att det är öppet köp.) Förutom lite underkläder så blev det en t-shirt och en sidenblus. T-shirten ska lämnas tillbaka – jag förstår överhuvudtaget inte varför jag köpte den. Jag använder nämligen inte bomulls-t-shirts alls, av den anledningen att jag är sån ofattbar prinsessan på ärten att jag tycker att de är för sträva mot huden! (Har ni hört på maken! Vad har människan på sig då, egentligen? Ja, det får jag ta och skriva om en annan gång.) Yngsta dottern hade nog kunnat ha den, men hon har redan så många t-shirts att lådorna fullständigt svämmar över, så det känns lite onödigt. Blusen är ganska gullig (och mjuk och skön), men frågan är om jag kommer att använda den eller om den är för gullig för mig. För övrigt kan jag berätta att den är i storlek 34, vilket är ganska anmärkningsvärt. För läsare som inte har koll på storlekssystemet för damkonfektion, så kan jag upplysa om att 34 är en väldigt liten storlek. Oftast den minsta. Och jag är inte väldigt liten. Jag är kanske ett par centimeter under medellängd och visserligen ganska smal, men bara ganska. Inte på något sätt jättesmal, mager eller spinkig. Jag har visserligen märkt av en viss storleksinflation på många klädkedjor, men H&M har – hittills – varit ett undantag. Hur gör de som verkligen är små och spinkiga? Ja, de överlever säkert utan en blus från Viktor & Rolf, men hur gör de i vanliga fall?
Vill ni att jag ska fotografera mig i den där blusen så att ni får säga vad ni tycker? Blir jag en modebloggare då?
