Matsedelsutvärdering: tisdag

Den sensationella veckomatsedeln är nu avverkad. Fast det bara är onsdag. Men med tanke på att den redan från början bara innehöll tre middagar så var det ju rätt väntat.

Måndagsresultatet kunde ni läsa om redan i föregående inlägg. Tisdagens middag utföll så här: Pannbiffen var som den oftast är, det vill säga god. Haloumin smakade som haloumi brukar smaka. Tomaterna smakade ingenting, trots en och en halv timme i ugnen. Salladen var rätt slak. Och potatis- och palsternacksmoset var ... förfärligt. Jag tycker ju inte om palsternacka, tänk att jag aldrig lär mig det! Det var ingen annan som tyckte om det heller, men alla åt ganska snällt i alla fall. Den enda fördelen med moset i fråga var att jag fick tillfälle att upplysa mina kunskapstörstande* telningar om vilket rotmorfen rotmorfem som är svenskans längsta (palsternacka) samt lära dem vad ett rotmorfem är. (Egentligen är det ju ganska praktiskt att svenskans längsta rotmorfem är namnet på en rotfrukt!) Vi passade på att repetera begreppen avledning och sammansättning när vi ändå var igång.

Som tack för visat intresse, tålamod och överseende med det tråkiga moset bjöd jag sedan familjen på en äppelstrudel som jag hade liggande i frysen sen förut. (Med påskriften ”Ein großer Strudel”, jo, ibland blir jag förvånad själv.) Det fanns ett par fina vaniljstänger i kylen också. Dem luktade vi på en stund. Sen gick jag ner på Ica och köpte färdig vaniljvisp, sen åt vi strudel och pratade hemgjord tyska resten av kvällen.

På det hela taget ännu en lyckad matsedelsdag! I morgon kanske jag berättar hur det gick i dag.

-----------------
*Skojar. Men det fattade ni nog.

How to be a Domestic Goddess*

Visst är det fånigt att samla på vuxenpoäng när man är fyrtiosex? Men nu har jag faktiskt gjort mig förtjänt av några stycken. Jag har nämligen för första gången i mitt liv gjort en veckomatsedel. Jag är i vanliga fall en sån där oplanerad typ som aldrig bestämmer vad vi ska äta förrän samma dag och som går och handlar en gång om dagen. I bästa fall. Ibland blir det flera gånger varje dag. Det blir lätt så när man har fyra halvstora mataffärer inom tio minuters promenadavstånd. Två av dem har öppet till 22 ...

Men nu drabbades jag alltså plötsligt av en planeringsattack och gjorde en veckomatsedel. Visserligen blev den bara tre dagar lång och visserligen innehåller den fortfarande ett par frågetecken, men ändå. Det var i söndags denna revolutionerande händelse inträffade. Strax efteråt började jag ångestprata om att jag kanske dessutom skulle åka och storhandla, men så långt gick jag inte ändå. (Det är svårt att storhandla när man har en sån liten kyl som vi. Jag förstår inte hur man kan placera en så liten kyl i en så pass stor lägenhet som vår! Det är ändå fem rum och kök – eller till och med sex rum om man räknar hallen, och det kanske man bör göra eftersom den utöver sedvanliga hallutensilier även rymmer:

- Ett slagbord med stolar
- Två bokhyllor
- En syhörna
- Ett trumset
- En medelstor övernattningsgäst

I en så pass relativt stor lägenhet bor det väl oftast uppåt en fyra–fem människor? I vårt fall är det alltså fem. Och då räcker ju en sån här liten kyl inte långt:



Så här fullt är det alltså när jag inte har storhandlat. Och här var parentesen alltså slut om det var någon som började undra.) Nej, storhandlingen fick alltså vara. Någon måtta får det ändå vara. I stället röjde jag i klädkammaren och sorterade verktygslådorna och skickade maken till vårt vanliga Hemköp utrustad med en lista. (Han är inte alls efterbliven eller på något annat sätt oförmögen att sköta ett hushåll, utan det är bara så att han brukar sköta städningen och jag matlagningen på grund av bådas aversion mot den andra uppgiften.)

Jaha, vill ni se min finfina tredagarsmatsedel då? Här är den:

- Måndag (i går alltså): Ciderbräserad kyckling med morötter, äpplen med mera. Kikärtsgryta enligt samma koncept till vegetarianen. Ris. Stekta champinjoner med persilja till. Det tog fyrtiofem minuter att laga ungefär. Familjens omdöme: Mycket gott, men lite för lite grönsaker. (Kan delvis bero på att jag glömde göra sallad till som jag hade tänkt, men lite mer morötter i grytan skadar nog inte heller.)

- Tisdag (i dag): Pannbiff. Stekt halloumi till vegetarianen. Potatis- och palsternacksmos. Ugnsbakade tomater. (Jag fick lite trista tomater i Årstidernas låda i förra veckan, men de brukar ju smaka lite grann i alla fall om man ugnsbakar dem.) Sallad. Någon sås borde jag också hitta på till den såsälskande familjen. Ja, just det, det var ju det jag skulle haft gårdagens champinjoner till! Jaha, då får det väl bli en tur till Hemköp i alla fall då.

- Onsdag. Morotsbiffar. Bulgur. Blandad bönsallad (på burk). Örtsås (crème fraîche och frysta örtkryddor, typ).

(På torsdag övergår vi troligen till det gamla, matsedelslösa systemet.)

-------------------------------------------
* Rubriken är snodd från titeln på en kokbok av Nigella Lawson.

Och nu blir det mer filmsnack

För i kväll har jag varit på bio och sett Polisorkestern som kom bort. Den rekommenderas jättemycket! Kanske inte en kväll när man är sugen på action och rafflande spänning, men gärna en kväll när man känner för mys och hopp om mänsklighetens framtid. Jo minsann. Om man har varit i Israel kan man dessutom se fram emot hög igenkänningsfaktor i stämningar, attityder och miljöer.


Och så är Ronit Elkabitz inte bara otroligt snygg utan också en väldigt bra skådis.

Polisorkestern som kom bort kan man se på Hagabion i Göteborg, Zita i Stockholm och säkert en hel massa andra biografer också.

Hiss eller diss?

Jag har just sett på Picassos äventyr med sextonåringen. Han tyckte den var rätt kul, bitvis jättekul. Själv tycker jag att det är en av de absolut, oöverträffat roligaste och mest geniala filmerna i världshistorien.

Men nu kommer vi till det konstiga: Maken avslöjade lite tidigare i dag till min oerhörda förvåning att han aldrig har sett Picassos äventyr. Han ville inte riktigt vara med och titta men jag tvingade honom (han är rätt mycket större än jag men jag lade hela min tyngd bakom och lyckades pressa ner honom i soffan). När vi hade tittat en stund gled han liksom lite omärkligt ut ur rummet och sen såg vi inte till honom mer. Efteråt kröp det fram att han tyckte filmen var pinsamt dålig! Rena smörjan. Hur kan det vara så olika? (Vi brukar ha hyfsat lika filmsmak annars.) Älskar jag den bara för att jag såg den 1978 och skrattade våldsamt åt de få roligheter jag fattade den gången och sen har hittat en massa nya saker att skratta åt varje gång jag har sett den? Är den egentligen trist och föråldrad fast jag inte vill inse det? Eller saknar min make humor? (Knappast, se föregående inlägg.) Väldans vad det blev pretentiöst här nu då! Men det jag vill veta är alltså vad ni tycker om Picassos äventyr!



Jo, en sak till förresten. Är det verkligen ett finskt matrecept, det där som Lena Nyman sjunger i Sirkkas sång? Om det till äventyrs är någon här som kan finska så kan ni väl ta en koll här:


Fast kolla för all del även om ni inte kan finska! Och sjung med!

Det är insidan som räknas

Nu ska jag berätta för er om julens bästa practical joke. Ett fullständigt genialt påhittat, planlagt och genomfört spratt – riktat mot mig. Det är därför jag inte har berättat om det förut. Det har liksom tagit en stund att smälta det.

Det började med att maken dagen före julafton stod och stekte små egenhändigt trillade köttbullar. Samtidigt satt fjortonåringen och sextonåringen vid köksbordet och rullade Mozartkulor (med rosenvatten i mandelmassan, tack Trulsa för den idén). Nittonåringen strök också omkring i faggorna i färd med att röra ihop smet till saffransglass. Själv var jag upptagen med viktiga saker på annat håll i bostaden (om jag inte minns alldeles fel höll jag på att stryka håret med plattången). Allt var frid och fröjd. Köttbullarna blev så småningom klara och stoppades in i kylen. Mozartkuletillverkningen kom till det stadiet då kulorna ska doppas i choklad. Fadern ville muntra upp de flitiga ungdomarna med lite provsmakning av köttbullar. På något sätt – och nu måste ni förstå att jag bara kan föreställa mig denna förtätade scen – drabbas alla fyra i köket närvarande familjemedlemmar samtidigt av insikten om det perfekta sprattet mot den frånvarande familjemedlemmen. Mozartkulorna ligger där runda och fina och ska strax doppas i choklad. Köttbullarna är också runda och fina och ungefär lika stora som Mozartkulorna – och borde givetvis också doppas i choklad! Nej, inte alla köttbullarna förstås. Men en lagom rund och fin köttbulle fick sig ett chokladöverdrag och lades att stelna på brickan tillsammans med de äkta Mozartkulorna. Nu föll det sig så att det blev jag som senare på kvällen lade över de chokladdoppade kulorna i en plåtburk. Och då kanske man skulle kunna tro att allt var förstört? Inte då! Min familj har en rent kuslig insikt i mitt psyke! Som ni ska få se i nästa scen.

Som utspelar sig under julaftonens julklappsutdelning. Någonstans mitt i är det dags för en paus med hämtning av glögg och julgodis. Då ska givetvis även Mozartkulorna premiäravsmakas under mycket ceremoniel! Fjortonåringen tar – något oväntat – en påfallande liten kula men ångrar sig:
– Nej, den lilla vill jag inte ha.
Varvid hennes mor, alltså jag – helt enligt planerna, förstod jag sen – raskt norpar åt mig den i stället:
– Jamen, den kan jag ta!
Jag sätter tänderna i den och utbrister genast (även detta att avge ett omdöme innan jag har hunnit smaka är ett karaktärsdrag har familjen senare meddelat):
– Mm, vad god! Och ... salt och ... lite grynig?
Jag tittar upp och ser familjens spänt förväntansfulla miner när de sitter med sina Mozartkulor i nyporna och bara stirrar på mig. Och sedan brister ut i gapskratt och våldsamt jubel när jag äntligen förstår att jag äter en chokladdoppad köttbulle! Vad de alltså visste är att jag alltid tar den minsta av allt. Inte på grund av någon särskilt asketisk läggning (skulle inte tro det, va!), utan för att jag helt enkelt tycker att den minsta godisbiten, den minsta kakan och – jodå – den minsta köttbullen är godast.

Jag åt upp den chokladdoppade köttbullen. Den var faktiskt inte så dum alls!


Fast den hade förstås inget folieomslag med Wolfgang Amadeus på.

Nu var det 2008

Jag tänker givetvis inte avge några nyårslöften (är det verkligen någon som gör det på fullaste allvar?), men kanske en liten, liten föresats: att bli en bättre bloggare. Observera att bättre inte nödvändigtvis behöver betyda flitigare. Det kan lika gärna betyda roligare, seriösare eller snällare. Eller elakare? Nej, det ligger nog inte för mig. Jag har faktiskt en föresats till, men jag är inte riktigt mogen att avslöja den här ännu.

I stället ska jag avslöja mitt egenhändigt utprovade recept på världens godaste mysli*, som jag just har pysslat ihop en omgång av. Orostad mysli tycker jag är helt poänglös (då kan man ju lika gärna hälla havregryn på yoghurten eller varför inte sågspån eller sånt där granulat som vi lägger i kaninens toalettlåda). Färdigköpt rostad mysli är rätt god, som godis betraktad (den smakar ju helt enkelt som söndersmulade havrekakor). Poängen med den här myslin är framför allt boveteflingorna, som smakar lite syrligt. Försök alltså inte hoppa över dem, för då blir det något helt annat. (Däremot kan man säkert byta ut havregrynen och rågflingorna mot dinkel och andra moderniteter, inte vet jag.) En annan poäng med min mysli är den totala avsaknaden av russin, torkad frukt, nötter och sånt tjafs. Det blir en ganska stor sats.

Bästa myslin
5 dl boveteflingor
5 dl havregryn
5 dl rågflingor
1,5 dl krossade linfrön
2 dl råsocker
3 dl vatten
1 dl rapsolja + en liten skvätt att smörja långpannan med

Sätt ugnen på 200 grader. Blanda boveteflingor, havregryn, rågflingor, linfrön och råsocker i en stor bunke. Blanda vattnet med rapsoljan. Häll lite i taget av oljeblandningen över de torra ingredienserna i bunken och fördela och krama in den med händerna. Smula sönder stora klumpar. Smörj en långpanna med lite rapsolja och häll ut mysliblandningen. Ställ in långpannan i ugnen i ungefär 45 minuter. Ta ut långpannan ungefär var sjunde minut och rör om i myslin och dela på stora klumpar. Myslin är klar när den är torr. Låt den kallna i långpannan och häll den sedan i en stor plåtburk.

-------------------------------------------------------------------------------------
*Jag är fullständigt medveten om att stavningen i SAOL är müsli. Normalt sett är jag verkligen inte den som brukar driva nåt slags kampanjer för hemgjorda stavningar. Men ni får hålla med om att det går snabbare att skriva mysli. Ser det inte lite godare ut också?