Mot nya kulinariska höjdpunkter

I går lagade jag för första gången i mitt liv rotmos, och ni anar inte hur gott det var. Hur många vuxenpoäng får man för rotmoskokning, är det någon som vet det?



Receptet hittade jag här.

Äntligen lite örongympa igen!

Häromveckan suckade konsertpolaren och jag över höstens magra konsertutbud i Göteborg. Alltså av sån musik som vi gillar.

Men efter det här suckandet har det dykt upp drösvis med grejer som jag bara måste gå på, funderar lite grann på att gå på, skulle kunna tänka mig att gå på om jag plötsligt får ett oemotståndligt sug efter musik eller bara tycker det är kul att läsa om. Får jag inte höra lite livemusik då och då så kan jag nämligen bli lite gnällig och trist, så det var väl en evig tur att musikhösten inte var så tunnsådd som jag först befarade. Nej, plötsligt var det så mycket att det blev svårt att hålla reda på. Jag behövde ett kalendarium. Och har man nu en blogg så kan den väl få vara kom-ihåg-lapp också. Så här kommer min jättesubjektiva lista över höstens konserter i Göteborg. Välkomna att glutta. Tipsa gärna om andra musikaliska roligheter som händer – ni ser ju ungefär vad det är jag gillar!

(Beskrivningarna av banden är oftast mer eller mindre knyckta från spelställenas hemsidor.)

Fredag 29 september
Kulturhuset Oceanen
Montag Mania
Svensk mestizo, dvs. Mano Chao-inspirerat med latinska rytmer, förvrängda ljud och färdiginspelat tjatter.
Känner inte till dem alls, men beskrivningen låter lovande. Är det någon jag skulle vilja höra live någon gång så är det Mano Chao, men det här kanske kan vara ett substitut?

**********************************************************

Fredag 6 oktober
Kulturnatta
En av årets roligaste händelser. Man kan välja lite olika strategier: Antingen strövar man runt på måfå och dyker in där det ser kul ut. Kan funka, men är lite riskabelt. Eller också gör man upp ett noggrant schema för att hinna med så mycket och så bra saker som möjligt. Eller också koncentrerar man sig på ett eller högst ett par evenemang och ser till att komma i tid och njuta ordentligt. Min plan i år är att gå på Världskulturmuseet och höra gospelbrass, och jag tror det räcker fint. Men här är ändå ett jättelitet axplock ur programmet:

Världskulturmuseet 21.30
Elder Edward Babb and the McCollough Sons of Thunder
Legendariskt sextonmanna gospelbrassband från Harlem med smeknamnet ”The Thunderbirds”. Spelar gospel så att man får gåshud och ingen kan stå stilla. Presenteras av Daniel Lemma.
Kan vara hur bra som helst.

Stadsmuseet 20.00–03.00
Avspark för museets projekt om hem och hemlöshet och stor fest med gatutidningen Faktum som fyller 5 år. Här är några av akterna:
Navid Modiri och Gudarna
Hörde dem på Krokstrandsfestivalen förra sommaren. Jätteroliga!
Cirkus Sol
Räfven
Galnaste klezmerbandet någonsin.
Dan Viktor

Konstepidemin (Blå Huset)
Bäsk
Jonas Simonsson, Hans Kennemark och Sten Källman – en slående balans av svensk rotmusik, jazz och klassiskt.

Musikens hus
Latinos! Latinos! Latinos!
En lång het natt där vi hyllar den latinamerikanska kulturen på tre scener!
Caféscenen:
Guitarralma
Samtida latinamerikansk musik, Claudio Garay (gitarr), Rolando Lara (slagverk)

**********************************************************

Torsdag 12 oktober
Club Continental på Pusterviksbaren
Cabaret El Perro
Råtung cirkus-zigenar-skrotmusik med glimmande guldtänder, tatueringar och hjärtat på rätta stället. Och en stor portion humor.

Lördag 14 oktober
Woody West på Trädgårn
Lambchop
Allt från den mörkaste country noir till släpigt svängig soulinfluerad kammarpop.
Kunde nog vara lite kul att höra Lambchop, men i längden kan det vara lite segt och troligen inte riktigt värt pengarna.

Onsdag 18 oktober
Musikens hus
Den Flygande Bokrullen
Klezmer med vansinnesös och världens coolaste mandolinist. Har hört dem många gånger, och för varje gång är de ett snäpp bättre.

Torsdag 19 oktober
Musikens hus
La Charanga Habanera
Timba, Salsa-Rap och inslag av Funk.
Tror redan nu att jag hoppar över detta, mest för att min salsadans är så gräsligt rostig. Misstänker nämligen att det här är mer dans- än lyssnamusik.

Torsdag 26 oktober
Club Continental på Pusterviksbaren
Inget program annonserat ännu.

Fredag 27 oktober
Musikens hus
Simbi feat. Lolo Beaubrun & Bwa Gri



Simbi är ett genuint svenskt kreolband som gör sin egen dansanta mix av afro, funk och traditionell haitisk voodoomusik. Gästartister är två av Haitis mest betydelsefulla och kända rootsmusiker – Lolo Beaubrun, sångare och låtskrivare i Boukman Eksperyans och mästartrumslagaren Hans ”Bwa Gri” Dominique.
Det här blir sjukt bra, tro mig!

**********************************************************

Onsdag 1 november–söndag 5 november
Planetafestivalen
Andra året för Planetafestivalen, som förra året var lyckad men kanske lite dåligt marknadsförd. Tyvärr verkar det bli likadant i år. Jag tror egentligen att många fler spelningar är klara av vad som framgår på den gräsligt dåligt uppdaterade hemsidan.

Torsdag 2 november
Musikens hus
Toumani Diabate & His Symmetric Orchestra
Kora-mästaren Toumani Diabate från Mali.
Det här är egentligen inte min favoritmusik, men det kan bli roligt bara för att det förmodligen kommer mycket folk!

Fredag 3 november
Kulturhuset Oceanen
Deltahead
Lek med tanken att två stycken enmansorkestrar bildar en duo. Tung deltablues som får de flesta band att känna sig som gosskörer. Två st 28 tums Ludvig baskaggar, kontrabas, elgitarr och en scenshow som bräcker det mesta.
Lyssna på ljudfilerna på deras hemsida. Det verkar jättefräckt.

**********************************************************

Alla goda ting är fyra

En utmaning från Petra på En annan sida! En av alla trevliga bloggbekantskaper jag gjorde på bokmässan. Petra bloggar mycket om böcker, så om man behöver boktips så kan man alltid titta in hos henne.

4 jobb jag haft:
Efter gymnasiet fick jag jobb som gummiarbetare. Denna yrkestitel inbjuder naturligtvis till allsköns lustigheter, men så vidare lustigt var det verkligen inte. Min arbetsuppgift var att cementera ventiler. Det går till så här: Med vänsterhanden tar man en ventil, en vanlig sån där som sitter i cykelslangar, fast just dessa hörde till innerslangar till skottkärrehjul och andra lustiga små hjul. I andra handen håller man en pensel som man doppar i cement, som inte alls är vad man tror, utan en klisterliknande gummimassa. På ventilen sitter det en liten rund gummilapp, som man penslar med cement. Sen sätter man den cementerade ventilen på en bricka med massa hål i. När man har fyllt en bricka sätter man den i en ställning. När man har fyllt ställningen med brickor kör man den till två tanter som sätter fast ventilerna på innerslangarna. Och sen börjar man på en ny ställning. Klockan nio har man jobbat i tre timmar, så då får man arton minuters rast. Sen fortsätter det på samma sätt tills det är dags att stämpla ut klockan arton minuter över två. En fördel med gummiarbetarjobbet var att man hann tänka mycket på andra saker. En nackdel var att man till slut inte orkade göra det. Inte så muntert, som ni förstår – och då jobbade jag bara där i tre månader. Vissa hade jobbat där i över trettio år.

I en annan av mina minnesvärda yrkesroller var jag amanuens. Visst låter det som en figur ur en roman av Herman Bang? En förtorkad och lätt förgrämd herre med såna där bläckskyddsmanschetter utanpå skjortärmarna som intar sina måltider på samma restaurang varje dag och i hemlighet är kär i servitrisen? Men hon blir i stället förförd av en ung teologistudent, som sviker henne när hon väl har hamnat i olycka? En sån amanuens var inte jag. Jag tog hand om biblioteket på Institutionen för nordiska språk vid universitetet i Lund och hade inga bläckmanschetter. Fast – lyssna nu noga alla barn – jag katalogiserade böckerna för hand. Och det var ändå långt efter Herman Bang.

Sen blev jag grammatiker. Om vi ska vara petnoga så var det förstås inte min titel – det var forskningsassistent – men visst låter det fräckare med grammatiker? Fast vad i hela friden gör en sån? Jo, jag för min del jobbade i redaktionen för mastodontverket Svenska Akademiens grammatik. En fördel med det jobbet var att jag lärde mig väldigt mycket om grammatik. Jag svarar jättegärna på frågor om grammatik om det är någon som har en sån, men om man förväxlar grammatik med språkriktighet eller rättskrivning eller allmän hyfs och ordning och reda, då kan jag bli lite stött i kanten och vägra att svara.

Nu är jag ju översättare, om det nu var någon som hade missat det.

4 filmer jag kan se om och om igen:
Pulp Fiction. Den har jag sett många gånger, men yngsta dottern har gått ett steg längre. Hon har lärt sig Jules (Samuel L. Jackson) citat ur Hezekiel 25:17 utantill. Det där som inte ens är ett riktigt bibelcitat utan bara påhittat, ni vet: ”The path of the righteous man is beset on all sides by the iniquities of the selfish and the tyranny of evil men …”. Jag är inte helt säker på i vilka sammanhang dottern använder det. Borde kanske kolla upp det.

The Sound of music. Ja, jag vet att det är knäppt, men jag älskar den. På tal om knäppt så har äldsta dottern soundtracket på skiva.

Ettore Scolas Vi som älskade varandra så mycket (C'eravamo tanti amati).



Chaplins Diktatorn. Den är faktiskt lika bra varje gång man ser den.


4 städer jag bott i:
Det var svårt, eftersom jag bara har bott i tre städer. Och en by, där jag växte upp. Städerna är:
Värnamo (troligen ett gränsfall mellan stad och municipalsamhälle)
Lund
Göteborg, sedan 1990
Och byn tänker jag inte berätta vad den heter.

4 TV-serier jag brukar titta på:
Jag har länge varit en ganska dålig TV-tittare men har på senare tid börjat följa inte mindre än tre TV-serier, och det är nog mitt rekord.

Jag börjar med det pinsammaste, nämligen America's Next Top Model. Det är ju ett fullständigt vidrigt koncept på alla sätt och vis.

Prison Break. Jag såg inte ett enda avsnitt i förra säsongen men har nu fastnat fullständigt och terroriserar hela tiden mina barn med frågor om vem som är vem och varför alla beter sig på det ena eller andra sättet. Sonen förklarar tålmodigt.

Desperate Housewives. Lite mer än en ordinär amerikansk tvålopera. Jag är särskilt förtjust i berättarrösten.

På fjärde plats måste jag nämna en av de bästa TV-serierna genom tiderna, som jag visserligen inte brukar titta på numera av den enkla anledningen att den inte sänds på svensk TV. Däremot sänds den just nu på dansk TV – för sjätte gången! Och varje avsnitt lär locka sisådär 75 % av de danska TV-tittarna. Jag pratar förstås om Matador.

4 platser jag vill besöka:
Sankt Petersburg
Tel Aviv
Havanna
Ven

4 typer av webbsajter jag besöker dagligen:
Inte webbsajter alltså, utan typer av webbsajter? I så fall: sökmotorer, bland annat Google, i timvis varje dag för jobbets skull. NE och andra uppslagsverk och ordböcker, också för jobbets skull. Bloggar, för att det är så roligt. Och så har jag en hemlig böjelse för auktionssajter, särskilt eBay.co.uk och eBay.de. Ni anar inte hur många oumbärliga fynd jag har gjort där.

4 favoriträtter:
Spaghetti med pesto genovese skulle jag nog kunna äta varje dag.
Kalvlever (eller i nödfall kycklinglever) med salvia och vitt vin. När familjen är bortrest då dansar inte den här råttan på bordet, utan i stället äter hon lever.
Vitello tonnato. Kalvkött med tonfisksås låter ju som något man hittar på när det är mycket månad kvar i slutet av pengarna och man måste vittja frys, kyl och skafferi på allt ätbart. Men det är faktiskt en italiensk klassiker som är underbart god.
Gâteau au chocolat. Trist ”kladdkaka” på kakao slipper jag däremot gärna.

4 ställen där jag känner mig bekväm:
Framför datorn.
I köket.
På kallbadhuset i Saltholmen.
Bland publiken på konserter.

4 som jag utmanar:
Det här är faktiskt den svåraste frågan, så jag tror jag avstår från att svara. Man kan känna sig lite stressad av att få utmaningar, även om alla givetvis vet att man inte måste svara på en utmaning. Och jag är snäll av mig och vill inte stressa någon. Men svara för all del på 4-frågorna alla som har lust!

Är det bara jag?

Som tycker det här är så roligt att jag brister ut i gapskratt på spårvagnen?



Och sen försöker le lite urskuldande mot mina förvånade medresenär och humma och peka på tidningen och muttra "kul insändare i Metro" och vilken tur att jag skulle av på nästa hållplats.

Särskilt slutklämmen: "De måste sakna spegel". Kära Margareta, det skulle väl inte kunna vara så att alla dessa jeansbärare har en helt annan klädsmak än du?

En vardagshjälte!

Efter idrottsdag med orientering i den här underliga högsommarvärmen som vi har just nu, så bestämde sig yngsta dottern och hennes kompisar för att åka och bada. Jodå, det var lite kallt i vattnet, men ändå hur härligt som helst att bada i september.

Just när hon hade kommit hem igen ringde en av kompisarna som var med. Då hade busschauffören på bussen som de åkte med hem hittat dotterns mobil kvarglömd på ett säte i bussen. Listig som han var ringde han upp det senast uppringda numret – dotterns kompis och badkompanjon – och gav henne sitt nummer. (Dottern själv hade vid det här laget ännu inte ens märkt att hon saknade sin mobil.) Det var bara för oss att ringa upp den snälle busschauffören. Han skulle just sluta jobba och sen lämna in mobilen på trafikledarkontoret vid bussgaraget. Den sötnosen! I går kväll kunde jag hämta mobilen hos trafikledaren och passade på att lämna en sån här för vidarebefordran till denne vardagshjälte:



Hoppas att han tycker om choklad!

Förresten. Jag säger ju busschaufför. Men jag la märke till att personalen på Göteborgs Spårvägar (som trots namnet även har hand om stadsbusstrafiken) säger bussförare. Vad säger ni?

Det ligger en blond kvinna i din säng, sonen

Puh, tur att sonen inte var hemma! Och förresten var det visst jag som råkade få med mig en bloggare hem i går. Ojdå, som det kan bli när man har bloggträff!

Om vi nu helt hypotetiskt tänker oss att jag hade varit lite nervös för att arrangera bloggträff för ett antal för mig helt okända personer (vilket jag naturligtvis inte var, nervös alltså), så hade jag sannerligen inte behövt vara det. Maken till glada och pratsamma och på alla sätt lättskötta bloggare får man leta efter. Och för mig som naturaliserad göteborgare kändes det finfint att som motvikt till de evigt vitsande och käcka göteborgarna få presentera personalen på Gyllene Prag, som minsann inte fjäskar för nån. Men serverar en utmärkt god panerad ost. Och ett utmärkt gott tjeckiskt öl. Mer om bloggträffen kan ni läsa hos bland annat Petra och Lotten, och det är jag väldigt tacksam över, för nu är jag faktiskt så trött att jag snart inte orkar skriva ett ord till. Det är inte riktigt varje helg jag är på fester i hotellsviter och sånt. Varannan kanske, men inte varje.

Jag gjorde faktiskt mitt allra bästa för att hålla De Vilda Bloggarna Från Mellansverige någotsånär i schack, men jag lyckades väl ärligt talat inte till hundra procent riktigt hela tiden.



Men ni får hålla med om att deras färgsinne inte lämnar något övrigt att önska.

Liten rapport från bokmässan

Första bokmässedagen till ända – three to go! Nej, egentligen har jag strängt taget gjort mitt på bokmässan, men det är ju så kul så man vill vara där hela tiden. Jag avverkade mitt pass i SFÖ:s monter och hann utöver det egentligen bara ta en snabb sväng för att dokumentera Bloggblads bok i hennes förlags monter.


Bloggblads bok till vänster, jag i för stor t-shirt till höger.

Resten av tiden ägnade jag åt att informera om SFÖ:s verksamhet, men jag fick också träffa en massa trevliga människor, bland annat bloggaren Miss Gillette! Hon visade dock inte sina armhålor.

Och sen var det förlagsfest! Det var en jättetrevlig mingelfest på Stora teatern i Göteborg. Jag mötte Lassie i flera upplagor. Och hade tejpad klänning på mig. Dock inte med silvertejp, får man väl säga till mitt försvar.

Så här var det: jag hade verkligen svåra kval kring klädselvalet till den här festen, men alla vet väl att ”den lilla svarta” fungerar i alla sammanhang – så även på en förlagsfest. Nu råkar jag äga en särdeles snygg och klassisk liten svart (inköpt på Myrorna), så den tänkte jag ta på mig. Välplanerad som jag är plockade jag fram den ur garderoben redan i morse. Och hittade: 1. En såsfläck, troligen sen nyårsafton. Den gnuggades raskt bort med tvål och vatten. 2. En släppt fåll. Inte snyggt. Och när skulle jag hinna sy fast den? Jag insåg direkt att min enda lucka under hela dagen var på spårvagnsresan från mässan och hem, före festen. Så jag packade klänning, nål och tråd i en plastkasse och tog med mig till mässan. På spårvagnen hem tog jag fram hela paketet (klänningen och sygrejerna, vad trodde ni?) och satte mig och sydde. Tyvärr hade jag underskattat hur mycket man hinner fålla på en tio minuter lång spårvagnsresa, så när jag kom hem var bara halva fållen fastsydd. Tiden var knapp – i själva verket stod den på minus. I såna lägen är man glad att det finns dubbelhäftande tejp. Visste ni att det funkar jättebra att fålla en klänning med dubbelhäftande tejp? Nej, jag kunde väl tro det. Men det gör det. Nu ska jag hänga in klänningen i garderoben igen, till nästa tillställning när det passar med en tejpad liten svart klänning.

Och i morgon blir det bloggfika (eller möjligen bloggdrink?) med samling vid monter B09 19,20 klockan 15 och sen bloggträff på Gyllene Prag klockan 19. Eventuellt med sammanstrålande på Park Aveny som final. Sen ska en välkänd bloggare få nattlogi hos mig. Visst är vi väl som en enda stor familj?

Blir det nån bloggträff, eller?

Ja, det blir det ju! Alla bloggvänner som tänker gå på bokmässan eller av någon annan anledning befinner sig i Göteborg ses på restaurang Gyllene Prag klockan 19 fredagen den 22 september.

Gyllene Prag ligger på Sveaplan, nära Linnéplatsen. Från Svenska mässan (hållplats Korsvägen) tar man spårvagn nummer 6 i riktning mot Länsmansgården och kliver av på hållplatsen Olivedalsgatan. Korsa Linnégatan, och gå en pytteliten bit tillbaka åt det håll spårvagnen kom ifrån. Sväng till höger på Nordenskiöldsgatan. Efter ett kvarter är du framme vid Sveaplan. Här finns karta.

Jag har bokat ett bord, men skriv gärna här i kommentarerna om du kommer så kan jag meddela restaurangen hur många vi blir!

Valdagen

Tänker den galna människan bara på brun-utan-sol när det är valdag? undrar ni kanske. Nejdå, givetvis ska det bli valblogg också.

I gårdagens GP kunde vi läsa följande annons:



Alltså begav vi oss till Naturhistoriska museet i dag. På väg mot vårt egentliga mål kunde vi bland annat lära oss en del i följande pedagogiska monter:



Vi närmar oss:



Och här är den. Valen. En strid ström av oförskräckta göteborgare låter sig villigt uppslukas:



En stackars översättare är på väg att försvinna in i valens skräckinjagande gap:



Inne i valfiskens buk är det dock riktigt mysigt. Herrn i jeans och jeansjacka till vänster satt inne med en massa valinformation som han villigt delade med sig av:



En riktigt lyckad valdag på det hela taget!

Ebony and Ivory

När höstvädret plötsligt drog in redan i augusti trodde jag (och säkert åtminstone de flesta göteborgare) att vi kunde se fram emot åtta månaders vågrätt regn, snålblåst och novembermörker. Jag blev därför lite tagen på sängen när det plötsligt för någon vecka sedan blev härligt sensommarväder igen. Men det var ju bara att inse – det var läge för barbent klädsel igen. Snabb ansning av underbenen alltså (se punkt 8–11). Tyvärr framträdde en missklädsam likmaskfärg under moonbootsen, men i badrumsskåpet fanns räddningen i form av en flaska brun-utan-sol. Av tidigare erfarenhet vet jag att det krävs en mycket omsorgsfull insmörjning för ett lyckat resultat. Minsta slarv straffar sig i form av smutsbruna ränder. Så jag gick gick till verket med stor noggrannhet. Vänster underben. Ovansidan av vänsterfoten. Vänster lår. (Jag bestämde mig för att det vore trevligt med bruna lår också så här på sluttampen av visa-benen-säsongen, trots att jag sällan har så korta kjolar att det spelar någon roll.) Dags för höger ben. Och då tog flaskan slut. Helt tvärslut. Annars brukar man ju alltid kunna skrapa ur en liten skvätt. Men icke så här. Det var en ovanligt sinnrikt konstruerad pumpflaska, för det var verkligen inte en droppe kvar i den. Desperat försökte jag skrapa bort lite smörja från vänsterbenet och fördela på höger ben (åtminstone underbenet, strunt i de bruna låren nu). Men den torkar in snabbt, den där krämen, det gör den. Så nu har jag ett brunt och ett vitt ben. Men jag gick faktiskt ut i sommarkjol utan strumpbyxor ändå, det var väl modigt av mig?

Nämen, är det inte Donny Osmond?

Nej, det var visst Alfons Åbergs pappa. Äsch, jag menar Fredrik Reinfeldt.



Men det där är ju David Bowie! Nej, det var visst Göran Persson.



Fast det där är ju i alla fall Harvey Keitel! Oj, det var visst Maria Wetterstrand.



Var inte detta ett riktigt moget och meningsfullt blogginlägg så säg!

Nämen, är det möjligt!

Alla som någonsin har ammat barn, diat sin moder eller haft en ammande kvinna i sin omedelbara närhet (det vill säga de flesta) måste läsa om Miss Gillettes surrealistiska bröstmjölksupplevelse. Jag tror i själva verket hon tillhör ett högre utvecklingsstadium än vi andra. Ungefär som de där människorna som föds utan anlag för visdomständer. Väldigt känsliga läsare varnas förresten litegrann.

Lyckade vansinnesaffärer

Om det är någon som tycker ett det har varit ovanligt tyst här på bloggen på sistone så är det en riktig iakttagelse. Samma elaka IRL-virus som har sänkt halva Bloggsverige har drabbat även mig. I lördags hade jag dock piggnat till så pass att jag klarade att genomföra ”Lilla secondhandrundan” med döttrarna (gossebarnet ville däremot inte följa med). Denna runda består av Myrorna på Järntorget och Emmaus på Linnégatan, där man nästan alltid hittar nånting användbart men å andra sidan aldrig gör de där verkliga superfynden. (De kräver en riktig loppis med 99,9 % skräp som måste harvas igenom för att man ska hitta den där enda promillen med guldkorn à fem spänn.)

Här är lite grann av vad vi köpte och inte köpte:



En frack av märket Pingvin. Köpte vi inte.



En stickad basker i glada färger. Dottern tyckte den stacks, men jag (som egentligen är känd som familjens mesta stickshatare) kunde inte motstå den, så den blev min.



Solglasögon. Köpte jag. (De på näsan alltså, det andra paret var redan mina.)



Underlig mössa av mockalappar. Köpte vi inte.



Inte blev den mindre underlig av att man vände på den.

Dessutom köpte artonåringen två randiga herrskjortor och en lustig svart blus med jättelånga kragsnibbar, trettonåringen en rutig herrskjorta av märket ”Monsieur Falk” och två par nästan likadana solglasögon och jag denna kilt:




Den är tre storlekar för stor och behöver sys in någon decimeter eller så. Men bara lugn, jag gör faktiskt sånt. På det hela taget alltså ett ganska lyckat utfall av lilla rundan.

Kurser jag vill gå – eller kanske inte

Visst är det kul att bläddra i kurskatalogerna från Folkuniversitetet, ABF, Studieförbundet Vuxenskolan, ja, till och med Medborgarskolan, när de dimper ner i brevlådan så här på höstkanten? Jag brukar fundera på om jag inte skulle ta och gå en kurs i polska (språket, inte dansen), salsa (dansen, inte såsen) eller nåt annat spännande. Ibland gör jag det också. Jag har till exempel gått på nybörjarkurs i salsa (dansen) inte mindre än tre gånger. Min hjärna har en speciell teflonbeläggning när det gäller just danssteg. Men det är kul ändå.


Ja, visst är det jag, det ser ni väl.

Det här är däremot några kurser jag inte vill gå:
– Kurs i vett och etikett för Bert Karlsson
– Folkpartiets kurs ”Så här hackar du dig in i andras nätverk utan att det märks”
– Socialdemokraternas kurs i datasäkerhet
– Kurs i ledarskap för Lars Lagerbäck
– En sån här gör-det-själv-skrivkurs

Någon som kan tipsa om andra kurser man inte borde gå?

Finn två fel!

Nej, inte feeel (som Brasse sa), utan två förändringar. Jag har alltså ändrat på två saker på bloggen. Är det någon som ser vilka?

Svaret på rondellgåtan

Varför blir rondellerna bara fler och fler? Berglin framkastar en teori i Svenska Dagbladet. (Tack för tipset, Cykellärarinnan! Och nu kanske alla andra undrar om jag verkligen känner en cykellärarinna? Faktum är att jag gör det och att jag själv också kan titulera mig så. Men mer om det en annan gång. Kanske.)

Kommentera – så funkar det

Det har kommit till min kännedom att det finns en del personer som läser här och gärna skulle vilja kommentera men inte riktigt förstår hur man gör. Detta måste vi givetvis råda bot på! Jag vill ha många kommentarer! En vanlig missuppfatting är att man måste ha en egen blogg eller ett konto på Blogger eller vara inloggad på Blogger för att kunna kommentera. Men si, det behöver man inte alls det. I själva verket behöver man inte ens heta något, för man kan hitta på ett namn om man vill!

Hos Lotten finns det en pedagogisk lektion i konsten att kommentera, men jag tar mig friheten att planka hennes instruktioner och anpassa dem lite till min egen blogg:

Börja med att läsa några inlägg här på min blogg och välj ett som du skulle vilja kommentera. Eller hoppa över det steget om du vill. Många av texterna här är både långa och omständliga, och ofta vet man ju ändå ungefär vad det står, så det går fint att kommentera utan att först läsa inlägget. Välj i så fall ett inlägg på måfå, gärna det senaste.

Låt oss alltså ponera att du vill kommentera just detta inlägg. Klicka då på texten ”N inpass” under den här texten. (Det står alltså inte ”N”, utan i stället står det en siffra som anger hur många som har kommenterat hittills, t.ex. ”0 inpass” eller ”65 inpass”. Bara ett exempel, som sagt.) Då kommer man till en annan sida, som eventuellt redan innehåller en rad kommentarer. Det finns också en tom ruta, antingen längst ner eller till höger på skärmen. I rutan skriver man vad man har på hjärtat. Det kan t.ex. vara ”Jag håller med helt och hållet”, ”Det var det dummaste jag har hört” eller bara ”Kan jag få bjuda dig på ostron och champagne någon dag”. Eller något helt annat!

Sen klickar man i ringen framför ”Other”. Då kommer det fram två fält. Det ena har etiketten ”NAME”. Där kan man skriva sitt riktiga namn, om man har ett sådant och vill använda det. Annars går det lika bra att skriva till exempel Cykellärarinnan, Tubavirtuosen, Hästägarn eller något annat trevligt.

Det andra fältet har etiketten ”YOUR WEB PAGE”. Där behöver man inte skriva något alls. (Man kan också göra som en bloggkommentator som kallar sig Den Tjocke Konsulten. Han brukar av någon anledning skriva www.ibm.com.)

Nu kommer vi till ett moment som inte är så enkelt. Under de båda fälten för namn och webbsida ser du några konstiga sneda bokstäver i en glad färg. Det kan t.ex. stå ”fphauvhz”, fast det är inte alldeles lätt att läsa. Dessa ska du nu skriva av i fältet ”WORD VERIFICATION”. Det går inte alltid på första försöket, i alla fall inte för mig. Det kan vara rätt svårt att se vad det står och ännu svårare att skriva av ett sånt där nonsensord. Men – om det inte lyckas så är det bara att göra ett nytt försök. Varken ditt inpass eller ditt namn har försvunnit, utan de står kvar i sina rutor. Du har bara fått ett nytt nonsensord att försöka skriva av. (Anledningen till att man måste utföra denna till synes meningslösa övning är att den lär sätta stopp för nåt slags kommentarsrobotar som kilar runt bland folks bloggar och lämnar automatiska kommentarer. Som spam ungefär.)

Klicka nu på ”Publish Your Comment” och se hur din kommentar bevaras för eftervärlden.

Det krångliga receptets dag!

Lotten har i dag utlyst Det krångliga receptets dag. Jag kan tyvärr inga krångliga recept, så i stället vill jag presentera en maträtt som jag uppfann till äldsta dotterns 18-årsdag. Med detta recept får man åtminstone i vår familj en lite krånglig måltid, eftersom de två småsyskonen absolut inte kan att äta den. De kan inte ens vistas i samma rum som någon som äter skaldjur. Inte för att de är allergiska eller så, men de tycker det är så oerhört motbjudande. En gång när vi åt räkor förklarade mellansonen det så här: ”Tänk om jag satt här och skalade kackerlackor och stoppade i mig när ni såg på! Precis så äckligt tycker jag det är med räkor.” Och då förstod man liksom. Att det kan vara olika …

Men festföremålet och hennes föräldrar tyckte i alla fall mycket om födelsedagsmiddagen. (För att förekomma alla oroliga kommentarer så är vi inte elaka utan gav småsyskonen något annat att äta. Och tårtan kunde hela familjen inta tillsammans.)

Så här kommer det oförskämt enkla receptet. Jag har inte så bra koll på vilka mängder av de olika ingredienserna jag tog, men det är nog inte så vansinnigt noga. Självklart kan man också krångla till det efter tycke och smak!

Kräftstjärtar i Pernod

En stor förpackning frysta, skalade kräftstjärtar
(Om man absolut vill krångla till det kan man förstås köpa hela kokta havskräftor och plocka av stjärtarna och skala dem själv. Om man vill krångla till det ännu mer så kan man ju för all del köpa levande havskräftor och koka dem först. Om man vill vara riktigt krånglig så kan man väl börja med att ge sig ut och fiska havskräftor.)

Pernod
(Här krånglade jag till det lite genom att i stället ta Ricard, som jag tycker är godare att dricka. Eller egentligen är det nog bara så att jag tycker att flaskan är snyggare. Men jag tycker Pernod låter bättre i receptnamnet.)

Fryst hackad dill
(Här har man förstås alla möjligheter att krångla till det. Det enkla sättet att krångla är att köpa hel dill och hacka. Men man kan också krångla mer genom att odla dillen själv. Eller vara extremt krånglig genom att själv samla in dillfrön från utblommad dill och sen så dem och först nästa år skörda dillen, hacka den och laga detta recept.)

Olivolja, salt och vitpeppar
(Svårt att krångla till.)

Låt kräftstjärtarna tina, helst långsamt, annars kan de bli lite sega. Fräs dem i olivolja. Krydda med salt och peppar. (Det är inte säkert det behövs något salt, det beror lite på hur salta kräftstjärtarna är.) Häll på lagom mycket Pernod, så att det varken blir soppigt eller torrt. Puttra ett par minuter och strö sedan över mycket dill. Servera till exempel med saffranscouscous.


Vilken är snyggast? (Bild från Pernod-Ricard Portugal.)

Saker att göra med silvertejp (eller inte)

Silvertejp – även kallad gaffatejp – kan man ha till mycket. Jag har lagat en dammsugare med silvertejp. Ett par kompisar har lagat en spricka i sitt handfat med silvertejp. Det har hållit i flera år! I amerikanska kriminalromaner brukar kidnappare använda silvertejp som munkavle och för att surra händer och fötter på offret. (På engelska heter det duct tape, som ordagrant betyder trumtejp (trum som i fläkttrumma). Det ursprungliga användningsområdet var just att tejpa fläkt- och luftkonditioneringstrummor.) Här ser vi en kille som har klätt ut sig till Plåtmannen i Trollkarlen från Oz i sin egenhändigt ihoppysslade kostym av silvertejp:


Foto från Duck (sic!) Tape Club

Silvertejp verkar överhuvudtaget vara väldigt stort i USA. Här hittar du t.ex. ett par killar som har många tips för silvertejpsentusiasten. Vill man köpa köpa modeaccessoarer gjorda av silvertejp så går det också bra. Och en silvertejpsfestival vill väl ingen missa.

Silvertejp har alltså oanade möjligheter. Ändå tycker jag på något sätt att Gatubolaget i Göteborg går ett steg för långt nu:




Men det kanske bara är jag som är trångsynt?