Här är jag

Var är ni då?

I give you: Lotten Bergman

Det sprider sig en oro i bloggvärlden. Vana kommentatorer är irriterade och rastlösa. Många håller på att spricka av innehållna kommentarer som vill ut. Det alla undrar är alltså: Hur går det för Lotten?

Jag har fått ett uttalande av föremålet för vår kollektiva ängslan:

-----------
Pssssssst!

Hoho!

Hörs jag?

Jag sitter nertrillad i en djup brunn av bloggsaknad. Det finns små handtag och utskjutande stenar hela vägen upp, men jag är så svag att jag inte förmår ta mig upp ens till stående. Oceaner av så kallad egentid vill jag alls inte ha, så den här förbannade bloggpausen kan dra nåt gammalt över sig.

Dessutom måste jag ju blogga om fotbollsmatchen och de där slovenerna som hade för små tröjor samt sparka i kakelugnen! Kan någon slänga ner en repstump?

/Lotten
----------------------

PS från denna bloggs innehavare: Det ser hopplöst tomt ut på www.lotten.se, men man kan faktiskt smyga in bakvägen! Här kommer man t.ex. till det senaste inlägget, där det till råga på allt delas ut guldstjärnor till kommentatorer.

It is, of course, many rabbits who think about such high capacities

Jag tror inte man behöver vara översättare för att tycka att det här är ganska roligt.


Högkapacitetstänkaren i egen hög person.

Vårtecken

Pricken betar GRÄSLÖK på balkongen.



Femtonåringen fotograferar ystra måsar på grannhusets tak.

Allt kan köpas, en del nästan alldeles gratis

En av mina minst hemliga böjelser är att jag älskar att fynda. Billigt är kul, men vad är ännu bättre? Jo, grejer som är gratis förstås.

En av mina underligare och kanske något hemligare böjelser är mitt brinnande intresse för produkttester. Jag kan mycket väl detaljstudera tester av oljepannor, fast jag aldrig någonsin i mitt liv kommer att behöva en sådan. (Finns de överhuvudtaget längre, förresten?) Eller varför inte tester av bergsklättrarskor? Mjölkmaskiner? Guldvaskarpannor? Hörapparater? Säg det jag inte kan uppbåda en viss entusiasm över.

Vad gör man då om man gillar 1) produkttester och 2) saker som är gratis? Jo, givetvis anmäler man sig som frivillig testare och hoppas att man får behålla sakerna man testar. Som ni säkert vet finns det flera Internetsajter som bygger på just den här idén. Jag är såklart medlem på allihop. Jag har fått testa en kamera (utmärkt), karameller (helt okej) och kex (så gott som oätliga). Och häromsistens blev jag erbjuden att testa ett stryksystem. Inte ett strykjärn – nej, bort det! Ett stryksystem! Och vad svarar då undertecknad, som har gjort sig känd genom att stryka två gånger om året antingen det behövs eller inte? (Ena gången är när jag har tvättat gardinerna, andra gången när barnen ska ha sina lucialinnen. Ja, de använder fortfarande lucialinnen. Det blir lätt så när man håller på med körsång och sånt.) Ja, vad svarar jag? Jo, givetvis anmäler jag mig glatt som frivillig testare av detta stryksystem!

Vill ni veta vad ett stryksystem är, kanske? Jo, i sanningens namn är det ett slags strykjärn. Ett ångstrykjärn med en tillhörande, hiskligt stor vattentank, som liksom är förbunden med strykjärnet medelst en slang. Stryksystemet pressar ut ångan under tryck, ungefär som en espressomaskin, om ni fattar. (Tyvärr kan man ändå inte koka espresso med det.)



Nu är saken den att jag – den inbitna icke-strykaren, hon som aldrig använder blusarna som hänger i garderoben bara för att de i så fall skulle behöva strykas först – har blivit lite kär i det här stryksystemet. Det stryker så otroligt bra! Och det går så otroligt lätt! Faktum är att jag i detta nu har på mig en klänning som nog aldrig hade blivit använd mer om det inte hade varit för detta strykjärnens svar på Concorden. (Var det en dålig liknelse? Det var någon vajsing på det där flygplanet, va?)

Men. Finns det inte alltid ett men? För att jag ska få behålla strykjärnens strykjärn (ursäkta, stryksystem) så måste jag berätta om det för minst tio namngivna personer och ge dem en broschyr med rabattkupong i. (Som de kan använda om de skulle vilja köpa en likadan ångvält ett likadant stryksystem, vilket de naturligtvis inte måste göra.) Det fattas fortfarande några personer (varför är mina vänner så ointresserade av strykning, varför o varför?), och jag har bara den här veckan på mig! Så nu undrar jag: är det någon som skulle vilja ta emot en sån liten broschyr av mig? Givetvis mot muta! Man kan välja mellan följande mutor, alla mycket trevliga på sitt sätt:

1. Boken ”Rostat bröd” av Teri Hatcher (känd från ”Desperate Housewives”), i eminent översättning av eder ödmjukaste. Begränsat antal kvar!
2. Boken ”Finn din livsuppgift” av Robin Sharma. Även denna översatt av undertecknad. Bli en bättre människa än du någonsin kunde ana med denna bok!
3. En öl nästa gång vi ses på bloggträff eller annorstädes.
4. Äran.



I alla mutorna ingår även min eviga tacksamhet samt tillåtelse att stryka valfritt antal plagg på mitt stryksystem när tillfälle ges!

I gengäld behöver jag: ditt namn, din e-postadress och helst också ditt telefonnummer. Dessa uppgifter behöver jag lämna till testföretaget ”för eventuell stickprovskontroll”. Nu tror jag att risken för en sådan kontroll är rätt liten, men om det skulle inträffa så säger man alltså bara: ”Jomen visst har hon berättat om stryksystemet!” Enkelt va? (Dessutom behöver jag förstås din postadress för att kunna skicka broschyr och muta.)

Visst vill du väl bidra till slätare kläder i översättarhemmet? Mejla mig på oversattarbloggen snabel-a gmail punkt com. Och om någon undrar varför jag inte helt enkelt köper ett stryksystem så ska jag bara be att få tala om att det aldrig skulle falla mig in! Köpa? När man kan få gratis?

Bara man är torr om fötterna

Hur många par skor behöver man egentligen ha med sig på en tre dagar lång konferens? Någon som vet?

Hallå där, Pricken ...

... som är kanin i Översättarfamiljen och fyller elva år i dag.



Grattis! Hur känns det i dag?
– Va? Känns? Känns! Känns bra! Jag viftar med öronen nu! Har du BANAN med dig eller?

Elva år är ju en ganska hög ålder för en dvärgkanin. Hur gör man för att bli så gammal?
–Jag springer runt lite nu! Gammal? Vem? Jag? Man springer runt! Och äter BANANER förstås. Och MYSLI! Har du en BANAN där? Tänker du ge mig BANAN nu?

Nja ... vi kanske kan vänta med bananerna till efter intervjun?
– Va? Vänta? Jag har lite bråttom här. Måste springa runt. Måste äta lite viktiga papper. Måste bära omkring hö. Får jag BANAN snart? Nu slickar jag på dina SKOR!

Ähum. Du har varit sällskapsdjur i Översättarfamiljen i snart elva år. Vad tycker du om dem egentligen?
– Familjen? Vadåförnåt? Familjen! Ja, de får vara här i mitt kök! Det får de! De får ge mig BANAN. Och MOROT. Och MYSLI! De får klappa mig lite. Snabbt! För jag har mycket att göra. Jämt! Måste böka lite i min kartong nu! Vad är ett sällskapsdjur? Hejdå!

Vänta ... får jag bara fråga var du tänker tillbringa födelsedagen? Blir det på hemlig ort?
– Hemlig! Jättehemlig! Bakom skafferiet! Hemligaste stället! Det hänger viktiga papper där. Man kan gnaga på dem! Hur blir det med den där BANANEN?

Bara en fråga till: hur firar du?
– Äter MOROT såklart! Och BANAN ju! Och MYSLI! Har du en BANAN där eller?

Ja, faktiskt. Vill du ha den?
– Hit med den bara! Snabbt! Det är mycket nu. Jag bär omkring hö nu ju! Nej, du behöver inte klappa mig! Det räcker med BANAN.

Okej, tack för att vi fick störa!
– Har du en MOROT där eller?

Nu med erfarenhet från etermedierna

Radiodebuten är begådd. Jag har blivit av med radiooskulden. För vad jag kan minnas har jag aldrig varit med i ett endaste litet radioinslag förut, inte minsta lilla Ring så spelar vi ens en gång. (Nu tänkte jag just sätta igång och googla på Ring så spelar vi för att kolla om det verkligen var så att man ringde till det programmet. Sen kom jag att tänka på vad det hette.)

Igår pratade jag alltså med Annika Lantz i P1. Om semikolon. Givetvis var det radioveteranen Lotten som hade tipsat redaktionen om mig och mitt gamla hatkärleksförhållande till detta skiljetecken. Det visste jag inte när jag skrev gårdagens inlägg, men jag hade mina aningar.

Det där gamla hatkärleksförhållandet, ja, det har ju bland annat tagit sig uttryck i att min firma (en sån som man brukar ha när man är frilansöversättare) heter just Semikolon. Det visste jag förstås att Annika skulle fråga om, det hade jag fått veta i förväg, lite på ett ungefär sådär. Men sen blev jag väldigt överrumplad när hon frågade om i vilka språk semikolon passar bäst. Hur fasen skulle jag kunna veta det? Och varför sa jag då inte just det: ”Hur fasen skulle jag kunna veta det?” Det är ju en vanlig missuppfattning att alla översättare kan en massa språk, fram och tillbaka och hit och dit och på längden och tvären. Det vanligaste är att man översätter från sisådär ett eller två eller tre eller kanske fyra eller möjligen i vissa undantagsfall fem språk till sitt modersmål. Att översätta till andra språk än sitt modersmål är inte riktigt seriöst. (Nu finns det ju översättare som är helt tvåspråkiga, och då är det förstås fullt möjligt för dem att översätta till båda språken.) Jag kan inte särskilt många språk och vet faktiskt inte alls var semikolon passar bäst. (Och varför sa jag inte det då?) Så jag drog till med franska. Faktum är att det nog stämmer rätt bra, men i alla fall: Jag skulle ju ha sagt att jag inte visste. (Muttrade hon bittert.)

Nog ältat. I övrigt lät jag väl ungefär som den bortkomna smålänning jag innerst inne är trots tjugofem år i förskingringen. (Jag har faktiskt inte lyssnat själv, jag kan inte riktigt förmå mig till det.) Sen kom Lotten in och lät som den proffsiga radiopratare hon är. Och sen kom hennes djefla man in, och han lät lika rolig som jag tror att han är. Sen kom jag på att jag hade glömt säga alla roliga saker som stod i mina stödanteckningar och sen var det slut.

Nu låter visst det här som en enda lång klagovisa. Men nu kommer det ett litet avslöjande: Jag tyckte det var jätteroligt att vara med i radio! När familjen kom hem sa jag: ”Jag vill prata mer i radio. Det var jättekul!” Vad tror ni: Finns det ett outsinligt behov av någon som kan uttala sig om skiljetecken, sodasifoner och trägalgar? Bara för att ta några få exempel!

Semikolon på franska? Nej, på småländska

Som trogna läsare av den här bloggen (om det nu finns några sådana kvar när själva bloggaren är en så föga trogen skribent) säkert minns, så har jag ett lite speciellt förhållande till semikolon. Ja, jag talar om skiljetecknet semikolon. Som är hetare än någonsin tidigare! För hur konstigt det än verkar så tycks jag faktiskt inte vara ensam om att ha åsikter om Aldus Martinus uppfinning semikolonet – så gott som hela Frankrike verkar också ha starka känslor för denna lilla krumelur. Låt mig förtydliga min egen inställning lite grann: När jag var ung var jag en ganska bestämd semikolonmotståndare. Numera har jag en ytterst tolerant inställning till bruket av detta skiljetecken. (Visst blir man mer tolerant med åren? Och då menar jag inte bara när det gäller interpunktion.) Däremot kommer jag nog aldrig att bli en entusiastisk semikolonförespråkare. Men jag har märkt att jag med stigande ålder – och sjunkande visdom, kanske – faktiskt låter undslippa mig fler och fler punktkomman.

Tycker du också att semikolonet förtjänar uppmärksamhet? Eller undrar du vad det här är för tjafs egentligen? Lyssna på Lantz i P1 i morgon mellan 15 och 15.45. Det kan hända att en viss översättare uttalar sig i frågan! (Klokt eller inte klokt återstår att höra.)

Tillbaka, fast inte så mycket

Den förgjordade armen är lite bättre, fast fortfarande rätt dålig. Så nu är jag sjukskriven ett tag. Det innebär att jag plötsligt har ganska gott om tid för till exempel bloggning. Men eftersom jag helst ska använda tangentbordet så lite som möjligt så måste jag undvika bland annat just till exempel bloggning. Men en och annan kort reflektion kan jag tillåta mig. Jag kan till exempel berätta om hur en dag i den sjukskrivna översättarens liv ser ut.

Hittills i dag har jag:
· Ätit frukost, duschat och allt det där vanliga.
· Skrivit ett par mejl.
· Ringt ett par telefonsamtal.
· Letat upp ett par byxor som behöver sys om.
· Lagt dessa byxor på sängen i väntan på bättre tider.
· Kommenterat på några bloggar.
· Druckit kaffe.
· Surfat runt på köksshopen Fante’s en stund.
· Inte handlat något på Fante’s.
· Gått en lång promenad till Myrorna och Emmaus.
· Inte handlat något på vare sig Myrorna eller Emmaus.
· Ätit lunch.
· Letat upp recept på två kakor som jag vill baka.
· Bestämt mig för att låta bli att baka kakor, eftersom bakning inte heller är bra för armen.
· Fått en bok med posten.
· Råkat somna lite. (Inte på grund av ovan nämnda bok.)

Nu återstår att se vad jag hittar på för spännande resten av dagen!