Vego för köttätare

Dags för ett tillfälligt avbrottsavbrott här på bloggen igen! Det är nämligen så att Lotten önskar sig tips på nya maträtter att servera till sin stora familj. Fast familjen ”kräver nåt slags köttigt” så är den modiga Lotten villig att utmana ödet genom att servera vegetariskt. I vår familj har vi haft de senaste sju–åtta åren haft ett varierande antal vegetarianer av olika slag (vanliga vegetarianer som varken äter fisk eller kött, Göteborgsvegetarianer, alltså personer som äter fisk men inte kött, samt den ganska ovanliga varianten oxfilévegetarianer, d.v.s. sådana som varken äter fisk eller kött med undantag för helstekt oxfilé). Eftersom jag lagar den mesta maten här hemma (inte för att jag egentligen tycker det är så himla kul, utan mer för att jag tycker mycket om att ha det välstädat omkring mig men hatar att städa och alltså tar hand om matlagningen för att slippa städa) har jag lagat en hel del vegokäk genom åren. Med varierande framgång, ska jag väl erkänna. I perioder har det varit väldigt mycket quorn. Missförstå mig rätt nu. En del av familjens vegetarianer älskar quorn, och det är både snabb- och lättlagat. Men dels är det rätt dyrt, dels är det ju väldigt ... konstgjort.

I rätt många år har ju annars det mest ohippa man kan göra inom vegetarisk matlagning varit att servera vegetarisk mat som försöker likna kött. Men jag tror att vi kan börja skönja en motsatt trend, nostalgisk på ungefär samma sätt som när finkrogarna serverar kålpudding och dillkött. Inom vegoköket riktar sig nostalgin mot den härliga tiden när Cranks kokbok var bibeln och frisksportare satte en senapsgriljerad hel kålrot i stället för julskinka på julbordet.

Därför rycker jag nu ut och ger Lotten (och alla andra) ett av mina bästa egenpåhittade vegetariska recept. Ett recept som passar särskilt bra för dem som kräver nåt slags köttigt och för alla som är så hippa att de tycker det är kul med vegetarisk mat som apar efter en kötträtt.

Trendkänslig linsbolognese
(En stor omgång, som brukar räcka till två middagar i vår familj, d.v.s. fem personer varav några väldigt hungriga tonåringar.)


Ännu godare än det ser ut!

2 små gula lökar
100 g rotselleri
1 stor morot
2 stora vitlöksklyftor eller varför inte 3 små
olivolja

Skala ovanstående och hacka alltsammans fint. Jag brukar faktiskt vara så rationell och ofinkänslig att jag kör det till nästan-mos i matberedaren. Fräs det mjukt i olivoljan i en stor traktörpanna, stekgryta eller liknande. Tillsätt:

500 g belugalinser (små svarta linser som numera finns i de flesta Icaaffärer)
2 burkar krossade eller hela tomater (jag brukar ta en av varje)
2 burkar vatten (tomatburkarna alltså)
1 tsk råsocker
1 tsk svartpeppar
1 msk chipotlepasta (finns på tacohyllan, ta annars chipotlepulver men i så fall lite mindre)
1 dl rödvin
½ msk timjan
½ msk körvel
1 msk torkad basilika

Koka upp, sätt på ett lock och koka cirka 25–30 minuter. Obs! Det ska inte vara något salt i ännu. Linserna kan bli hårda om man kokar dem med salt. Kolla om linserna känns färdiga. Tillsätt ungefär (smaka!):

1 msk salt
1 msk grönsaksbuljongpulver
2 vitlöksklyftor
½ pkt frysta provensalska örtkryddor
mer chipotle (eller kanske rökt paprika om man vill ha mer röksmak men inte mer styrka)
½ flaska (eller burk) passerade tomater
lite balsamvinäger
någon dl färdigköpt tapenade

Man kan öka mängden passerade tomater om man vill ha det lite mer såsigt, och man kan förstås också ha i lite tomatpuré för att få det lite tomatigare. (Själv tycker jag det är godast om det är inte alltför tomatigt.)

Färdigt! Serveras förstås med spaghetti och parmesanost och varför inte tubaistens oslagbara vitkålssallad.