I dag (eller i morgon, torsdag 24 maj, om man ska vara petnoga, men det ska man väl egentligen aldrig) är det Den Stora Bilbloggardagen! (Som gott kan skrivas på anglicistiskt vis med inledande versal på alla ord, eftersom det ger ett slags officiell tyngd åt det hela. Pompa och ståt, liksom. Pomp and Circumstance. Som ju är ett verk av Edgar Elgar, som föddes för precis 150 år sen i Worcestershire, där jag var i förra veckan. Ni ser: allt hänger ihop. Inget är en slump.)
Men alltså: bilar har jag haft några stycken. Från den första Fiaten, som jag köpte för att kunna ta mig till jobbet i tjugoårsåldern och som bara startade ibland så att jag ändå var tvungen att lifta. Och kom för sent. Vilket inte var så lyckat eftersom jag jobbade som lärarvikarie på en högstadieskola. Till det sjusitsiga vidunder som jag nu försöker marknadsföra till en i bloggsammanhang välkänd fembarnsfamilj i Eskilstuna.
Mellan dessa båda milstolpar har det rullat många olika farkoster. (Ja, jag är medveten om att metaforiken nu börjar lämna lite övrigt att önska, men det får ni stå ut med.) En av de mest minnesvärda var en grön Passat. Jag, maken (då pojkvän) och ett par–tre kompisar från studentkorridoren på Smålands nation i Lund köpte den tillsammans för ett par tusenlappar. Själva systemet var alltså en föregångare till våra dagars bilkooperativ. (Makens farfar, som jag bara hann träffa ett par gånger innan han dog, frågade: "Hur går det att ha bilen i bolag", på kraftig sydhalländska och med betoning på sista stavelsen i bo'lag. Detta har sedemera blivit ett av familjens mest bevingade ord. Ett annat, med samme upphovsman, är: "Har du inga andra pudor i sängen? Di här kan man ju inte ha hådet på.")
Det var lyxigt att ha bil som student, vill jag lova! Vilka mängder öl man kunde köra hem utan besvär! Eller förresten, visst besvär var det allt förenat med. Den gröna Passaten saknade nämligen back. Visst fanns det väl ett backläge på växelspaken, men backa, det gick inte alls, det. Hjulen rullade inte överhuvudtaget när man la i backen. Man kunde därför aldrig ge sig iväg som ensam förare i denna bil om man planerade att parkera någon annanstans än på en mycket stor och mycket tom plats. Nej, man var tvungen att ha en passagerare. När man skulle backa ut från parkeringsplatsen gjorde man nämligen helt enkelt så att man la i friläge, och sen öppnade både förare och passagerare dörrarna och sparkade bilen bakåt. Lite som familjen Flinta, fast baklänges.
Jag har för mig att vi skrotade den gröna Passaten strax innan det var dags för besiktning.
Först måste jag förstås lugna alla som har varit oroliga: jag lever och sparkas. Jag har bara varit lite upptagen. Men nu är jag tillbaka från de två yngsta barnens blåsorkesterturné i England och ska förhoppningsvis kunna stjäla mig en kvart här och där för bloggning. Turnén var för övrigt kall, regnig, blåsig, stressig, slitsam och … alldeles alldeles underbar.
Och så blev jag av med en rädsla. Närmare bestämt rädslan för att sova i översängar. Har ni provat att åka sovbuss någon gång? Om inte så ska jag genast berätta hur det fungerar: Med ett par enkla handgrepp transformerar man femtio sittplatser i en buss till lika många liggplatser. Alla ryggstöden fälls upp och bildar en enda lång, dubbel överslaf. Alla sitsar skjuts samman och bildar i sin tur en lång, dubbel underslaf. Sen knör man ihop sig allt man orkar – huvud mot huvud och knä mot knä. Det är trångt. Väldigt trångt. Men rätt mysigt. Denna manöver utförde vi i lördags kväll. Sen vidtog ett bytande och flyttande utan dess like. Vissa tonårspojkar vill väldigt ogärna dela slaf med vissa tonårsflickor och vice versa. Andra vill det desto hellre. Till slut var de flesta nöjda, men den enda plats som återstod för mig var en överslafsplats. Och jag är paniskt rädd för att sova mer än en halvmeter över golvet. Jag hade dock inget val, utan klättrade upp och la mig på min lilla plätt om 0,3 gånger 1,2 meter (visserligen överdriver jag ofta, men det här är faktiskt sant). Sen låg jag stel som en pinne i tio minuter och väntade på att trilla ner i avgrunden. Sen somnade jag. Nästa morgon vaknade jag fullständigt helskinnad och botad från min översängsfobi. Åtminstone temporärt.
Det är rätt konstigt vad man är rädd för egentligen. Förutom det uppenbara, att det ska hända mina barn något och sånt, så är jag till exempel rädd för vatten, mörker, spindlar och hästar. (Och höjder såklart. Därav motviljan mot översängar.) Däremot är jag inte ett dugg rädd för att få sprutor, föda barn och prata inför en massa människor. Fast jag undviker förstås att göra detta samtidigt.
Nu vill jag veta allt om era rädslor! Var inte blyga nu! Ju konstigare, desto bättre. Och ohejdat skryt om orädslor är precis lika välkommet!
