Ombygge

Ingen ville (vågade?) gissa vad det här var innan jag gjorde om det till en väska:


Men om vi vänder på den kanske det blir lite lättare:

Sommarprojekt

Förutsättning 1: Jag tycker mycket om att promenera. I tjänlig väderlek försöker jag ta en promenad varje dag. Så här års är väderleken ganska ofta tjänlig. Just i dag är den faktiskt jättetjänlig.

Förutsättning 2: På somrarna brukar jag läsa danska böcker. Oftast deckare förstås. Jag läser nämligen oerhörda mängder krimimalromaner, mest engelskspråkiga, men på sommaren tycker jag som sagt att det är trevligt att läsa på danska. Det har liksom blivit en liten tradition.

Snilleblixt: Vad får man då om man kombinerar dessa två förutsättningar? Jo: promenader med danska ljudböcker i hörlurarna.

Som bieffekt av denna förhoppningsvis trevliga aktivitet förbättrar jag kanske min danska hörförståelse lite grand. Inte för att den är så vidare dålig egentligen, men den kan bli bättre.

Nu har jag varit på stadsbibblan och lånat Mit forfærdelige ansigt av Pia Juul. I kväll börjar jag!

Ett axplock ur väsksamlingen

- eller -
Varför har kvinnor så många väskor?
(mel. Ååå tjejer)

Jag har en stor låda full med väskor under sängen. Jag har väskor på krokarna i hallen, i garderoben och instuvade i klädkammaren. Det finns en flyttkartong fullproppad med väskor i källarförrådet. Mina tonårsdöttrar följer i mina fotspår och har mängder av väskor. Ändå behöver vi ofta låna väskor av varandra. Så: Vad är det med kvinnor och deras väskor egentligen? Varför ägnar vi så mycket tankemöda åt hur vi ska transportera våra grejer? Varför stoppar vi inte bara plånboken, snusdosan och nycklarna i fickan, som killarna? Jag vet verkligen inte. Jag kan bara konstatera att jag nästan alltid behöver en väska till.

Och därmed tänkte jag presentera några favoriter:

Rock-n'-roll-känsla i vardagen.





En shetlandsponny har fått lägga manken till.





Blommig plast med inbyggd spegel.





Äkta brun plast. Varning för dam.






Bakom Bollywoodglamouren ryms det mesta.






Ryggsäckar klär i rutigt.





Egenhändigt ombygge. Gissa vad det var från början?






Talar för sig själv.

Det var ivorianen, togolesen och Bellman

Det roligaste med stora idrottsevenemang är alla nationalitetsbeteckningar man får lära sig. Med anledning av det trevliga pågående bollsparkningsevenemanget i Tyskland så har vi till exempel fått veta vad man kallar en person från Trinidad och Tobago (trinidadier), Ecuador (ecuadorian) och Costa Rica (costarikan).

Jag har inte riktigt förstått systematiken i nationalitetsbeteckningar. Varför heter det t.ex. kambodjan men ukrainare? Båda landsnamnen – Kambodja och Ukraina – är trestaviga, har betoningen på andra stavelsen och slutar på -a. Varför heter det afghan (från Afghanistan), uzbek (Uzbekistan) och turkmen (Turkmenistan) men pakistanier (Pakistan)? Islänning men irländare? Varifrån kommer l:et i togoles och kongoles? Och hur kan det komma sig att folk som kommer från länder som slutar på -ien – Belgien, Spanien, Italien, Tunisien, Baskien (nåja) – kallas i tur och ordning belgare, spanjor, italienare, tunisier och bask?

I min familj kan man alltid pigga upp en avslagen middagsstämning genom att kasta fram en fråga: – Om man kommer från Barbados, vad är man då? Familjemedlem 1 svarar blixtsnabbt: – Barbadare. Familjemedlem 2: – Barbad. Familjemedlem 3: – Barbadian. Familjemedlem 4: – Barbadit. Familjemedlem 5 (Pricken): – Barbadisk dvärgkanin. Rätt svar är barbadier, men det är egentligen inte det viktigaste, utan det vi är ute efter är alltså att hitta så många möjliga – och omöjliga – nationalitetsbeteckningar som möjligt.

Ska vi leka den leken nu? Vad kallas man om man kommer från Oman? Surinam? Brunei? Tonga? Bahamas? Guyana? Bahrain? Alla förslag är välkomna. Utan att kolla i Utrikes namnbok, tack.

Danmarkare? Dan? Danes? Danier? Danneman?

Önskebilder! Riv ut och spara!

Man kan visst önska sig bilder här, har jag förstått. Aequinoxia vill veta hur en oaula ser ut. Det vet jag inte, men den här bilden föreställer i alla fall inte en aula:



Lotten önskar sig en bild av bloggare som oäter glass. Någon sådan har jag inte heller, men så här ser kan det ofta se ut där bloggare har träffats för att inte äta glass:

Fotbolls-VM, shmotbolls-VM ...

... äsch! I dag fyller Johnny Depp 43 år!

Dem första filmen som jag såg honom i var Cry-Baby*. Så här gul och fin kostym hade Johnny på premiären av denna roliga och samtidigt lite underliga film:



------------------------
* Ja, jag missade A Nightmare On Elm Street. Jag har fortfarande inte sett den och tänker inte se den heller. Jag är alldeles för mörkrädd.

Väldigt liten modeblogg

Häromdagen råkade jag gå och vinna en liten tävling på modebloggen Hotspot. Detta ledde till att besöksstatistiken på den här bloggen i går slog alla rekord! Visst vet jag att modebloggarna är populära, men inte anade jag att det skulle bli en sån anstormning. Jag misstänker att många som klickade hit blev lite besvikna över inriktningen på min blogg. Det tänkte jag nu gottgöra genom att visa en klänning – som man kan känna sig som både ”fröken” och ”damen” i (för att anknyta till ett tidigare inlägg). Eller varför inte som Amelie från Montmartre?



Denna lilla prickiga (samt något suddiga) historia köpte jag nyligen på eBay. Faktum är att jag har köpt två stycken: den första var för liten, så den säljer jag nu på Tradera, och sen köpte jag en som var lagom. Jag tror aldrig jag har fått så mycket komplimanger för ett klädesplagg tidigare. Okända människor på stan och spårvagnen kommer fram och berömmer klänningen. Och det är ju onekligen rätt roligt.

Men egentligen är jag inte den som lägger ner någon större fantasi på hur jag klär mig – jag jobbar ju hemma och kan gott spara både tankemöda och pengar till annat. Framför allt är jag väldigt ointresserad av märken och sånt. Många modebloggar är lite för inriktade på just märkeskläder – svindyra sådana – för min smak, men sen finns det också några som jag gärna tittar in på emellanåt för att de är välgjorda, personliga, roliga och kreativa.

Så tyvärr – det blir nog inte mycket mer modeblogg än så här. Jag lovar: ingen är intresserad av hur ”dagens outfit” här i översättarlyan ser ut.

Inte illustrationer

Nehej, jag blev varken nerringd eller nermejlad av intresserad allmänhet som ville ha en kopia på min gamla D-uppsats. Jag misstänker att det beror på att sagda allmänhet inte riktigt vet vad "semantisk och syntaktisk valens" är för något. Därför tänkte jag förtydliga genom att visa en bild som inte föreställer vare sig semantisk eller syntaktisk valens.



Några kommentatorer önskade sig förresten en bild som inte föreställde en semantisk lucka, så vi kan väl ta en sån också.

Fröken, frun eller mittemellan?

När jag läste nordiska språk i början av åttiotalet hade jag en kurskamrat som skrev en D-uppsats om tilltal med ”ni”. Niandet var då ett relativt nytt fenomen, och ingen hade egentligen beskrivit bruk och attityder innan hon gjorde det. Uppsatsen blev väldigt uppmärksammad av tidningarna, och om jag inte minns fel så fick hon uttala sig i både radio och teve. (Själv skrev jag min D-uppsats om svenska adjektivs syntaktiska och semantiska valens. Den blev faktiskt inte alls lika uppmärksammad, men det är ju en annan historia …)

Numera har väl niandet blivit så vanligt att man knappt reagerar längre när man blir tilltalad med ”ni”. Men jag kan däremot inte låta blir att reagera när jag blir tilltalad med ”fröken”. Ja, ni läste rätt. På bara några veckor så har jag tre gånger blivit tilltalad på detta sätt på olika utskänkningsetablissemang i Göteborg: ”Har fröken fått hjälp?” eller ”Vad önskar fröken?” eller någon liknande variant. Vad svarar man? ”Javisst, magistern”? Nej, första gången blev jag bara paff. Andra gången korrigerade jag: ”Frun, men jag vill ha en dubbel espresso, tack.” Tredje gången började jag undra om det fanns ett mönster.

Alldeles bortsett från att serveringspersonal hemskt gärna får tilltala mig med ”du” så undrar jag vad det är som får dem att kalla en fyrtiofyraårig kvinna för ”fröken”. I Frankrike blir man ju självklart tilltalad med ”madame”. Ibland sägs det ju att vi är särskilt åldersnojiga i Sverige – kan det vara förklaringen? Givetvis menar jag inte att man kan förutsätta att kvinnor i min ålder är gifta, men nog är det väl ändå ett statistiskt sett ganska rimligt antagande? Men tycker man trots det att ”frun” låter fulare, äldre eller mindre artigt eller vad är det frågan om?

Ett tag hände det att jag blev kallad ”damen”, vilket ju åtminstone är neutralt i frågan om civilstånd. Det verkar nu vara på väg ut. Varför vet jag inte, men kanske låter det också ”gammalt”?

Om det nu finns en (omedveten?) baktanke om att jag ska bli smickrad och känna mig ung av att bli kallad ”fröken”, så är det tyvärr så att det inte fungerar riktigt. Snarare känner jag mig som ”gamla fröken”. Men mest blir jag bara full i skratt.

På tal om film

För det första:
Är den någon mer än jag som inte har tänkt på att Rizzo i Grease …

… senare blev gift med president Bartlett?

Alltså, jag har ju uppenbarligen tänkt på det nu och det har ju ni som läser detta också, men är det någon mer än jag som inte hade tänkt på det tidigare?

Och för det andra:
Har ni någonsin undrat vad det blev av Tommy och Annika?

På Efraimstochter.de får man svar. Tänkvärd och ganska sorglig läsning.

Liten filmblogg

Lotten utmanade i går andra bloggare att berätta om filmupplevelser. Jag nappar:

Min första filmupplevelse: Disneys Djungelboken. På bio i Gnosjö 1967. (Vad hette biografen? Jag minns inte. Jag minns dock att den låg nära en korvkiosk, ett ålderdomshem och en å.) Jag irriterade mig på Mowglis frisyr och tyckte att flickan som hämtar vatten på slutet var det sötaste jag någonsin hade sett. Men det jag minns allra tydligast var att jag aldrig hade varit på bio förut och inte riktigt visste hur man gjorde och att jag därför var jättenervös för att göra bort mig. Att lämna biljetten med fel ända mot avrivaren eller sätta mig på fel plats eller skratta på fel ställe. Jag var då sex år.

Min största filmupplevelse som liten: Hitchcocks Spellbound (Trollbunden) från 1945 på teve någon gång i början av 1970-talet. Det finns en berömd skidåkningsscen i filmen som jag sedan drömde om på nätterna i åratal. Kanske är det därför jag sedan aldrig har velat åka skidor? Resten av familjen drar till fjällen, men jag stannar helst hemma.


Som tio–tolvåring älskade jag förresten nästan vad som helst från 40- och 50-talet som gick på teve. Jag ville allra helst se Ingrid Bergman, Gregory Peck, Humphrey Bogart, Katherine Hepburn eller Lauren Bacall i svartvitt. Vid denna tid hade jag väl varit på bio ytterligare en eller två gånger men jag var fortfarande mycket osäker på hur man betedde sig. En äkta lantis var jag.

Min värsta filmupplevelse: Nu hoppar vi raskt en åtta–nio år framåt i tiden. Uppenbarligen hade jag fortfarande problem med mitt biobeteende, fast nu på ett helt annat sätt. Jag gick nämligen och såg Led Zeppelins konsertfilm The Song Remains the Same i Köpenhamn i slutet av en glad dag i den danska huvudstaden, då jag hade fått i mig ett par Hof … Jag somnade omedelbart och sov mig igenom i stort sett hela filmen men vaknade med ett ryck och bankande hjärta vid varje gitarr- eller trumsolo eller andra plötsliga höjningar av ljudvolymen.

Sens moral: först film, sedan pilsner.