Helenas gamla avlagda blogg

Högtidlig prisutdelningsceremoni

2010-05-28T21:10:00.002+02:00

I eftermiddags gick den synnerligen väl planerade och genomförda prisutdelningsceremonin av stapeln. Huskorset och jag träffades på Two Little Birds på Andra Långgatan, ett väldigt trevligt kafé, som jag rekommenderar varmt, inte bara för prisutdelningar utan för alla typer av ceremonier, helt vanliga vardagsfikor och andra sammankomster.

Huskorset är något gripen av stundens allvar, jag är lika flamsig som vanligt.

Jag överräckte boken, som jag hade glömt signera. Jag glömde också bjuda Huskorset på fika, vilket ju annars hade varit passande och trevligt. Trots det höll hon ett vackert och gripande tal (hon är ju för bövelen skådespelerska), där hon tackade juryn, Översättarhelena, Petina Gappah och hennes svenska översättare. Jag vill särskilt framhålla att vi höll på formerna och stod upp under hela ceremonin till glädje för övriga kafégäster.

Den spännande upplösningen samt något av ett antiklimax

2010-05-08T01:28:00.003+02:00

Det är dags att avslöja den lyckliga vinnaren i den ohyggligt spännande tävlingen. Eftersom jag inte äger något plommonstop som jag kan dra lappar ur har jag använt mig av alldeles äkta slumpgenerator. Inlägget har fått 31 kommentarer, och jag ber därför generatorn att i sin oändliga visdom välja ett tal mellan 1 och 31. Efter en mycket kortvarig överläggning kommer generatorn fram till följande resultat:

Kommentar nummer 12, alltså. Och den kommentaren är skriven av ... mig! Hurra! Jag har vunnit en bok! Med dedikation! Fast ... jag har ju läst den där boken. Några gånger. Tänk om jag skulle vara så ädel att jag lottar ut den en gång till? Ja, det tror jag allt att jag gör. Och då blir det så här:

Kommentator nummer 30 är ... Huskorset! Som slirade in på upploppet och slängde en kreativ gissning! Grattis till en välförtjänt vinst!

Men det rätta svaret då, undrar ni kanske nu. Vad översatte jag frasen ”Prime Minister Smith with his sheep’s eye” med? Nu hoppas jag ni vrider era händer och hoppar lite upp och ner i spänd förväntan över svaret! Okej, här kommer det: ”premiärminister Smith med sitt fåröga”. Vad säger ni om det, va? Jo, jag tro bestämt att ni säger: Nämen! Va! Hallå där! Har hon fullständigt tappat koncepterna? Skulle det där vara något märkvärdigt? Sådär hade ju en normalbegåvad tolvåring översatt det.

Lugn, bara lugn, säger jag. Det finns faktiskt en jättebra förklaring. Men den får ni inte nu, för nu ska jag faktiskt iväg och spela saxofon i två dagar i sträck! Så fort jag hinner och orkar kommer jag att förklara hela det oväntat invecklade resonemang som ledde fram till den här översättningen.

Flagrant fjäsk för förtjusande filatelister bloggläsare

2010-04-30T15:37:00.006+02:00

Det här inlägget kommer konstigt nog att ha en viss anknytning till bloggens namn, vilket nog bara har hänt så pass många gånger tidigare att man utan vidare kan räkna dem på ena handens lillfinger. Men det är ju faktiskt så att jag inte bara ägnar mig åt fritidsaktiviteter som att sortera mina galgar, spela saxofon, statera på Folkteatern och dricka torsdagsöl utan också jobbar med översättning på heltid.

Den strävsamma kommentatösen Ökenråttan, som ständigt gör vad hon kan för att rycka upp mig ur bloggkoman, påpekade för ett tag sedan: ”Nu när din spännande exotiska författares bok är publicerad MÅSTE du väl komma med ett nytt inlägg och göra lite reklam för den!” Hon syftar på den zimbabwiska författaren Petina Gappah (som i och för sig är född i Zambia och numera bor i Genève men är uppvuxen i Zimbabwe) och hennes debutbok, novellsamlingen Sorgesång för Easterly. Det är en väldigt bra bok, och det är inte bara jag som tycker det utan även en hel massa kritiker. Min personliga favorit bland recensenterna är Inger Dahlman som skriver så här i Norrköpings Tidningar: ”Helena Hansson som gjort översättningen skall ha tack för att hon lyckats förmedla inte bara allvaret utan också den frejdiga livligheten hos Petina Gappah.” Jamen, håll till godo för all del!

Petina Gappah skriver inte bara bra, hon är snygg också.

Men, undrar kanske någon nu, skulle det här inlägget bara bestå av skryt och självförhärligande? Vad var det för fjäsk det glunkades om i rubriken? Jo, som ni säkert har märkt har det blivit brukligt bland bloggare att göra sig populära bland sina läsare genom att ge bort saker. Själv har jag mest använt mig av den motsatta taktiken, alltså att få saker av mina läsare. När jag efterlyste fula vykort drösade de in i sådana mängder att jag inte orkade blogga om en bråkdel av dem (ja, jag är en hemsk människa). Jag har också fått mängder av galgar, Ikeakataloger på utrikiska språk, böcker och en hattnål. (Och säkert andra saker som jag inte kommer på just nu men som jag icke desto mindre uppskattar väldigt mycket.)

Nu ska det alltså blir ändring på den saken. Jag tänkte nämligen ställa mig in hos mina läsare genom att lotta ut ett exemplar av Sorgesång för Easterly. Det enda man behöver göra är att skriva en kommentar till det här inlägget senast fredagen den 7 maj. (Jag tror det kan vara lämpligt med en rätt generös tidsfrist med tanke på att den här bloggen nog har trillat ur de flestas RSS-läsare efter den stiltje som har rått ett tag nu.) Men lite knep och knåp ska vi allt ha också. Och varför inte slå till med ett litet översättningsrelaterat knåp när vi ändå håller på! Skärp er alltså, för nu börjar det:

En av novellerna i boken, Moster Julianas indier, utspelar sig till största delen i de indiska kvarteren i Harare. Här följer några meningar ur novellen:

Mr Vaswani’s shop was at the corner of Bank Street and Manica Road, in the section of the city that was called kuMaIndia. As we passed by a dusty-looking shop with a dressmaker’s dummy in the window and a dark interior, Juliana said, ’In there is the tailor who makes suits for the Prime Minister.’

I tried to imagine Prime Minister Smith with his sheep’s eye walking kuMaIndia to have his suits made.

Nu undrar jag hur ni tror att jag översatte frasen ”Prime Minister Smith with his sheep’s eye” och framför allt varför. Man får komma med hur triviala, konstiga och smarta förslag som helst! Och vill man inte komma med något förslag överhuvudtaget kan man skriva en kommentar om vädret eller vad man vill, för man har lika stor chans att vinna ändå. Det är nämligen lotten (nej, inte Lotten) som avgör! (Här hade jag nu tänkt placera en bild av Ian Smith, men jag kunde inte förmå mig till det. Ni får bildgoogla.)

Fredagsmys med Lars Norén

2010-04-24T11:36:00.001+02:00

Mycket har jag drömt om i mina dar (att bli en hyllad författare, helst utan att behöva skriva en bok, att obehindrat spela flageoletter på saxofonen och att vinna över min man i armbrytning till exempel), men några teaterdrömmar har jag faktiskt aldrig närt. Jag har aldrig spelat amatörteater, inte ens i skolan, och om sanningen ska fram är jag inte ens mer intresserad av att se på teater än en genomsnittlig medelklassperson med både bildning och piano. Men när Fru Decibel apropå ingenting frågade om jag möjligen kunde tänka mig att spela hämndgudinna på lediga stunder så funderade jag bara vid pass tre minuter innan jag tackade ja.

Det var nämligen så att Folkteatern i Göteborg hade fått en ny konstnärlig ledare, den hyfsat kände dramatikern Lars Norén, och han hade bestämt sig för att inleda i stor stil, nämligen med att sätta upp Aiskylos Orestien. Hela trilogin. (Någon vecka innan detta offentliggjordes hade för övrigt Stadsteatern i Göteborg kungjort att de skulle sätta upp ... Aiskylos Orestien. Hela trilogin. Ett mycket lustigt sammanträffande. Men det ska vi inte fördjupa oss i. Förresten har Stadsteatern ångrat sig nu.) Till denna uppsättning behövdes statister, och Lars Norén ville gärna ha kvinnliga körsångare till det. Nu är det så att Fru Decibel är en mycket meriterad körsångare som sjunger i en mycket meriterad kör, och just den kören blev tillfrågad om de ville vara med. Det ville de, men de lyckades inte få ihop tillräckligt många hugade statister, varvid Fru Decibel (som jag vid det laget bara kände blogg- och Facebookledes) alltså frågade mig. Det krävdes som sagt en betänketid på cirka tre minuter innan jag insåg att detta förmodligen var enda gången i mitt liv jag skulle få chansen att spela teater med Lars Norén. Och är det något jag uppskattar här i livet så är det att prova på nya saker. Så vid nästa repetitionstillfälle infann jag mig i sällskap med några ihopskrapade vänner och bekanta, bland annat min äldsta dotter.

Sedan följde en repetitionsperiod som var intensiv, rörig, förvirrad och jätterolig, och nu är det föreställningar så det bara ryker om det. Visserligen är vi tre statistlag och visserligen spelar vårt lag bara på fredagar och en del lördagar, men i ett av de andra lagen är det lite ont om folk, så ibland får man hoppa in andra kvällar också. Den här veckan spelar jag till exempel tre föreställningar. Då är jag alltså hämndgudinna, eller erinnye. Som alla som kan sin grekiska mytologi vet, var erinnyerna skalliga varelser med påsar under ögonen, inte helt olika Lars Norén, faktiskt. Jag är ju ett hårigt exemplar i det civila, men skalligheten är lätt fixad med hjälp av en heltäckande silikonmask.

Jag i förgrunden, dottern i bakgrunden. Är vi inte lika?

En bra grej med att vara statist i just den här föreställningen är att man gör sig av med sin eventuella klaustrofobi rätt snabbt. Inte nog med att vi har de där silikonmaskerna på oss – dessutom ligger vi blickstilla under ett plastskynke som täcker hela scenen en bra stund. Ibland får man tag på en mask som man kan andas hyfsat i, ibland inte. Å andra sidan är det så ont om luft under plastskynket att det inte spelar någon större roll. Denna underliga situation vänjer man sig vid så pass väl att jag faktiskt har varit på väg att somna under plasten ett par gånger. Fredagsmys med Lars Norén, som sagt!

För den oinvigde ser de kanske likadana ut, men det är stor skillnad.

När vi statister väntar på att göra entré brukar vi sitta och hänga i personalens lunchrum. Vi har visserligen en loge, men den är väldigt trång och ligger i en fönsterlös källare, så där vistas man inte mer än man behöver. I lunchrummet kan vi dessutom följa vad som händer på scenen på en tv-skärm. Något som är mycket konstigt och ovant är när man sitter och ser hur någon till exempel blir brutalt ihjälslagen på scen (just ihjälslagen är vanligt att man blir i den här pjäsen) och denne strax därefter kommer upp och tar en kopp kaffe i lunchrummet.

Orestes (närmast kameran) och Elektra (knäböjande längst bort) vid Agamemnons grav. En av de dokklädda gråterskorna i fonden är Fru Decibel, näst längst till vänster, tror jag. Men Agamemnons grav är tom, för ...

Agememnon fikar.

När det händer slutar vi genast att diskutera viktiga saker såsom de manliga skådespelarnas fysiska företräden och låtsas i stället vara upptagna med att lösa korsord och sticka.

Statisterna ”löser korsord”.

Det finns hemskt mycket mer att berätta om statisteriet, men jag är ju lite bloggovan, så det är nog säkrast jag nöjer mig med detta. Den som inte tycker det räcker kan läsa mer på Orestien-bloggen och hos Fru Decibel (bland annat här, här, här och här). Eller varför inte helt sonika gå och se pjäsen? Sista föreställningen är inte förrän den 21 maj, så det är gott om chanser kvar. Ett gott råd kan dock vara att läsa in sig lite på handlingen i förväg (om man mot förmodan inte har sin klassiska litteraturhistoria helt aktuell), för den är rätt snårig. Den otålige eller illitterate kan välja den animerade versionen.

Lotten gästbloggar: Galgradio!

2010-04-23T11:51:00.003+02:00

Utan att en enda gång nämna galghumor ska jag ... äsch, nu sket det sig direkt.

Översättarhelena – som egentligen är världens bästa bloggare – har lagt tangenterna på hyllan och dragit en saxofon över sig. Därför måste jag här och nu hoppa in och göra’t åt henne.

För snart fyra år sedan skrev Översättarhelena om galgarna i sitt liv. Förutom att göra ett outplånligt intryck på alla, gav hon även galgen ett ansikte och kommer nu upp som förstaträff när man googlar om galgar. Klart då att Sveriges Radio (som inte heter SR längre) kastar sig över henne för en intervju. Som sändes idag, när jag var ute och flängde och körde bil och handlade och hjälpte ett av skolios spiralformat barn till röntgen. Alltså hade jag satt på påminnelselarm och bett omgivningen att ringa och säga till när klockan slog tio. För att visa hur duktig jag var, meddelade jag detta till Översättarhelena, som till min stora förvåning svarade på sms – mitt i programmet! (Jag är grön pratbubbla, Översättarhelena är vit.)

Johodå. Jättesmart. Ljudet av galgarna i garderoberna var otroligt mysigt och det lät faktiskt lite som om Översättarhelena sprang omkring som ett jehu mellan garderoberna medan journalisten med sin mick andfått hastade efter. Översättarhelena berättade alltså att hon skämmigt nog stal galgar med namn på, men att hon inledningsvis ersatte dem med medhavda galgar. (Självklart ska man sno galgar med namn på – det är ju som gebortisar som företag med snöskrapor och nyckelband hela tiden trycker på oss.)

Men trots att Översättarhelena pratade och pratade och var alldeles fantastiskt artikulerad och välformulerad, hade hennes namn inte nämnts när flera minuter hade gått.

Fortfarande förvånad över att jag hela tiden fick svar på sms:en fortsatte jag, där jag stod och handlade frukt och började bli lite irriterad över att Översättarhelenas intressanta galgklonkande hela tiden avbröts av en telefonintervju med en man som säkert var intressant han också – men inte mitt i Översättarhelena!

Då kom stora chocken.

Va! Hon lyssnade inte! (Märk väl att jag skriver med versaler trots att jag inte vet hur man trycker caps lock på min Iphone. Märk också att jag framstår som en synnerligen barsk och beskäftig typ.)

Nu kommer recensionen:
Översättarhelena får fem perfekta galgar för utmärkt genomförd intervju. (Häääär finns programmet!)

Psst. Lägg gärna märke till hur ointressanta krokarna på bilden är.

Här är ett exempel (inte ordagrant, bara ur minnet) på hur intervjuaren däremot kunde ha gjort det bättre:

– Jag bryr mig faktiskt bara om texten på galgarna, inte formen eller så, sa Översättarhelena. Här till exempel ...
– Så du bryr dig inte om formen eller utförande på metallkroken?
– Eh, nej.

Så om man säger att texten är det intressanta – telefonnummer med blott två siffror och familjenamn och ortnamn och jag vet inte allt – ska man då fråga om krooooken? Och varför var programmet sönderhackat med Översättarhelena som blott pastan i en rörig lasagne? (Fast utan pasta blir det ju förstås ingen lasagne.)

/Lotten, som kanske bara är bitter för att hon inte längre jobbar på radio ...

Vego för köttätare

2010-01-09T13:48:00.006+01:00

Dags för ett tillfälligt avbrottsavbrott här på bloggen igen! Det är nämligen så att Lotten önskar sig tips på nya maträtter att servera till sin stora familj. Fast familjen ”kräver nåt slags köttigt” så är den modiga Lotten villig att utmana ödet genom att servera vegetariskt. I vår familj har vi haft de senaste sju–åtta åren haft ett varierande antal vegetarianer av olika slag (vanliga vegetarianer som varken äter fisk eller kött, Göteborgsvegetarianer, alltså personer som äter fisk men inte kött, samt den ganska ovanliga varianten oxfilévegetarianer, d.v.s. sådana som varken äter fisk eller kött med undantag för helstekt oxfilé). Eftersom jag lagar den mesta maten här hemma (inte för att jag egentligen tycker det är så himla kul, utan mer för att jag tycker mycket om att ha det välstädat omkring mig men hatar att städa och alltså tar hand om matlagningen för att slippa städa) har jag lagat en hel del vegokäk genom åren. Med varierande framgång, ska jag väl erkänna. I perioder har det varit väldigt mycket quorn. Missförstå mig rätt nu. En del av familjens vegetarianer älskar quorn, och det är både snabb- och lättlagat. Men dels är det rätt dyrt, dels är det ju väldigt ... konstgjort.

I rätt många år har ju annars det mest ohippa man kan göra inom vegetarisk matlagning varit att servera vegetarisk mat som försöker likna kött. Men jag tror att vi kan börja skönja en motsatt trend, nostalgisk på ungefär samma sätt som när finkrogarna serverar kålpudding och dillkött. Inom vegoköket riktar sig nostalgin mot den härliga tiden när Cranks kokbok var bibeln och frisksportare satte en senapsgriljerad hel kålrot i stället för julskinka på julbordet.

Därför rycker jag nu ut och ger Lotten (och alla andra) ett av mina bästa egenpåhittade vegetariska recept. Ett recept som passar särskilt bra för dem som kräver nåt slags köttigt och för alla som är så hippa att de tycker det är kul med vegetarisk mat som apar efter en kötträtt.

Trendkänslig linsbolognese
(En stor omgång, som brukar räcka till två middagar i vår familj, d.v.s. fem personer varav några väldigt hungriga tonåringar.)

Ännu godare än det ser ut!

2 små gula lökar
100 g rotselleri
1 stor morot
2 stora vitlöksklyftor eller varför inte 3 små
olivolja

Skala ovanstående och hacka alltsammans fint. Jag brukar faktiskt vara så rationell och ofinkänslig att jag kör det till nästan-mos i matberedaren. Fräs det mjukt i olivoljan i en stor traktörpanna, stekgryta eller liknande. Tillsätt:

500 g belugalinser (små svarta linser som numera finns i de flesta Icaaffärer)
2 burkar krossade eller hela tomater (jag brukar ta en av varje)
2 burkar vatten (tomatburkarna alltså)
1 tsk råsocker
1 tsk svartpeppar
1 msk chipotlepasta (finns på tacohyllan, ta annars chipotlepulver men i så fall lite mindre)
1 dl rödvin
½ msk timjan
½ msk körvel
1 msk torkad basilika

Koka upp, sätt på ett lock och koka cirka 25–30 minuter. Obs! Det ska inte vara något salt i ännu. Linserna kan bli hårda om man kokar dem med salt. Kolla om linserna känns färdiga. Tillsätt ungefär (smaka!):

1 msk salt
1 msk grönsaksbuljongpulver
2 vitlöksklyftor
½ pkt frysta provensalska örtkryddor
mer chipotle (eller kanske rökt paprika om man vill ha mer röksmak men inte mer styrka)
½ flaska (eller burk) passerade tomater
lite balsamvinäger
någon dl färdigköpt tapenade

Man kan öka mängden passerade tomater om man vill ha det lite mer såsigt, och man kan förstås också ha i lite tomatpuré för att få det lite tomatigare. (Själv tycker jag det är godast om det är inte alltför tomatigt.)

Färdigt! Serveras förstås med spaghetti och parmesanost och varför inte tubaistens oslagbara vitkålssallad.

Nattlivet i Kavalla

2009-10-29T20:02:00.000+01:00

Vi är alltså tre kollegerslashkompisar som är i Kavalla en vecka. Alla tre är kvinnor i den där åldern som man med en lätt eufemism brukar kalla "mitt i livet", vilket i klartext betyder att det inte alltid är så lätt att få tiden att räcka till. Nu är ju mina barn rätt stora och väldigt självgående (maken också för den delen, självgående alltså), men de två andra har lite mindre barn än jag (och när jag tänker närmare på saken så har de faktiskt lite mindre makar än jag också). I vilket fall som helst så är vardagen ganska fulltecknad. Här i Kavalla tonar allt sånt bort i ett vackert egeiskt dis. På dagarna jobbar vi visserligen, och jag kan intyga att man får en hel del gjort när alla vardagsbestyren inte kräver sitt. Men det kanske inte är så spännande att läsa om det? Desto mer spännande är det säkert att få veta hur tre kvinnor mitt i livet tillbringar sina kvällar här i Kavalla när dagens beting är avklarat. Ni kanske tror att vi dansar Zorbas dans på borden på krogarna här i stan och låter oss bjudas på ouzo av mörkögda män med klassiska profiler? Då tror ni fel. På kvällarna sitter vi i mitt rum med var sin dator i knät. Och spelar Betapet.

Ett liv i sus och dus?

Glad nejdag på er allihop!

2009-10-28T16:17:00.002+01:00

I Grekland firar man i dag Επέτειος του Όχι eller – för den vars grekiska händelsevis är lite rostig – ochidagen. (Läs jättegärna Wikipediaartikeln som länken leder till. Det är verkligen något att fira.) Lämpligt nog råkar jag befinna mig i norra Grekland just nu. Jag och två kollegerslashkompisar (man säger sådär nuförtiden) har en veckas arbetsvistelse på Svenska Institutets gästhem i Kavalla. I dag har vi firat ochidagen genom att hissa såväl grekiska som svenska flaggan på gästhemmets tak.

Bry er inte om flaggviftaren, kolla på möblerna!

Gästhemmet är ett alldeles osannolikt fantastiskt ställe! Det är byggt av Svenska Tobaksmonopolet och har kvar sin originalinredning med vackra trettiotalsmöbler.

Texten på bilden lyder: "Måtte de insatser, som göras av här boende svenska tjänstemän, alltid lända till heder för deras fosterland och för det Svenska Tobaksmonopolet." Jag hoppas jag har levt upp till det.

Här finns en takterrass där man med fördel dricker retsina under den korta blå skymningstimmen, pinjeträd som lutar sina grenar över en annan terrass, granatäpplen som mognar på träden i trädgården, här finns arbetsro och här finns utsikt över Egeiska havet och halvön Athos långt i fjärran och på det hela taget det mesta man behöver här i livet (utom familjen och saxofonerna).

Saxofonen och jag

2009-10-01T22:41:00.003+02:00

~ Del 1 av en ganska långrandig historia ~

De ihärdiga personer som har följt den här bloggen ett par år har också följt min utveckling från en-som-har-råkat-få-låna-en-saxofon till något slags amatörsaxofonist. (Inte för att jag kräver eller tror att ni ska komma ihåg det, men ändå.) Det där med saxofonen är en del av förklaringen till att det bloggas så snålt här numera. För när jag intresserar mig för något så går jag gärna in för det med hull och hår, sån är jag. Eller åtminstone så mycket hull och hår som nu råkar bli kvar efter jobb, familj, hushåll och allt det där. Detta överblivna hull och hår ägnar jag alltså nu till stor del åt att spela saxofon.

Men hur kunde det då gå så här? För att få svar på den frågan är det lika bra att vi börjar från början. Och då måste vi nog börja med klarinetten. Det var nämligen klarinett jag började spela i kommunala musikskolan någon gång på mellanstadiet. Jag var inte vidare talangfull, övade inte särskilt mycket och kan inte ens minnas att jag tyckte det var så värst roligt. Men redan då var jag en pliktmänniska, så hade jag nu börjat spela klarinett och dessutom fått en plastklarinett i födelsedagspresent, så fortsatte jag. Dessutom upptäckte jag ganska snart att jag tyckte väldigt mycket om att spela i orkester. Så jag framlevde min ungdoms dagar i kommunala musikskolans olika blåsorkestrar. Alltid som andraklarinettist. Med dessa orkestrar åkte jag på turnéer till Tyskland, Frankrike, Jönköping och andra exotiska platser och kunde på det hela taget haft det betydligt sämre.

Strax före sommarlovet mellan sjuan och åttan bestämdes det att musikskolan skulle starta ett storband. För den oinsatte kan jag upplysa om att ett sådant innehåller bland annat saxofoner, trumpeter och tromboner. Brassblåsare var det gott om i musikskolan – vi befann ju oss gubevars i Småland. (Den som inte förstår den kopplingen får väl fråga i kommentarerna.) Däremot var det ont om saxofonister, så alla klarinettister som ville lära sig spela saxofon över sommarlovet utlovades en plats i storbandet. Jag nappade direkt. För det första gillade jag ju att spela i orkester, så en ensemble till tackade jag inte nej till. Men för det andra – och förmodligen viktigare – hade jag en vag föreställning om att saxofonen hade högre raggfaktor än klarinetten. Det är troligen sant. Trots det skulle det dröja till ~~långt~~ strax efter det att jag hade slutat med allt spelande innan jag hade fick uppleva några som helst framgångar hos det motsatta könet. Vilket förmodligen bidrog till att skapa en undermedveten – och givetvis helt felaktig – uppfattning hos mig om att blåsinstrument inte är rätt väg att gå om man ska få ligga.

Men nu tror jag bestämt att jag går händelserna i förväg lite grann. Å andra sidan finns det inte så mycket mer att tillägga än att jag fick med mig en altsax och en spelbok (Rubank Elementary Method for Saxophone) hem över sommarlovet och sedan blev andra altsaxofonist i musikskolans storband. Och att jag upptäckte att det var bra mycket lättare och roligare att spela saxofon än att spela klarinett. Och att jag verkligen älskade storbandet, men att jag som så många andra ändå alldeles slutade att spela när jag började gymnasiet. Jag minns inte riktigt varför, men en bidragande faktor var förmodligen att det inte kändes sådär vansinnigt punkigt att spela saxofon i storband i mitten på sjuttiotalet.

Varför fick den mig alltid att tänka på hyvlar?

Därifrån kan vi snabbspola framåt sisådär tjugosju–tjugoåtta år, under vilka jag inte så mycket som höll i en saxofon. (Någon egen saxofon hade jag aldrig skaffat, och några lektioner i saxofon hade jag för övrigt aldrig heller fått.) Vid det laget hade jag själv barn som spelade i musikskolans blåsorkestrar. Jag var engagerad i föräldraföreningen och ordnade en massa roliga turnéer och läger, och på ett sådant läger hittade denna sympatiska musikskola på något så trevligt som att erbjuda föräldrarna att prova på att vara med och spela. Jag tror att den där sköna storbandskänslan fanns kvar någonstans inom mig, för jag bad att få spela saxofon. Av någon anledning som jag inte längre minns råkade jag då få låna en tenorsaxofon ...

Den spännande fortsättningen kommer en annan dag, vecka eller månad! Medan ni otåligt väntar på den kan ni lyssna på en liten Spotity-spellista som jag har pysslat ihop. Och när ni har lyssnat på den skulle jag bra gärna vilja veta om ni kan komma på ett mer mångsidigt instrument än saxofonen!

(Denna spellista tillägnas förresten i synnerhet Fru Decibel, som tycker att saxofonen är det enda instrument som inte är vackert. Inte för att allt på spellistan är just vackert (en del är faktiskt riktigt fult), men till exempel Karl Seglem spelar ju så man tror att man befinner sig bland himmelens änglar.

Vackert? Tja, det är väl en smaksak.)

Den rör ju på sig!

2009-09-21T20:01:00.011+02:00

Den här gamla bloggen, den försmäktar här så ensam och övergiven att man lätt skulle kunna tro att den var på väg att tyna bort och dö. Men så är det inte alls! Nej, precis som en bortglömd kycklingbaguette i en träningsväska kan en sorgligt försummad blogg börja leva sitt eget liv!

Jovisst ser ni – härförleden gav den här bloggen ifrån sig ett livstecken i form av ett pling i min inkorg. Mejlet kom från Ingbritt i Götene, och det var förstås mitt gamla inlägg om sågade trägalgar som hade fått henne att fatta pennan (någon penna hade hon förstås inte fattat egentligen, men mina läsare är ju listiga nog att förstå en och annan stelnad metafor). Det inlägget är nämligen lustigt nog ett av de mest lästa genom den här bloggens historia, vad det nu säger om bloggen, mig, mina läsare och världen i största allmänhet.

Så här skriver Ingbritt:

Hamnade av någon anledning på en av dina bloggar från 2006. Det handlade om gamla galgar:

"Bröderna Albino i Götene. Herr- och damskrädderi samt herr-, dam- och gosskonfektion. Flickorna fick handla någon annanstans eller sy klänningar i slöjden kanske. Men hur har den hamnat hos mig? Och var ligger Götene? Frågorna hopar sig."

Kan meddela att butiken Albinos finns kvar än idag och ägs av min man, Johnny Karlsson, sedan 1975. Butiken, som numera egentligen heter Götene Klädeshandel AB, men kallas Albinos av alla i samhället, säljer herr- och damkläder och har inte längre eget skrädderi. Affären startades av Johan Albin Larsson år 1901. Han hette Albin och sedan något andranamn som började med O, därav namnet Albinos.

För övrigt ligger Götene mellan Skara och Lidköping vid foten av Kinnekulle.

Roligt att hitta bilden på galgen!

I ett uppföljningsmejl korrigerar hon sig lite: Hon hade fått veta av sin man att Johan Albin Larsson inte alls hade något mellannamn som började på O. Han lade bara till den bokstaven ändå, av okänd anledning. Jag för min del tror att han tyckte det klingade lite tjusigt italienskt sådär. Han var en framsynt man, den där Johan Albin.

Nu vill jag åka till Götene och shoppa!

Ni ser: Undrar man något om vad som helst så ställer man bara en fråga på sin blogg! Förr eller senare får den tålmodige svar.

Vad i allsindar gör mänskan i Kil?

2009-08-08T14:11:00.003+02:00

Jo, i Kil gör jag detta: Jag dricker en kopp kaffe sittande på järnvägskaféets uteservering. På borden finns skyltar med texten "Endast för caféets gäster". Genom att köpa en kopp kaffe har jag alltså kvalificerat mig som gäst. Den enda, strängt taget. Utöver att dricka mitt kaffe rycker jag ut hår på benen med en pincett. Detta kräver kanske en förklaring. Jo, om man som jag epilerar benen, det vill säga avlägsnar generande hårväxt (vem i hela friden är egentligen generad över att ha hår på benen?) med en maskin som rycker ut håren med rötterna, måste man egentligen sedan vara noga med att skrubba benen med en sån där vante, som av någon anledning alltid får mig att tänka på panerad rödspätta. Om man inte skrubbar benen (vilket man inte gör, för man vill ju inte skura bort sin surt förvärvade solbränna) så får några hårstrån för sig att liksom växa åt fel håll: inåt i stället för utåt. Nästa gång man kör sin epilator kommer dessa hårstrån på bättre tankar och vänder åt rätt håll igen. Men inte förrän nästa dag. Då sticker de fram som ensamma frötallar på ett kalhygge. Om man då råkar ha en och en halv timme att fördriva i Kil och dessutom är den lyckliga ägaren av en schweizisk fällkniv med inbyggd pincett och till yttermera visso (detta vill jag särskilt understryka) är den enda gästen på järnvägskaféet, ja, då kan man ägna sig åt något så äckligt som att utrota dessa vilsegångna hårstrån.

Detta gör jag alltså i Kil. Men det är inte enbart därför jag är här. Nej, faktum är att jag är på väg till en saxofonkurs på musikhögskolan i Ingesund, och att ta sig dit från Göteborg med offentliga kommunikationer innebär visst krångel. Man tar en buss till Trollhättan och därefter ett regionaltåg till Kil. I Kil får man vänta i en och en halv timme (en tidrymd som gjord för en kopp kaffe och lite benhårsryckning) för att därefter ta ett annat tåg till Arvika. I Arvika tar man ännu en buss, och innan man vet ordet av är man i Ingesund. Tror jag. Jag är trots allt bara i Kil än så länge.

I Kil är det mycket, mycket tyst och stilla.

Åh, dessa språk och deras fantastiska grammatik

2009-07-20T20:07:00.007+02:00

Ta tyska till exempel. Så här kan det se ut när en konstnär har låtit sig inspireras av en tysk skolgrammatika:

Försök inte gå på utställningen; urklippet är flera år gammalt!

Som jag säkert har nämnt tusen gånger tidigare så råkar jag ha ett förflutet som grammatiker – eller närmare bestämt forskningsassistent i redaktionen för Svenska Akademiens grammatik. Det råkar också vara så att en av mina arbetsuppgifter var att hitta på språkexempel till detta mastodontverk. Det finns förstås tusentals exempel i de fyra band som denna grammatik består av, så även om jag bara har hittat på en liten del av dem så blev det ganska många. Jag kommer såklart inte ihåg allihop, men när jag läser i de här böckerna (vilket jag gör oftare än någon normalt funtad människa kan föreställa sig) så händer det då och då att jag stöter på ett exempel som liksom är så välbekant att det bara hoppar upp från sidan. ”Å, det där måste vara ett av mina”, tänker jag då, inte alldeles utan ömhet. Tänk om nu någon skulle göra som keramikern här uppe och låta sig inspireras av dessa exempel för att pyssla ihop små keramikfigurer eller kanske måla en tavla eller skriva en dikt eller komponera en låt! Vore inte det en strålande idé, så säg!

Fast egentligen var det faktiskt inte alls det jag hade tänkt skriva om, utan det här inlägget skulle handla om tyska och vad det tyska språket kan inspirera en människa till. Själv begick nämligen jag såväl öl- som hångeldebut i Tyskland en gång i forntiden. Bådadera under turnéer i den kommunala musikskolans regi. Och troligen under starkt inflytande av det tyska språket och dess grammatik. Numera behöver jag knappast åka till Tyskland för att ägna mig åt de där sakerna, men det är i alla fall vad jag ska göra i morgon. Åka till Tyskland alltså. Berlin närmare bestämt.

Medan jag är bortrest kan ni väl skapa lite odödliga konstverk med utgångspunkt i följande exempel från Svenska Akademiens grammatik:

Där går Magnus och orerar om tidens ondska.

Jajamen, det är ett av mina. Ni vill säkert inte veta vad det är exempel på, men jag berättar det ändå: pseudosamordning av rörelseangivande verb som då anger befintlighet.

Dagens outfit

2009-07-09T21:23:00.002+02:00

Artilleriuniform såklart. Alltid lika rätt.

Nej, jag har inte börjat skjuta med gevär, och jag har inte heller blivit operetthjälte. Däremot har jag börjat spela i en riktigt gammaldags hederlig blåsorkester. Det är förstås jättetöntigt och fruktansvärt nördigt och ... hur kul som helst.

Pluspoäng till den kommentator som lyckas identifiera mackapären med metallrören som står bredvid mig på fotot (i artonåringens rum).

Sanningen bakom morden i Midsomer

2009-07-01T12:12:00.006+02:00

Sommaren är här (om nu någon hade missat det) och med den tv-serien vi alla älskar att dissa, trivseldeckarnas trivseldeckare, den självklara arvtagaren till Agata Christies pastorala kriminalhistorier: Morden i Midsomer. Och lagom till säsongsstarten brukar varje tidning med självaktning publicera en raljerande spalt av någon lätt nedlåtande tv-krönikör som handlar om brottsstatistiken i det lilla grevskapet och den låga, ja, obefintliga sannolikheten för att så många människor skulle bli mördade på så många olika sätt på denna lilla försumbara plätt på vår jord. Sedan avslutas krönikan med ett klämkäckt konstaterande om att det ändå är bra mysigt på den brittiska landsbygden, särskilt i sällskap med Tom Barnaby et consortes.

Men jag tror att det är dags att tänka ett steg längre nu. Att sluta att avfärda denna statistiska anomali. Att kanske ifrågasätta om det verkligen är så väldigt mysigt i ett litet grevskap där det har inträffat etthundratio mord sedan 1997. Att helt enkelt se mönstret bakom det hela. För om man gör sig mödan att tänka efter lite, lite grann så finns det ju bara en rimlig förklaring till den svindlande brottsstatistiken i Midsomer. Alla morden hänger förstås ihop. En enda person ligger ytterst bakom alltsammans. Det är alltså en seriemördare i farten. Men denna brottsling har genom att variera sitt tillvägagångssätt på ett ytterst infamt sätt lyckats undgå upptäckt. Vi talar om en person som stämplar till mord, som konspirerar, intrigerar och smider ränker, en som helst mördar by proxy* och låter andra utföra det smutsiga hantverket men som inte heller drar sig för att själv hålla i pistolen/kniven/golfklubban/kandelabern/giftgrodan och se till att någon annan blir fälld för dådet. Kort sagt: En superskurk. En riktig mastermind criminal**.

Men vem kan det vara då? Jo, tänk efter lite grann. Vem är alltid på ett eller annat sätt tillstädes när det begås ett mord? Ibland rent fysiskt, ibland i mer immateriell bemärkelse. Ibland alldeles i centrum för brottet, ibland lite mer i periferin, men ändå alltid närvarande på ett eller annat sätt. Vem går på akvarellkurs och råkar ”hitta” en av sina kurskamrater död? Vem är kassör i konstsällskapet vars antagonister hittas torterade och knivmördade en efter en? Vem sjunger i kören där en av tenorerna går en våldsam död till mötes? Vem är just i färd med att inventera grevskapets gamla hus när ett ungt par hittas mördat utanför just ett sådant? Vem finns med på varje trädgårdsutställning, varje byfest, varje insamling till välgörande ändamål, varje kulturellt evenemang i grevskapet som ofelbart avslutas med blodsspillan? Och: Vem skålar glatt med DCI Barnaby när ”gärningsmannen” bakom ännu ett bestialiskt brott sitter bakom lås och bom?

Ni börjar väl ana vartåt det lutar? Ja, vi pratar förstås om Joyce Barnaby. Tänk efter själva. Är det normalt att ha så många hobbyer, att vara engagerad i så många ideella föreningar för de mest skilda ändamål, att delta i så många tillställningar och gå så många kurser som den kvinnan – alldeles bortsett från att hon i alla dessa sammanhang tycks träffa på ond, bråd död? Nej, det är det ju faktiskt inte. När man väl har sett det är det så uppenbart – detta övermått av aktiviteter är förstås hennes sätt att närma sig sina intet ont anande offer och en del av den ondskefulla planen.

Ulv i fårakläder

Men motivet då, invänder kanske vän av ordning. Motivet? Tja, vad sägs om sjukliga böjelser? Eller kanske helt enkelt ett försök att trygga familjens försörjning genom att hålla maken sysselsatt? Det har ju faktiskt varit ganska framgångsrikt, det måste man säga till hennes försvar.

Föreställ er nu vilken sjusärdeles säsong av Morden i Midsomer vi kommer att kunna se fram emot när manusförfattarna äntligen tycker det är dags att låta bomben brisera. Och tänk på stackars Tom Barnaby. Det blir lite som när Pamela Ewing vaknade och upptäckte att hon hade drömt en hel säsong av Dallas och att Bobby inte alls var död. Fast tvärtom. Pamela vaknade från en mardröm. Tom vaknar till sin värsta mardröm. Fast … vänta lite nu. Vad är det som säger att han inte redan vet alltsammans? Att han desperat försöker skydda sin alltmer sinnesförvirrade hustru genom att ständigt hitta lämpliga syndabockar till hennes missdåd? Tänk på det nästa tisdag. Och kom ihåg var ni hörde det först.

------------------------------------------------------------------------------------
* Genom ombud. Medge att det låter mer Midsomer Murders-aktigt på engelska.
** Hjärnan bakom brotten. Jaja, jag vet att det är ungefär samma sak som superskurk, men se föregående not.

Lilla tanten gör sig fin

2009-06-23T00:17:00.002+02:00

Man skulle kunna tro att det är ganska lätt att nå ner till sina egna fötter när man bara är 162 cm lång. Men nej, när den här lilla tanten ska måla tånaglarna måste hon tydligen ha fötterna på en pall samt läsglasögonen på näsan. Hon var helt enkelt tvungen att kontra med en ganska punkig nyans på nagellacket.

Extra! Sensationell upptäckt på passcentralen!

2009-06-16T22:52:00.006+02:00

Att planera semestern in i minsta detalj är inget vi någonsin har ägnat oss åt i vår familj. Men nånting ska vi väl ändå hitta på, och om detta nånting ska kunna försiggå i utlandet så måste man ju ha pass. Det vet man ju. Och man måste ju kolla så passen är giltiga, det vet man ju också. Men häromdagen upptäckte tjugoåringen plötsligt att både hennes och båda syskonens pass hade passerat bäst-före-datum. Nya måste alltså skaffas.

Det är ju stora ungar vi har; de kan ju strängt taget fixa sånt där själva. Men minstingen blir faktiskt inte myndig än på ett par år, så hon måste ha med sig en vårdnadshavare när hon ansöker om pass. I dag har jag därför tillbringat två och en halv timme med att vårda min sextonåring på passcentralen i Göteborg. Tjugoåringen var också med, men hon är ju sin egen vårdnadshavare på nåt vis. Artonåringen har lovat att fixa det hela i morgon.

Som tur är var Flinn på passcentralen i går, så vi var förvarnade om väntetiden och hade tagit med oss god lektyr (döttrarna) respektive dator med saker att översätta (jag). Ändå blir det ju lite tråkigt efter ett tag, så då letar man desperat efter något att roa sig med. Och vad roar man sig med på passcentralen? Jo, man mäter sig förstås.

I mitt eget pass (som går ut nästa år, påminnelse till självet) står det att jag är 165 centimeter lång. Det är också vad jag brukar säga om någon frågar hur lång jag är. Jag känner mig i allt väsentligt som en etthundrasextiofemcentimetersperson. Dock hade jag en liten gnagande misstanke om att de där 165 centimeterna bara var något jag drog till med en gång för några pass sedan. Och att det kanske i själva verket är så att jag bara är 164 centimeter lång. Kanske rentav 163. Men nu var sanningens minut inne. Nu skulle längden fastställas en gång för alla. Och vad blev det då? Jo, 161,5 centimeter. Etthundrasextioen och en halv centimeter! Som tur var kunde dock tjugoåringen – som påstår att hon har stenkoll på sin längd – konstatera att polisen hade monterat mätstickan en halv centimeter för högt, så jag är alltså 162 centimeter lång.

Jag hoppas och tror att alla tycker att detta var ett inlägg av högt allmänintresse.

En dag på operan

2009-06-13T22:37:00.003+02:00

Trots att jag räknade in den sista tonåringen vid halvtretiden i natt steg jag upp klockan åtta (ja, för mig är det faktiskt ganska tidigt på en lördag!) och tog spårvagnen till Göteborgsoperan. I sällskap hade jag min sextonåring, fast hon var nattens sist inräknade tonåring. Det var några andra göteborgare som hade kommit på samma idé.

Kulturtörstande allmänhet?

Vad kan det då vara för operaföreställning som får göteborgarna att köa som vore det Idoluttagning? Svar: Ingen alls. Det var inte kultur som lockade ut alla dessa tålmodiga människor i duggregnet denna lördagsmorgon – utan shopping. Konsumtion. Fast i rättvisans namn måste det sägas att det inte handlade om vilken shopping som helst. Nej, i dag sålde Göteborgsoperans kostymförråd ut sina utgallrade scenkostymer. Sånt får man ju bara inte missa!

När dörrarna slogs upp klockan tio gick kön faktiskt väldigt snabbt framåt. Vi var jätteförvånade – ända tills vi förstod att man inte alls blev insläppt i försäljningslokalen när man kom fram, utan man blev tilldelad en nummerlapp och fick sedan snällt vänta på att bli uppropad.

Kaffetörstande allmänhet.

Vi fick vänta någon timme, och jag fördrev tiden med att ställa mig i ännu en kö, den här gången för att köpa var sin kopp kaffe (59:-) till mig och sextonåringen, dricka upp mitt kaffe och därefter flänga upp och ner i trapporna till de olika balkongerna och fotografera lite grann.

Har de slarviga diskare på Göteborgsoperans restaurang?

Utanför tredje balkongens garderob fanns en stor spegel.

När vi så småningom blev uppropade och insläppta var det som att komma in i världens skojigaste utklädningslåda, fast den var ungefär tvåhundra kvadratmeter stor. Försäljningslokalen utgjordes nämligen av hela lilla scenen inklusive åskådarplatserna och ett ungefär lika stort rum till bredvid, som jag är riktigt säker på vad det används till i vanliga fall. Kanske var det operasångarnas innebandyplan. Här stod ställning efter ställning med kläder.

Grå fångdräkter i förgrunden, silverfärgade rymddräkter i bakgrunden.

En snygg krona (150:-) får inte fattas i någon kvinnas (eller mans) garderob.

Vem behöver inte tjugofem brandmansdräkter?

Allteftersom tiden gick var det fler och fler som inte tyckte det var lönt att uppsöka provhytterna. Så länge alla bara behöll kalsongerna på var det ingen som misstyckte.

Vem kunde ana att kapten von Trapp hade så håriga ben?

Kanindräkt för 1 700:-. Kanske något svårsåld?

Fast det fanns skor (fötter?) till också.

Hurra, von Trapp har hittat byxorna!

De små von Trapparnas gardinkostymer var också snygga.

Jag provade förstås en del själv också. En del var kanske inte så användbart till vardags, till exempel en spargrishatt.

Snygg var den dock.

En riktig operadivaklänning fick jag också på mig. Jag misstänker att den har hört till en sopran, eftersom de inte bara lär ha röst- utan även bröstresurser. Man hade utan vidare kunnat stoppa ner ytterligare en lagom stor översättare framtill i den tjusiga kreationen. Fyrahundra kronor var väl i och för sig som hittat för en klänning som även hade kunnat användas som tvåmanstält, men jag höll i plånboken (i just det fallet).

Koloraturer kräver E-kupa?

Det roliga var också att det satt små etiketter i plaggen så att man kunde se vilken föreställning de hade använts i. Här har vi till exempel i etiketten en kyparkostym från Parsifal. Kypare? I Parsifal? Är det något jag har missat? Nej, jag tror att det var någon modern variant där Graalriddarna var klädda som servitörer. Säkert av någon fiffig anledning!

Jacka, byxor, skjorta och fluga ingick i det facila priset.

Den där von Trapp igen.

Och kaninkostymen hittade en ägare. Puh! Det fanns verkligen något för alla!

Som gjuten!

Själv lyckades jag faktiskt lägga beslag på en väldigt vanlig och trevlig liten klänning, som hade varit med i den här uppsättningen. Men den orkar jag inte visa just i dag. Nu laddar jag nämligen för morgondagens kulturbegivenhet: The Sunday Loud Music Club på Internationella blodgivardagen, Gustav Adolfs torg klockan 12–15.

Konsternation om våren

2009-05-29T10:54:00.005+02:00

Ibland frågar jag mig själv varför vi har en jättestor varmkorvsskylt på vår balkong. Man skulle också kunna kalla den en ”varm korvskylt”. Detta är – upplysningsvis – ett vackert exempel på det man brukar kalla förledsbestämning, men såna kan vi väl ta och diskutera en annan gång. Eller inte alls. Men som sagt, det händer att jag undrar varför vi har en varmkorvsskylt på balkongen. Är det någon som säljer korv där ibland? Varför har han eller hon i så fall valt just vår balkong att sälja korv på? Vår familj består ju av fem personer, varav tre stycken är vegetarianer och en äter inte griskött. Är det inte därför otroligt olönsamt att sälja korv på just vår balkong?

Det gröna längst upp till höger är mynta. Upplysningsvis.

Förresten bor det en talgoxfamilj i stuprännan ovanför vår balkong. Har de något med skylten att göra, tro? Är det de som säljer korv? Kanske till sina talgoxfränder när de lullar hemåt frampå nattkröken efter en glad kväll på krogen. Otroligt vad småfåglarna är företagsamma nuförtiden!

Ett slags bildgåta

2009-05-25T21:22:00.002+02:00

Maken och jag har varit på kortsemester. Nu ska ni få gissa var vi har varit! Var tror ni nedanstående idylliska bild är tagen?

Gissa resmålet!

Viktigt meddelande till allmänheten!

2009-05-14T20:42:00.003+02:00

Äntligen är det dags för det som så många har väntat så länge på! Nämligen en chans att få höra The Sunday Loud Music Club live.

I morgon, den 15 maj, spelar vi på Backafestivalen på Selma Lagerlöfs torg. Bry er inte om att det inte står något om det på festivalens hemsida, utan sök er med förtröstan till trakterna av fiskbilen strax före klockan 17.

Och på lördag, den 16 maj, är det ju Göteborgsvarvet. Femtiotusen löpare, hundratusentals människor i publiken och en massa rolig musik längs banan. Vi står på Sörhallsgatan, som ligger nära Eriksberg, alltså på Hisingen. Ta Älvsnabben över, vetja!

Visa större karta
Förhoppningsvis ska vi själva hitta dit också.

Det enda smolket i glädjebägaren just nu är att jag har drabbats av en elak magbacill. I går var jag helt däckad, men i dag har jag kört den berömda vingummikuren*, så jag tror faktiskt att jag ska vara fit for fight i morgon. Och speciellt i övermorgon!

-------------------------------------------------------------------------------
*Alla huvud- och mellanmål ersätts med vingummin i valfri mängd. En fritänkande BVC-läkare förklarade en gång för mig att det hjälper mot magsjuka för att gelatinet i vingummina absorberar överflödig vätska i magen. Ja, inte vet jag, men faktum är att det funkar.

Anmäl er genast!

2009-04-24T15:38:00.002+02:00

Det här får man ju bara inte missa:

Ur dagens GP.

Jag är inte helt säker på om det är en kurs eller en tävling. Bådadera känns lika angelägna.

Men under turbanen fanns en helt vanlig översättare

2009-04-23T15:38:00.004+02:00

Nu undrar ni kanske hur håret blev? Jodå, visst blev det mellanbrunt. Väldigt mellanbrunt.

Nu något mindre Marge Simpson-lik, eller hur, IT-mamman?

En av fördelarna med att jobba hemma är ju att man någon gång emellanåt kan göra sånt som att färga håret mitt på blanka förmiddagen en vardag. Sen utnyttjar man förstås färgmedlets verkningstid till att jobba. Nackdelen är då att man riskerar att komma in i det jag brukar kalla översättningsflyt. Det betyder att det går väldigt, väldigt bra att översätta, att allt liksom stämmer och är fruktansvärt roligt. Och då är det lätt hänt att man överskrider den föreskrivna tiden med några minuter. Eller dubbla tiden. Eller så. Och sen behöver vi inte prata mer om den saken.

I stället övergår vi till något helt annat, nämligen gårdagens veggochock! (Det som folk i allmänhet kallar middag.) Den blev faktiskt något så ovegetariskt som ugnsbakade laxbitar med klyftpotatis och romsås. (Autentisk kommentar från artonåringen: ”Varför har man alltid så svenniga såser till lax?”) Två av familjens tre vegetarianer är nämligen så kallade Göteborgsvegetarianer, vilket innebär att de äter fisk.

Den tredje vegetarianen, hon som är en riktigt vegetarisk vegetarian, fick i stället jätteroliga morotsbiffar, rester från måndagens veggochock. Till dem servades en liten överbliven slatt av något som jag ibland kallar (hemskt vad jag kallar allt för nånting i dag då, kan jag inte bara säga vad det heter som en normal människa?) för Norénpesto. Det vill säga rucolapesto. Det påstås nämligen från vanligen välunderrättat håll* att Lars Norén skriver i sin dagbok om hur han gör rucolapesto. Fast jag tror inte att han har hampafrön i sin. Det hade jag den här gången. I ärlighetens namn ska jag erkänna att det inte tillförde så hemskt mycket rent smakmässigt, men dels lär det vara nyttigt, dels är det ganska roligt att chocka sin familj genom att säga att det är cannabis i såsen. Alltså, hur barnslig får man bli egentligen?

--------------------------------------------
*En som känner en som har läst boken.

Det är för lite turbaner i den här bloggen

2009-04-22T12:29:00.002+02:00

Man skulle också kunna säga så här: det är för lite turbaner i de flesta bloggar. En annan sak man också skulle kunna säga är: det är för lite av det mesta i den här bloggen. Och nu när den ständigt lika godhjärtade Lotten i en intervju har utnämnt just denna blogg till en av sina favoritbloggar och dessutom på ett flertal andra sätt antytt att jag borde blogga emellanåt så känner jag att jag borde rycka upp mig en smula.

Om man inte har några bra blogguppslag så kan man ju alltid blogga om vad man går omkring och funderar på. Nu är jag inte den typen av person som tänker speciellt mycket på FRA och IPRED och annat sånt där som man antagligen borde tänka på. Men här är i alla fall fyra saker som jag tänker mycket på just nu:

1. Petina Gappah – och alldeles specifikt An Elegy for Easterly och alldeles ännu mer specifikt översättningen av denna bok. Som jag alltså håller på med just nu. Så uppslukande, så otroligt bra. Jag kan inte skriva mer om det just nu. Ni får läsa boken sen i stället. Den kommer på svenska 2010.

2. Att spela tenorsaxofon. Jag drömmer till och med om det om nätterna. I natt drömde jag en hemsk mardröm, nämligen att jag spelade fruktansvärt dåligt och fel inför publik, men en annan natt häromsistens drömde jag att jag spelade Round Midnight så vackert, så vackert, så övermåttan vackert. De vackra tonerna hördes jättetydligt i drömmen, precis som om de hade varit verkliga. Sen berättade jag om den drömmen för de andra medlemmarna i bandet på ett rep. På samma rep spelade jag sedan just Round Midnight ovanligt bra. Inte så vackert som i drömmen, men tillräckligt bra för att jag själv skulle få tårar i ögonen! Oh, the självdistans.

Det här är en helt annan saxofonist. Trodde ni inte va! Men det ser man i själva verket rätt lätt, för det där snygga solot mellan ungefär 2:20 och 4:04 kan jag tyvärr inte spela.

3. Vad vi ska äta till middag. En av människans eviga frågor. På nåt sätt lyckas jag lösa det varje dag, så om jag inte har något annat att blogga om borde jag åtminstone dagligen kunna publicera ett inlägg under rubriken ”Dagens veggochock”.

4. Vad jag ska ha på mig. Med tanke på att jag sitter hemma och jobbar och många gånger faktiskt inte träffar någon annan än min familj och personalen på Hemköp på hela dagen så lägger jag verkligen orimligt mycket tankemöda på mitt yttre. Å andra sidan ska man väl inte underskatta Hemköpspersonalens behov av ~~välklädda~~ hyfsat osjaviga kunder. Fast å tredje sidan: med tanke på hur mycket tankemöda jag lägger ner på detta kan jag verkligen inte påstå att resultatet blir särskilt uppseendeväckande.

På tal om utseende så har jag färgat håret i dag. Vårljuset har ju den mindre trevliga egenskapen att obarmhärtigt avslöja allt möjligt, till exempel de grå strån som har förmerat sig oavbrutet i min kalufs under de senaste tjugo åren (minst). Så i dag försökte jag göra något åt det. Jag valde den glada och trevliga nyansen mellanbrun. Medan jag kletade in färgen i min ganska ymniga hårman passade jag även på att färga underarmarna, öronen, pannan, tårna och badrumsgolvet i samma nyans. Det blev snyggt. Hur håret blev vet jag inte än. Det är fortfarande under turbanen.

Är det en kalif? Nej, det är ju Översättarhelena!

Bonuspoäng till den kommentator som kan identifiera båda affischerna i sextonåringens rum!

Ta Kulturfyran till Saltholmen

2009-03-26T15:16:00.005+01:00

Kulturfyran, det måste väl vara den gamla fina spårvagnslinjen till Saltholmen? På Saltholmen hoppar man nämligen av vagnen och tar en skärgårdsbåt till Brännö (fortfarande för bara två kuponger), där man kan kan träffa stora delar av den göteborgska kulturmaffian. Åtminstone sommartid. Fast numera går fyran någon helt annanstans. Och vill man till Saltholmen tar man i stället elvans spårvagn. Eller nians, fast bara när sommartidtabellen gäller.

Jaha, då är väl kulturfyran något helt annat då? Jovars, det är fyra frågor från Kulturbloggen. Att besvaras av den som så önskar. Och här gillar vi ju frågor, eller hur? Okej, här kommer de:

1. Vilken bok läser du just nu?

Rudolf Broby-Johansens Kropp och kläder: klädedräktens konsthistoria. En mycket intressant bok. Inte minst för att Broby-Johansen använder optativer så flitigt. (Eller rättare sagt använde. Strängt taget är han död. Och ännu strängare taget var det väl översättaren som använde dessa optativer. Om någon är mer än lovligt grammatiskt nyfiken kan jag upplysa om att optativ är en verbform som ibland också har kallats presens konjunktiv. Exempelvis: Leve den fria viljan. Vare därmed hur som helst. )

2. Vilken skiva lyssnar du på just nu eller lyssnar du mest på för tillfället?

Just precis i detta ögonblick lyssnar jag på John Coltranes My Favorite Things på Spotify. Och härmed försöker jag mig på att för första gången i mitt liv göra en spellista. En väldigt liten, men väldigt bra spellista. Om den händelsevis fungerar som den ska och om man efter att ha tagit del av den känner sig helfrälst kan man med fördel gå med i Saint John Will-I-Am Coltrane African Orthodox Church.

... och den helige tenorsaxofonisten.

3. Vad är det roligaste du ser fram emot den närmaste tiden?

Vardagsrumskonsert med Peter Barlach och Frans Haraldsen på lördag!

4. Vilken blogg läser du helst, just nu?

Dagens bloggosfäriska höjdpunkt var Petina Gappah, som just i dag kom ut som Dan Browns spökförfattare! Om man vill läsa mer om denna spännande zimbabwiska författare kan man kolla här.

Tycker alla att jag var outhärdligt pretto nu? Jamen, så skjut mig då! (Eller också kan jag avslöja att jag snart ska gå och lägga mig och läsa Kathy Reichs senaste deckare, Devil Bones. Broby-Johansen behövde nämligen vila sig lite.)

Internationella korvdagen

2009-03-11T13:43:00.004+01:00

En viss yngling som kallades Korven när han var liten – och som fortfarande får finna sig i det smeknamnet ibland, om sanningen ska fram – blir myndig i dag. Det firas ikväll på väldigt internationellt vis, nämligen med panir vindaloo till middag och fransk chokladtårta efteråt. Och så hörde jag det glunkas något om att gå på krogen med kompisarna lite senare. Jag tror inte mamman får följa med då.

Han är fortfarande lika gullig, men han har slutat med lucka därbak på pyjamasen.

Alla möter Glenn i Göteborg

2009-03-08T15:55:00.005+01:00

På väg hem från bio i går kväll (Slumdog Millionaire – se den!) mötte maken och jag den här mannen:

Mads kom gående på Avenyn som en helt vanlig dansk.

Sen gick vi en bit till, och då mötte vi den här mannen:

Glenn kom gående på Vasagatan som en helt vanlig Hisingspôjk från Italien.

Vid såna tillfällen kan man nästan få för sig att man bor i något slags storstad.

Om att leva i en dröm

2009-03-05T13:56:00.004+01:00

Närmare bestämt i Huskorsets dröm:

"Du [alltså jag, Ö-Helenas anmärkning] satt f.ö. i ett romerskt lusthus, på en stor soffa med massor av kuddar och drack vin, inbegripen i en vild diskussion om typ insekter, grammatik och sexualpoesi (nej, jag vet heller inte exakt vad det är) med Barlach och Elin Grelson. Ni var totalexalterade över att ha funnit varandras gemensamma intresse. Jag passerade er på väg mot isdansen."

Alltsammans var en del av den här drömmen. Av någon anledning kommer jag att tänka på Zhuang Zi och hans fjärilsdröm. Han drömde att han var en fjäril. Sen vaknade han. Men då visste han inte om han var Zhuang Zi som just hade drömt att han var en fjäril eller en fjäril som drömde att han var Zhuang Zi. Ungefär. Att vara med i någon annans dröm är på nåt sätt lite samma sak. Eller kanske precis tvärtom. Kul och fantasieggande är det i alla fall! Lite som att ha varit ute och rest och samtidigt stannat hemma. Om ni fattar.

Kolla vad mysigt vi hade det i Huskorsets dröm.

Är jag redan tillbaka? Kan det verkligen vara sant?

2009-03-03T10:31:00.002+01:00

Efter en god natts sömn, en halv förmiddags hederligt arbete (jaja, ni får tro vad ni vill) och ganska många koppar kaffe känner sig oraklet nu redo att ta itu med Mariannes långa och – vågar jag nog påstå – ganska komplicerade fråga. Där får ni också veta varför jag plötsligt har börjat omnämna mig själv som oraklet. Jag tror också att det räknas som god orakelsed att tala om sig själv i tredje person, åtminstone när man lämnar lite mer svävande besked på en fråga. Vilket jag dock inte gör i det här fallet!

Marianne: Huset mittemot mitt är nyrenoverat. I vissa lägenheter har folk flyttat in, i andra inte. Jag bor så pass högt upp att jag ser större delen av rummen på nedre botten (vad är det för uttryck egentligen?).
Det jag ser är ett matbord dukat för fyra personer. Kring bordet står, föga överraskande, fyra stolar.
Sent varje kväll lyser lamporna i rummet, det gör de från ca 23.00 fram till ca 00.30. Det vet jag eftersom jag vädrar och micklar med persiennerna just vid den tiden varje kväll.
Jaha?? Problemet är att absolut inget kring eller på bordet har förändrats på minst fyra veckor, och jag har aldrig sett skymten av en människa därinne.
Hur hänger detta ihop, visa orakel?
Vad försiggår därinne?
Timer på lamporna och fyra döingar?

Oraklet: Enkelt. Det bor en mycket liten kvinna i lägenheten. Hon är 75 cm lång och syns därför inte ovanför fönsterkarmarna när hon tassar runt i sin bostad. Sina måltider intar hon sittande på en telefonkatalog med tallriken på en liten pall. (Hon har gjort det till sin livsuppgift att skriva till Eniro och kräva att de fortsätter att skicka ut telefonkataloger till landets alla hushåll. Eller åtminstone till henne. Sopberg eller inte sopberg.) Tanten har ganska sällan gäster. Och när hon någon gång har det, så föredrar hon faktiskt att umgås med folk av ungefär samma kroppskonstitution. Då kan det i och för sig gå ganska vilt till ibland – det krävs liksom inte så mycket för att de ska supa varandra under bordet när festen försiggick just där redan från början. Bordet, ja. Det stod färdigdukat i lägenheten redan när tanten gick på mäklarens visning. Hon krävde att få med det på köpet. Det såg så trevligt och liksom vanligt ut med ett dukat bord, tyckte tanten. Nästan som om det bodde en ”stor människa” i lägenheten. Tanten har perfekt mörkerseende och behöver därför egentligen aldrig tända några lampor. Hon har dock hört att elledningarna behöver ”luftas” regelbundet och låter därför lamporna lysa några timmar varje kväll.

Jaha, så var det med den saken! Allt har ju en naturlig förklaring! Men Marianne, kan du inte kila över och ringa på hos tanten och förklara att hon faktiskt inte behöver lufta elledningarna?

Personen på bilden har ingenting med nånting att göra. Men tänk på att man kan få en ganska osund ansiktsfärg om man vistas för mycket i mörker.

Goafton, goafton, gott folk, och hjärtligt välkomna till Delfi ska ni vara allesammans

2009-03-02T20:30:00.004+01:00

Som många så nogsamt har påpekat så befinner vi oss nu faktiskt i början av mars. Tack, tack, men jag har faktiskt märkt det! Deadlinestressen är som bortblåst. Den har i och för sig ersatts av hjälp!-jag-får-aldrig-mer-ett-uppdrag-stressen, men den brukar faktiskt också vara övergående. (Av naturliga skäl.) Och vad passar väl då bättre än att jag tar tillfället i akt och svarar på alla kloka frågor (några är visserligen inte riktigt kloka) som mina kloka (respektive inte riktigt kloka) läsare har ställt i kommentarerna till förra inlägget. Jourhavande orakel till er tjänst!

Första frågan kom från Snokis*, men tyvärr klarade den inte den stränga censur som råder här på bloggen. Andra frågan kom också från Snokis och löd som följer:
Snokis: Var jag för vulgär nu igen?
Oraklet svarar: Vulgär vill jag inte kalla det. Det låter så ... osnyggt på nåt sätt. Men ta du bara och gå och tvätta munnen med tvål, så ska du se att det känns bättre.

Vi fortsätter med ett par frågor från Huskorset.
Huskorset: ”Hala fram plånkan och betala mig i euro?” Vad är det för vulgärt med det? (Detta syftar på Snokis bortcensurerade kommentar. Oraklets anmärkning.)
Oraklet: Det kan vara hemskt vulgärt om det till exempel sägs sent på kvällen i trakterna av Feskekörkan.
Huskorset: Jag undrar när The Sunday Loud Music Club släpper sin skiva, har konsert nästa gång och om jag kan få komma in backstage?
Oraklet: Man kan höra oss på Göteborgsvarvet och troligen även på Stavgången som är dagen före. Vill man inte springa loppet bara för att få höra oss spela (varför man nu inte skulle vilja det) så kan man gå dit enkom för att få höra oss spela! Du får hemskt gärna komma in backstage (vid just denna spelning ligger nog backstage i en buske i Slottsskogen) i utbyte mot vissa tjänster (av icke-sexuell art förstås, vi är mer intresserade av sådant som överdrivet smicker). Skivan tänkte vi tjuvhålla på ett tag till.
Huskorset undrar också om Gud finns, om han är en hon och om hon i så fall har PMS då och då, för det känns så ibland.
Oraklet svarar (på ett ganska orakelaktigt sätt): Ptja.

Snokis har sedan en följdfråga.
Snokis: Betyder det här att jag aldrig får veta?
Oraklet: Nu ska vi inte överdriva. Så illa ska det väl ändå inte behöva bli.

Därefter ställde Marianne en väldigt lång fråga. Så lång att jag tror att oraklet får vänta med den till en annan dag. Hon är lite bloggovan, se.

Oraklet i orakeltagen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------
*Ursäkta att jag inte orkar länka till alla frågeställare, men den nyfikne hittar allt han behöver i kommentarerna till förra inlägget.

På förekommen anledning

2009-01-15T20:42:00.004+01:00

... vill jag bara meddela att jag beräknas återkomma i början av mars. Här på bloggen alltså. I gamla vanliga IRL-livet ska jag ingenstans. Så länge får ni kolla på en relativt fånig bild.

En grej till förresten! Ni kan ställa frågor till mig här i kommentarerna, så svarar jag på en del av dem (jag får välja själv!) när jag börjar blogga igen. Ni kan fråga om vad som helst: vilken skostorlek jag har, om universum verkligen är krökt, vad som blir nästa stora trend inom sällskapsdansen. Ja, ni fattar. (Jag tar och svarar på mina exempelfrågor direkt, så att ingen frestas att ställa just dem: 38. Givetvis inte, hur skulle det se ut? Det kan ju knappast bli något annat än Schuplattler.)

God jul då, för all del

2008-12-21T22:10:00.003+01:00

Lämna aldrig två tonåringar ensamma i köket med en pepparkaksdeg och en tub kristyr. Det kan få oväntade följder.

Huskorsets kakor!

2008-11-30T15:33:00.001+01:00

De finns på riktigt och de är jättegoda!

Jag knäppte i alla fall inte ihop västen med gylfen

2008-11-20T19:52:00.005+01:00

Usch, vad tråkigt det är att ha ont i ryggen. Det har jag i dag. Jag har fått nåt slags muskelsträckning i övre delen av ryggen, typ bakom högra skulderbladet. Jag önskar att jag hade kunnat säga att detta drabbade mig när jag tränade boxning, dansade lindyhop eller åtminstone ägnade mig åt vilt och hämningslöst ... eh ... saxofonspel.

Rött = ont.

Om det ändå vore så väl. Nä. Så här gick det till: När jag låg och sov i natt skulle jag byta sida, närmare bestämt från vänster sida till höger. Samtidigt som jag vände mig om – och de av mina läsare som till äventyrs har delat sovrum med mig vet att när jag byter sida på natten så gör jag det liksom på uppstuds – alltså, samtidigt som jag vände mig om sträckte jag ner högerarmen bakom ryggen för att dra ner kanten på trosorna, som hade korvat upp sig på skinkorna på ett sätt som jag tycker är väldigt obehagligt. (Vissa vet nu precis hur jag menar. Andra förstår ingenting. Det gör inte så mycket.) Mitt i denna dubbelmanöver smäller det till i ryggen på mig. Jag trodde förstås att ryggraden hade gått av i höjd med tredje kotan ungefär. (Man tror ju det värsta!) Till yttermera visso märkte jag att jag var förlamad, fast sen kom jag på att jag skulle testa att vicka på tårna. Det gick bra. (Det kan vara bra att veta att det är så man testar om ryggraden är av: vicka på tårna.) Sen märkte jag att även vänsterarmen var så pass rörlig att jag med hjälp av den kunde häva mig upp ur sängen. Jag sträckte försiktigt på ryggen och förstod att det trots allt bara var en muskelsträckning, men någon mer sömn blev det ju inte.

Nu är frågan hur man skyddar sig mot den här typen av incidenter. Man kanske borde byta pyjamas?

Bättre än cykelhjälm i sängen.

Nä, om man skulle ta en sväng till Malå den 6 december?

2008-11-16T16:00:00.006+01:00

Lyckans ostar, alla ni som bor i Jönköping, Sävsjö, Växjö, Örebro, Östersund eller Malå! Ni har nämligen fortfarande chansen att inom en snar framtid få se Peter Barlachs föreställning Heliga familjen på er hemort. Och sannerligen, sannerligen säger jag er detta: Var och en som är eller någonsin har varit förälder, styvförälder, barn, gift, sambo, singel eller hundägare måste faktiskt se föreställningen! Kan du helt sanningsenligt säga att du inte räknar dig till någon av de nämnda kategorierna, ja, då kan du få slippa. Annars inte.

Jag var och såg föreställningen i Uddevalla i går. Tillsammans med en bunt andra bloggare satt jag på första raden och skrattade så det värkte i käkarna. Och grät så det värkte i hjärtat. Nu gråter jag faktiskt lite igen när jag tänker på det. Peter gjorde en föreställning med härlig igenkänningsfaktor, underbar självdistans och fantastisk scennärvaro. Och så är han himla trevlig också, det märkte vi bloggare på efterfesten på hans hotellrum i Göteborg. Jag skulle faktiskt rentav vilja påstå att Peter Barlach är ett av de bästa exempel jag vet på det man på jiddisch kallar a mentsh.

Snygg är han också, som ni ser.

Hon gav ordet sömnig ett ansikte

2008-11-11T20:11:00.003+01:00

Världens bästa Huskors visar hur hon ser ut mitt i natten. Så då vill ju inte jag vara sämre!

Visst liknar jag Lennart Bodström lite när jag är som tröttast?

Och nu tycker jag och Huskorset att det här ska bli en ny så kallad bloggkavle! Härmed uppmanar jag alla och envar att visa hur ni ser ut när ni vaknar mitt i natten! Här kommer lite instruktioner:

1. Drick ett par liter vatten strax innan sänggåendet.
2. Gör alla nödvändiga inställningar på kameran och lägg den i badrummet.
2. Gå och lägg dig.
3. När blåsan väcker dig mitt i natten och du sömndrucket snavar ut i badrummet ska du ha sinnesnärvaro nog att knäppa en bild av sig själv!
4. Publicera bilden på bloggen. Just detta behöver inte nödändigtvis ske mitt i natten.

Vågar du? Det är väl klart att du gör!

Sex roller söker en publik

2008-11-10T20:03:00.004+01:00

Trubaduren, författaren, bloggaren, familjefadern, tv-kocken och vivören Peter Barlach turnerar land och rike runt med sin enmansföreställning ”Heliga familjen” i Riksteaterns regi. Har du inte sett den? Grämer det dig nåt obeskrivligt? Lugn! Det finns hopp! Det finns fortfarande biljetter kvar till föreställningen i Uddevalla den 15 november, alltså nu på lördag, det vet jag från vanligen välunderrättad källa. Skynda dig att boka!

Jag tror att det är den brunlurvige längst till höger som är vivören.

Huskorset, Ataharis och jag ska dit!

PS. Behöver du skjuts från Göteborg? Jag har plats i bilen, så det är bara att höra av sig!

PS 2. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det där med ”vivören”. Vad gör man inte för att få travestera Pirandello en liten smula?

Sig självom till varnagel? Knappast.

2008-11-01T19:55:00.003+01:00

Nu ska jag berätta en liten sedelärande historia. Härommorgonen vinkade jag som vanligt adjö till maken när han gick till jobbet, och gick sedan och la mig igen. Skojar. Jag gick som vanligt och satte mig vid datorn och fortsatte jobba. Fem minuter senare hör jag hur maken kommer hem igen. Jag går ut i hallen för att se vad han har glömt. Men han har inte glömt något, nej, han står där med ett krossat glasögonglas och blodet rinnande från pannan och berättar att han har vurpat med cykeln. Jag blir lite skärrad och skam till sägandes också lite full i skratt, men lyckas (som jag faktiskt brukar i sådana situationer, jo, det är sant) samla mig så pass att jag kan tvätta bort blodet ur pannan på honom och konstatera att det inte är något jag själv kan fixa med lite suturtejp. Maken beger sig då till vår lokala vårdcentral, där han får såret sytt med fyra stygn. Några dagar senare ser det ut så här:

Nej, det är inte en ovanligt illusorisk halloweensminkning.

Nu kanske ni vill veta hur det hela gick till. Jo, han skulle bara cykla nerför trottoarkanten alldeles utanför vårt kvarter, när hela det stiliga ekipaget välte. Farten var måttlig. Inga andra trafikanter var inblandade. Hade han cykelhjälm? Svar: nej. Ska han börja använda cykelhjälm nu? Svar: nej. Han tycker att det är för varmt med hjälm. Och det är klart, med ett hål i huvudet blir det ju väldigt luftigt och skönt. Inte.

Död mans sylt

2008-10-22T22:00:00.001+02:00

Min svärfar gick bort i somras. Han var en man som hade både goda och dåliga sidor, precis som de flesta av oss. En av hans goda sidor var att han kokade mycket god jordgubbssylt. En av hans dåliga sidor var att han kokade mycket lös jordgubbssylt. I dag hittade vi en burk av farfars sylt långt in i ett hörn av kylen, så i morgon har jag lovat barnen pannkakor till middag. (Det blir broccolisoppa först; någon ordning får det ändå vara på mathållningen.)

Många såna burkar fick vi genom åren.

Om det är någon som tycker att rubriken är opassande så kan jag försäkra att svärfar hade tyckt att den var jätterolig!

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 7 & 8

2008-10-17T20:37:00.004+02:00

De fula vykorten fortsätter att drösa in i min postlåda. (Snälla, bespara mig nu diskussionen om huruvida en sån där springa i dörren heter brevlåda, postlåda eller möjligen brevinkast!) Jag ligger lite efter med rapporteringen, men ligger efter gör jag ju i så många andra sammanhang också, så det känns bra ändå.

Ökenråttan avslöjade häromdagen i kommentarerna att hon minsann iscensatte ett litet experiment när hon postade sina vykort. Hon stoppade två kort i en brevlåda (se parentes om terminologin ovan) och två kort i en annan. För sent upptäckte hon att låda nummer två var avsedd för lokalpost! Nu var spänningen olidlig! Skulle dessa två kort, postade i en lokalpostbrevlåda i Stockholm och adresserade till Göteborg, för evigt irra runt i ett lokalpostlimbo? Som de vilsna själarna i första kretsen av Dantes inferno*, ungefär? Nejdå. Korten dök upp redan i tisdag. Man kan lita på Kgl Postverket.

Och nu till korten!

Från Ökenråttan, i tisdags

Det här kortet föreställer, skulle man kunna tro, en ovanligt tråkig strand. Enligt Ökenråttan är det egentligen en av världens vackraste stränder, och hon har en del stränder att jämföra med, ska ni veta. Men det ser ju mest bara ut som ... rena öknen. (Ursäkta, men jag är ju göteborgare!) Ingen kan ana att Costa Rica faktiskt är ett av de biologiskt rikaste länderna i världen.

Nästa kort hade från början sällskap av en ännu fulare kompis, men det vek Ökenråttan ihop och lade under ena benet på ett vickande balkongbord. Föga anade hon väl då att de fulaste korten är de mest eftertraktade!

Från Ökenråttan, i tisdags

Det här kortet kommer från en vinkällare, som till råga på allt har snåla ägare! Inte så mycket som ett litet glas vin bjöds det på. Det enda man fick var ett par fula vykort. Och det var ju för all del tur.

*Här passar det bra att muttra: Var får hon allt ifrån?

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 6

2008-10-14T19:32:00.002+02:00

Faktum är att det inte bara var Ökenråttans hiskliga kort som damp ner i min brevlåda i går, men min skanner fick en tillfällig fulöverbelastning och vägrade samarbeta efter två inskannade kort. Nu har den dock vilat upp sig igen och jag kan dela med mig av ännu ett förfärligt vykort.

Från Lena, North of Sweden, i går

Det här kortet kan stå som företrädare för en helt egen vykortsgenre – industrivykortet. Det föreställer nämligen något så charmigt och pittoreskt som SCA:s anläggning i Timrå och väcker en lång rad existentiella frågor: Vem skickar ett sådant vykort? Och till vem? Hur stor är den där fabriken egentligen? Och vad är det för en ljusare halvcirkel i vattnet längst fram? Sånt kan man fundera på när man har ett fult vykort i sin hand.

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 4 & 5

2008-10-13T20:36:00.002+02:00

Vilken bloggföljetongslångkalsong det här kommer att bli! I dag har jag fått inte mindre än två oerhört fula vykort av den oförlikneliga bloggkommentatrisen Ökenråttan. Men då stämmer ju inte rubriken, invänder kanske vän av ordning. Jovisst, svarar jag. Ökenråttan kommenterar så flitigt och utförligt och slagfärdigt att man nog skulle kunna påstå att hon är en bloggare, fast hon bloggar inte i någon egen blogg utan i andras kommentarer! Ser man på, det där hade kunnat bli ett fint exempel på en stipulativ definition! Men nu får det vara slut på hårklyveri och filosoferande, ni vill väl se vykorten för sjutton gubbar?

Från Ökenråttan, i dag

Ni är förstås nyfikna på vad kortet föreställer? Jo, baksidestexten upplyser om att det kommer från Vallée de la Vézère (jag vet att Ökenråttan är noga med accenterna, men jag tror det blev rätt här) och att bilden föreställer inget mindre än troglodyternas kök. Ungefär. Eller som Ökenråttan så riktigt kommenterar: ”Ganska charmlös presentation av en spännande interiör, egentligen.”

Jag har sparat det bästa till sist:

Från Ökenråttan, också i dag

Det här är faktiskt enligt mitt förmenande det fulaste vykortet hittills! Färgerna! Bildkompositionen! (O)skärpan! Den hiskliga byggnaden i bakgrunden som stjäl uppmärksamheten från huvudmotivet, den blå bilen! Ökenråttan tror att det är från Hanoi eller möjligen Saigon. Någon välinformerad bloggläsare kanske vet besked?

Om hunden själv slipper välja

2008-10-13T07:32:00.002+02:00

Godiva har lagat morotsbiffar! Sen tror jag hon matade hundarna med dem, men tyvärr överlevde bara den stora grå under soffbordet.

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 3

2008-10-10T15:46:00.005+02:00

Tredje delen i serien om fula vykort jag har fått av andra bloggare är egentligen första delen i en vykortsdiptyk från Anna Toss. Plötsligt blev texten på vykortet som damp ner i går riktigt begriplig! (Som så mycket annat här i världen handlar den om öron.) För, som jag skrev till Anna i kommentarerna till gårdagens vykort: ”Det andra, som alltså egentligen skulle ha varit det första, kom nu! Det var mycket förvirrande att läsa det första, som alltså skulle ha varit det andra, utan det andra, som skulle ha varit det första!”

Från Anna Toss, i dag

Den tryckta texten på baksidan av detta kort, den som talar om vad kortet föreställer, lyder kort och gott: Kungahuset.

Fula vykort jag har fått av andra bloggare, del 1 & 2

2008-10-09T20:41:00.004+02:00

1. Från Miss Gillette (i somras)

2. Från Anna Toss (i dag)

PS. Ni fattar att jag älskar fula vykort, va?

Alla dessa dagar

2008-10-01T16:28:00.003+02:00

Allting har ju en dag nuförtiden. (Utom korven som har två, höll jag på att skriva. Och bara för det var jag tvungen att kolla om det fanns någon korvdag, och det fanns det såklart. Här är ett par stycken.) I går var det till exempel internationella översättningsdagen. Det borde jag förstås ha uppmärksammat här i bloggen, men si, det glömde jag alldeles bort. Eller var det möjligen så att andra människor borde ha uppmärksammat det och gratulerat mig? Bjudit mig på tårta? Gett mig presenter? Spelat fanfarer för mig? Ja, så var det nog. Men inte är jag bitter, inte, för i dag är det en annan kul dag, nämligen världsvegetariandagen. Jag har inte mindre än tre vegetarianer i mitt hushåll, nämligen de tre yngsta medlemmarna. Så nu tänkte jag fira denna dag, inte genom att bjuda på tårta, ge bort presenter eller spela fanfarer, utan genom att dela med mig av ett av mina bästa vegetariska recept. Vad tänker ni om jag säger morotsbiffar? Låt mig gissa. Ni tänker: ”Trååååkigt!” Men där tänkte ni helt fel, för här, förstår ni, här kommer:

~ Fanfar ~

Helenas jätteroliga morotsbiffar

Räcker till minst fyra personer, varav tre mycket matfriska så kallade unga vuxna/tonåringar

1 kg morötter
1 vitlöksklyfta
1 ägg
2 dl kikärtsmjöl
1 dl skalade sesamfrön
1 tsk salt
Rivet skal av ½ citron
Svartpeppar, mejram, dragon, timjan
Flytande margarin att steka i (eller smör eller rapsolja om man är lite mer petig med sånt)

Riv morötterna. Hur fint de ska rivas är väl en smaksak egentligen, men jag tycker det är godast med ganska finrivna. Finaste skivan på en matberedare eller näst finaste skivan på min kära mouli-julienne. Morotsbiffarna är också lättare att steka om morötterna är hyfsat finrivna.

Jag tror att den kan landa på månen också.

Krama nu ur en hel del vätska ur morotsrivet. Det är lättast att helt enkelt använda nävarna. (Men gör det inte över vasken, för guds skull, utan över ett stort glas eller en tillbringare. Droppa i lite citronsaft och drick upp!) Blanda ner pressad vitlök, ägg, sesamfrön, salt och kikärtsmjöl i de rivna morötterna. Det är ganska bra att göra det i just den ordningen, för kikärtsmjölet har en tendens att klumpa sig väldeliga annars. Ibland blandar jag också ner någon deciliter poppad amaranth, vilket gör biffarna lite luftigare, men det är inte alls nödvändigt. Krydda med citronskal, svartpeppar och torkade örtkryddor.

Smält matfettet i en stor stekpanna. Forma lagom stora (som en handflata kanske) och inte alltför tjocka (som en köttig örsnibb kanske, nej, vad säger jag! Men ni fattar, va?) biffar med hjälp av en slev eller nåt. Lägg dem direkt i stekpannan (det går inte att göra dem i förväg och lägga upp lite tjusigt på en skärbräda och sen flytta över dem till stekpannan). Stek biffarna ganska långsamt på båda sidor. Färdigt!

Det allra bästa med de här morotsbiffarna är kikärtsmjölet! Förutom att det är gott gör det att de håller ihop väldigt bra, och dessutom inbillar jag mig att de blir lite proteinrikare och nyttigare än med annat mjöl.

Morotsbiffarna är goda med till exempel potatismos och sallad i all enkelhet, men min favorit är att äta dem med Pommes Anna och gorgonzolasås! Det finns dock personer i det här hushållet som knappt kan tänka sig något värre än gorgonzolasås, men då kan de få en stark och god tomatsås i stället. Då kan man också tänka sig att byta ut örtkryddor och citron mot lite chiliflingor och spiskummin och äta dem med couscous. Och nu när jag nämnde spiskummin så kom jag på att man nog kan göra en indisk variant också. Det har jag inte testat, men jag kan tänka mig att de är jättegoda med lite poppade senapsfrön, kalonji och spiskummin. Eller en dessertvariant? Med tjinuskisås? Nej, kanske inte ändå. Det finns begränsningar även för de roligaste morotsbiffar.

Från det ena till det andra

2008-09-29T13:13:00.004+02:00

Som många säkert redan har fattat (eftersom jag som vanligt är sist med att rapportera allt) har jag agerat bloggarpensionatsvärdinna åt Lotten och Anna i några dagar. Fast värdinna är väl för mycket sagt, förresten. De klarade sig utmärkt själva, fixade sin egen frukost och var exemplariska gäster på alla sätt och vis.

Men i går eftermiddag – när alla bloggare hade åkt hem och vi bara var fem personer kvar här hemma – kändes det lite tomt och konstigt. Förresten känns det overkligt ödsligt i hela Göteborg när bokmässan är över och det mest sensationella som händer är att man råkar stöta på Snoken på Hemköp. Tur då att jag som vanligt fick ägna söndagskvällen åt att repa med bandet! Själva spelandet gick för min egen del bara halvbra, men det var kanske inte så konstigt efter den intensiva bokmässehelgen. Men det var lika kul som vanligt. Och så är jag gränslöst nöjd med att jag har uppfunnit en saxofontransportkärra till cykeln! Någon annan som vill prova? Så här gör du:

Cykelkärra för tenorsaxofon
~ Illustrerad gör-det-själv-kurs ~

Du behöver följande:

En dramaten eller rättare sagt chassit till en dramaten.

En saxofon.

Ett så kallat hard case, det vill säga en hård låda till saxofonen. (Alltså inte en hårdför gangster eller liknande. Mycket viktigt!)

Två rejäla packremmar, helst en bred och en smal.

Gör nu så här:

1. Ta dramatenchassit och linda den smala remmen först runt dess handtag. Fortsätt sedan att linda remmen runt pakethållaren, ungefär som på bilden eller på ett ännu fiffigare vis.

2. Lasta saxofonlådan på dramaten och fäst med den breda packremmen.

3. Cykla iväg! (Vänta med att spela tills du har parkerat cykeln ordentligt.)

Cykelkärran fungerar säkert även för altsaxofon, kanske också trombon eller tuba eller varför inte fagott?

Take a look at the bloggservett

2008-09-26T12:52:00.000+02:00

Här kommer den väl då då, bloggservetten från den traditionsenliga bokmässebloggträffen på Gyllene Prag.

Som ni ser har alla bloggare utom jag en fullt läslig handstil. Å andra sidan behöver ju ingen som läser detta kunna tyda länken just hit, eftersom ni redan är här.

Men ta nu och tyd länkarna till alla de andra unga och pigga bloggarna och kolla vad de har skrivit om bloggträffen. Jag var äldst, så jag bestämmer att jag slipper.

Hunkar, som det heter nuförtiden

2008-09-24T17:20:00.004+02:00

Kan man överhuvudtaget tänka sig något sexigare än en manskör i cykelhjälmar?

Nej, nu får jag visst gå och tvätta munnen med tvål igen.

PS. Fast de sjunger faktiskt rätt bra. Kolla här.

Rapport från en skurhink översättares vardag

2008-09-24T10:52:00.005+02:00

Det är så skönt när själva översättningen är klar. Ska bara göra lite småjusteringar i manuset innan jag levererar det till förlaget:

Obs! Bilden är alldeles sann och oförfalskad.

Bildbevis och en fråga

2008-09-22T18:19:00.002+02:00

Den flitigaste Göteborgsutforskaren jag vet, nämligen den outtröttliga Flinn, hon som rapporterar hem till Dalarna, har dokumenterat resultatet av min iakttagelse häromdagen. Och tur var väl det, för man vet aldrig hur nitiska Gatubolaget är med markrenhållningen. (Oftast inte så värst, tror jag.) Så här blev det:

Foto: Flinn

Vi kan konstatera två saker: För det första att vår okände trottoarmålare tydligen övergav schackrutemönstret efter att jag hade cyklat förbi. För det andra att han är intresserad av mode. (Ni ser ju tidningen som ligger uppslagen på marken.)

Vi visar väl en närbild också så ni får studera hantverket ordentligt:

Foto: Flinn

Och nu till det andra ämnet i dagens rubrik: frågan. Här kommer den: Ni har väl inte missat att det är bloggträff på Gyllene Prag på torsdag? Läs mer här!

Något lustigt hände på väg från sjukgymnastiken

2008-09-19T15:42:00.001+02:00

I förmiddags kom jag cyklande på Vasagatan. Som alla göteborgare vet är det en bred gata med en allé i mitten. I mitten av allén finns en cykelbana, och på ömse sidor om cykelbanan står det parkbänkar lite här och där. På denna cykelbana kom jag alltså cyklande.

På en bänk som jag cyklar förbi sitter en man som jag uppfattar som A-lagare. Bredvid honom på marken står en stor plåtburk med målarfärg. Jag får för mig att han har hittat den, men det kanske bara är mina fördomar som talar. Det är förstås fullt möjligt att han har köpt färgen, men i så fall räckte inte pengarna till en pensel. Burken är nämligen öppen, och mannen – som alltså inte har någon pensel – doppar änden av en hårt ihoprullad tidning i färgen. Sen målar han långsamt och omsorgsfullt varannan ruta i stenbeläggningen vid sina fötter. Som ett schackbräde, ni vet. Färgen är förresten grå, och det är de omålade stenarna också.

Ja, det var bara det jag ville berätta.

Kvinna med tenorsaxofon

2008-09-13T22:57:00.002+02:00

Omröstningen gav ett inte särskilt överväldigande men ändå tydligt besked: saxofonbilden var mest populär. Resultatet förklaras delvis av att det saknades ljud till bilden.

Några tyckte dock att själva saxofonisten syntes lite dåligt. Men nu har min snälla tjugoåring tagit en ny bild, där man åtminstone kan se det mesta av mig, det vill säga det som sticker ut bakom jätteluren.

Den är faktiskt ännu tyngre än den ser ut.

Som ni ser har jag helt åsidosatt enkätens resultat och i stället placerat den här nya bilden i högermarginalen. Och med tanke på den här bloggens uppdateringfrekvens kommer man dessutom länge och väl att få se mig och min sax i dubbla upplagor här. Men som sagt, det är ju i alla fall ingen ljudblogg det här.

Rösta på din favoritöversättare!

2008-09-05T11:34:00.002+02:00

Mitt val av bild i högermarginalen har ifrågasatts. Själv är jag ganska nöjd med den, eftersom jag tycker att jag ser så seriös och djupsinnig ut. Men jag har förstått att den kan verka skrämmande för känsliga själar, så nu måste den bytas ut. Ni får rösta såklart! Men det funkar precis som i vanliga svenska folkomröstningar, d.v.s. resultatet är bara rådgivande. Sen gör jag som jag vill ändå. Men låt inte det avskräcka er, utan rösta på nu!

Online Surveys & Market Research

Människan ska inte leva av bröd allena

2008-09-04T20:47:00.005+02:00

I eftermiddags var jag och handlade på Hemköp. Som vanligt hade jag en lista att handla efter, eftersom jag annars inte kommer ihåg de mest elementära saker som behöver köpas. I dag såg listan ut så här:

Nu är ju lappen skrynklig efter att ha legat i min byxficka ett bra tag, och min handstil är redan från början inte mycket att hurra för, men det står alltså så här:

äppelcidervinäger
tortellini Hemköp
fil
torkade tranbär
äntligen (ett slags bröd, bloggarens anm.)
populärpsykologi
toapapper
frukt

Vänta lite nu. Backa till tredje raden från slutet. Hur tänkte jag där? (Och ja, det är jag som har skrivit allt som står på lappen.) Fast på något sätt gläder det mig lite att jag fortfarande efter fyrtiosex år understundom inte har en aning om vad som egentligen pågår i min hjärna.

PS. Jag har fortfarande inte kommit på vad det skulle ha stått egentligen, d.v.s. vad det är som ännu i detta nu saknas i kyl eller skafferi. Men det var nog inget viktigt.

PS 2. Undrar vad jag ska handla i morgon? Ekonomi och näringsväsen?

Det finns någon för alla

2008-08-27T15:52:00.003+02:00

Jag vet att man inte ska skoja om kontaktannonser. Men ändå.

Soppkök?

2008-08-23T11:35:00.002+02:00

På tal om att kränga så har jag startat en bloppis. (Blogg + loppis = bloppis.) Den heter Soup 'n Old Clothes, vilket jag själv tycker är ett fantastiskt fyndigt namn. Faktum är att jag har funderat jättelänge på att bloppa (= sälja på bloppis) lite kläder jag aldrig använder, men det gick helt enkelt inte så länge jag inte kom på något namn jag var nöjd med. Håhåjaja.

Frågor, frågor och åter frågor

2008-08-21T20:41:00.003+02:00

Dags att rycka upp sig på bloggerifronten igen. I dag hittade jag en sån där frågelista som går som en budkavle genom bloggosfären hos både Cruella och Bondhustrun. Det var ovanligt roliga frågor, så jag hänger på.

Senaste impulsköp: En förpackning med moghrabhia, som är ett slags väldigt storkornig couscous. Har inte provat den än.

Bästa promenad: Jo sörru, den går exakt så här: Såggatan upp till Slottsskogen, förbi Plikta till Linnéplatsen, Linnégatan ner till Järntorget, därefter Andra Långgatan bort till Masthuggstorget, Stigbergsliden upp till Stigbergstorget och sen hem igen längs Allmänna Vägen. Alla paparazzi som vill fotografera mig vet nu var de ska lägga sig på lur.

Favoritdryck: Öl, utan tvekan. Jag är pinsamt förtjust i öl. Men den ska vara tjeckisk. Helst Staropramen.

Bästa förfestmusiken: Soneros All Stars. Eller nåt annat kubanskt.

Reser helst till: Jag måste nog citera Cruella rakt av: "Kvalmiga storstäder. Då är det nämligen extra gott med ÖL!"

En bra gå bort-present: En skiva. Folk köper ju inte skivor längre utan bara lösa låtar på iTunes och sånt tråkigt, men de flesta blir glada över att få en vanlig gammaldags cd-skiva. Särskilt om den är bra. Fast i ärlighetens namn är vi för det mesta så fantasilösa att vi tar med oss en flaska vin. Och det vet man ju själv, man blir glad för det också.

Favoritlyxartikel: Jovars, förutom öl så är jag faktiskt väldigt förtjust i champagne.

Tidning jag gillar: Lira. Som förresten i princip är den enda tidning jag läser förutom GP och diverse blaskor som man får för att man är medlem i än det ena, än det andra.

Favvosajt: Ska jag erkänna att det är eBay? Okej, jag erkänner.

Favoritförort: Högsbotorp, om det nu räknas som förort.

Fikar gärna på: Jag fikar inte så mycket att det stör, men jag kan tänka mig en dubbel espresso på Bar Centro.

Favoritbutik: Beror väl på. Ahraz chark i Stora saluhallen är till exempel en trevlig köttbutik. Kläder handlar jag gärna på H&M och Emmaus. Och så är jag väldigt begiven på alla slags postordershopping, men det var ju inte det frågan gällde egentligen.

Bästa skönhetstips: Tvätta för bövelen håret när det är smutsigt! Det är helt obegripligt att man ser så många människor som går omkring med smutsigt hår när det är så lätt att åtgärda och gör så stor skillnad.

Bästa lunchställe: Hemma. Rester är bäst!

Favoritgrönsak: Räknas jordärtskocka som grönsak? I så fall säger jag jordärtskocka. Annars får jag väl ta kronärtskocka.

Favoritfärg: Rött, fast rött kan också vara en mycket ful färg om det är fel sorts röd nyans. Den får inte dra mot orange, hellre då åt det oxblodsfärgade hållet. Sen är jag faktiskt väldigt förtjust i rosa också, men jag tror att det är lite hemligt.

Favoritmärke: På vadå? Bilar? Öl? (Staropramen, som sagt.) Jeans? (Denimbirds.) Nagellack? (Mavala.)

Favoritdjur: Jamen, vad tror ni? KANIN, förstås.

Snyggaste kvinna: En israelisk skådespelerska som heter Ronit Elkabetz.

Ronit sitter till vänster på bilden.

Snyggaste man: Nu är jag så förutsägbar att jag säger Johnny Depp, men det är faktiskt min uppriktiga mening. Men det kanske är tur att jag inte har fått några bebisar ihop med honom (tack för tipset, Stationsvakts-Johnny):

Så här skulle de i så fall se ut.

Bil: En åskblå Hyundai Trajet från 2002. Den är numera lite för stor för oss, och jag har därför försökt kränga den till Lotten och hennes stora familj, men utan framgång.

Världens bästa nu levande regissör: Och hur svår var inte den frågan då? Jag säger väl Jim Jarmusch dårå, men jag kan mycket väl komma att ändra mig flera gånger den närmaste timmen.

Stjärna jag vill träffa: Med risk för att bli kallad epigon så härmar jag Cruella igen: "Det där har jag aldrig förstått."

Favvoskor: Herregud, det skulle ju vara som att välja ett av sina barn till favoritbarn.

Bästa diet: Faktum är att jag en gång i tiden vägde sisådär 13 kilo för mycket på grund av tre graviditeter i rask följd i kombination med obehandlad Hashimotos. Jag gick ner dessa kilon på ett år ungefär med hjälp av "äta-mindre-dieten". Så det är den diet jag rekommenderar.

Modeförebild: Debbie Harry kanske. Eller Linda K.

Det hade kunnat vara Linda, men det är Debbie.

Mest överskattade affär: NK. Utan konkurrens.

Bästa fyllekäket: Jag kan lustigt nog inte minnas att jag nånsin har känt behov av något fyllekäk.

Dansar helst till: Sjuttiotalsrock.

Senaste fyndet: En alldeles oanvänd blommig blus i helsidenchiffong på Ebbes hörna. 60 riksdaler.

Favoritprodukt på apoteket: ACO Sun kissed Bodylotion. Denna fantastiska smörja och en epilator, dvs. ett slags helvetesmaskin som rycker ut håret med rötterna, har tillsammans förändrat min självbild. Jag är inte längre "hon som inte kan ha shorts för att hon har så korta, tjocka (i förhållande till resten av kroppen alltså), vita och håriga ben". Nej, nu är jag "Helena med de snygga bena". Det ni!

Favoritblogg: Jämt skägg mellan Lotten, Miss Gillette och Huskorset.

I min dvd-spelare: Genom hela den här frågesporten har jag trott att sista frågan handlade om min cd-spelare och glatt mig åt att få svara "John Coltrane", eftersom jag just nu är alldeles besatt av John Coltrane. Och så handlade det om dvd-spelare. I den har jag verkligen inget särskilt.

Och så var det slut i rutan för den här gången.

Rumpor och toaletter i Barcelona

2008-07-26T19:22:00.002+02:00

Vi handlar förstås inte bara fårskallar i Barcelona. Vi är duktiga turister också och har därför bland annat varit i Park Güell. En av huvudattraktionerna i denna originella park (som från början skulle ha blivit ett bostadsområde) är den mosaikbeklädda bänken som slingrar sig runt hela torget. Så här står det om den i Wikipedia: "To design the curvature of the bench surface Gaudí used the shape of buttocks left by a naked workman sitting in wet clay." Som ni ser passar den mina former perfekt:

Byggjobbaren måste alltså ha haft en rumpa i damstorlek 36.

Ett annat måste när man besöker Park Güell är förstås att gå på toa. (Det är varmt. Man dricker vatten hela tiden. Man blir kissnödig.) Toaletterna är tjusigt nog belägna i grottor i berget. Så här ser det ut när man står i kö utanför båsen:

Damerna i kön rynkade ögonbrynen lite när jag blixtrade loss.

Jag förutsätter att ni vill se hur det ser ut inne i själva båsen också?

Ett typiskt Gaudí-dass.

Och så slutligen en bonusbild från toabåsets tak:

Efteråt verkade damerna i kön undra vad jag hade hållt på med där inne.

Alltså: missa inte toaletterna om ni nånsin kommer till Park Güell!

Gissa resmålet!

2008-07-24T23:16:00.001+02:00

Vi är ute på vift! Här är lite kuliga grejer vi har sett på våra shoppingrundor:

Fiskar i något slags avancerad yogapose.

En lite äldre typ av mobiltelefon.

Fårskallar.

Nå? Var tror ni att vi är? OK, ni får en ledtråd: "No, Señor Fawlty, I know nothing; I am from ..."

O-modeblogg?

2008-07-09T21:47:00.001+02:00

Här nedanför ser ni mig i ett par helt normala byxor. Tycker jag alltså. Det är ett par såna där gröna, pösiga saker med många fickor. Praktiska. Sköna. Normala.

Jo, jag inser ju att de inte riktigt är årets modell. Men är de verkligen så extremt urmodiga och frånstötande fula att jag inte kan visa mig bland så kallat folk i dem? Det är nämligen vad mina tonåringar tycker.

Nä, nu får ni vuxna människor faktiskt ta och tycka till lite här!

Opinion Polls & Market Research

Till minne av en vanlig men ovanligt fin kanin

2008-07-07T21:24:00.003+02:00

Pricken har skuttat färdigt. Hon fnattar inte runt längre. Sent i lördags kväll tassade hon in i sin allra bästa kartong, lade sig ner på sidan och fnös för allra sista gången. Det är mycket tomt efter Pricken. Vem ska nu äta vår morotsblast? Vad ska vi ha alla våra tomkartonger till? Vem ska kittla oss på fötterna med morrhåren när vi äter frukost? Och framför allt: vem ska jag dela min förmiddagsBANAN med?

Vi är som sagt mycket ledsna, men vi tröstar oss med att Pricken i alla fall fick ett ovanligt långt och – vågar jag nog hävda – ovanligt intressant kaninliv. Hon var nyfiken in i det sista. Så sent som för ett par månader fick hon till exempel en ny hobby. Kolla här:

Vill du testa själv så går det alltså till så här: plaska, plaska, plaska med tassarna i vattenskålen, putsa nosen, slicka på tassarna, plaska, plaska, slicka på tassarna, putsa nosen. Och så vidare. Hur kul som helst!

I går begravde vi Pricken på en kulle här i närheten. En liten brun vildkanin sprang förbi tre gånger medan vi grävde och skyfflade. Det kändes som ett tecken på nåt sätt.

Här är jag

2008-07-03T16:14:00.001+02:00

Var är ni då?

I give you: Lotten Bergman

2008-05-27T11:17:00.004+02:00

Det sprider sig en oro i bloggvärlden. Vana kommentatorer är irriterade och rastlösa. Många håller på att spricka av innehållna kommentarer som vill ut. Det alla undrar är alltså: Hur går det för Lotten?

Jag har fått ett uttalande av föremålet för vår kollektiva ängslan:

-----------
Pssssssst!

Hoho!

Hörs jag?

Jag sitter nertrillad i en djup brunn av bloggsaknad. Det finns små handtag och utskjutande stenar hela vägen upp, men jag är så svag att jag inte förmår ta mig upp ens till stående. Oceaner av så kallad egentid vill jag alls inte ha, så den här förbannade bloggpausen kan dra nåt gammalt över sig.

Dessutom måste jag ju blogga om fotbollsmatchen och de där slovenerna som hade för små tröjor samt sparka i kakelugnen! Kan någon slänga ner en repstump?

/Lotten
----------------------

PS från denna bloggs innehavare: Det ser hopplöst tomt ut på www.lotten.se, men man kan faktiskt smyga in bakvägen! Här kommer man t.ex. till det senaste inlägget, där det till råga på allt delas ut guldstjärnor till kommentatorer.

It is, of course, many rabbits who think about such high capacities

2008-05-26T14:38:00.003+02:00

Jag tror inte man behöver vara översättare för att tycka att det här är ganska roligt.

Högkapacitetstänkaren i egen hög person.

Vårtecken

2008-05-16T09:52:00.000+02:00

Pricken betar GRÄSLÖK på balkongen.

Femtonåringen fotograferar ystra måsar på grannhusets tak.

Allt kan köpas, en del nästan alldeles gratis

2008-05-07T19:56:00.005+02:00

En av mina minst hemliga böjelser är att jag älskar att fynda. Billigt är kul, men vad är ännu bättre? Jo, grejer som är gratis förstås.

En av mina underligare och kanske något hemligare böjelser är mitt brinnande intresse för produkttester. Jag kan mycket väl detaljstudera tester av oljepannor, fast jag aldrig någonsin i mitt liv kommer att behöva en sådan. (Finns de överhuvudtaget längre, förresten?) Eller varför inte tester av bergsklättrarskor? Mjölkmaskiner? Guldvaskarpannor? Hörapparater? Säg det jag inte kan uppbåda en viss entusiasm över.

Vad gör man då om man gillar 1) produkttester och 2) saker som är gratis? Jo, givetvis anmäler man sig som frivillig testare och hoppas att man får behålla sakerna man testar. Som ni säkert vet finns det flera Internetsajter som bygger på just den här idén. Jag är såklart medlem på allihop. Jag har fått testa en kamera (utmärkt), karameller (helt okej) och kex (så gott som oätliga). Och häromsistens blev jag erbjuden att testa ett stryksystem. Inte ett strykjärn – nej, bort det! Ett stryksystem! Och vad svarar då undertecknad, som har gjort sig känd genom att stryka två gånger om året antingen det behövs eller inte? (Ena gången är när jag har tvättat gardinerna, andra gången när barnen ska ha sina lucialinnen. Ja, de använder fortfarande lucialinnen. Det blir lätt så när man håller på med körsång och sånt.) Ja, vad svarar jag? Jo, givetvis anmäler jag mig glatt som frivillig testare av detta stryksystem!

Vill ni veta vad ett stryksystem är, kanske? Jo, i sanningens namn är det ett slags strykjärn. Ett ångstrykjärn med en tillhörande, hiskligt stor vattentank, som liksom är förbunden med strykjärnet medelst en slang. Stryksystemet pressar ut ångan under tryck, ungefär som en espressomaskin, om ni fattar. (Tyvärr kan man ändå inte koka espresso med det.)

Nu är saken den att jag – den inbitna icke-strykaren, hon som aldrig använder blusarna som hänger i garderoben bara för att de i så fall skulle behöva strykas först – har blivit lite kär i det här stryksystemet. Det stryker så otroligt bra! Och det går så otroligt lätt! Faktum är att jag i detta nu har på mig en klänning som nog aldrig hade blivit använd mer om det inte hade varit för detta strykjärnens svar på Concorden. (Var det en dålig liknelse? Det var någon vajsing på det där flygplanet, va?)

Men. Finns det inte alltid ett men? För att jag ska få behålla strykjärnens strykjärn (ursäkta, stryksystem) så måste jag berätta om det för minst tio namngivna personer och ge dem en broschyr med rabattkupong i. (Som de kan använda om de skulle vilja köpa ~~en likadan ångvält~~ ett likadant stryksystem, vilket de naturligtvis inte måste göra.) Det fattas fortfarande några personer (varför är mina vänner så ointresserade av strykning, varför o varför?), och jag har bara den här veckan på mig! Så nu undrar jag: är det någon som skulle vilja ta emot en sån liten broschyr av mig? Givetvis mot muta! Man kan välja mellan följande mutor, alla mycket trevliga på sitt sätt:

1. Boken ”Rostat bröd” av Teri Hatcher (känd från ”Desperate Housewives”), i eminent översättning av eder ödmjukaste. Begränsat antal kvar!
2. Boken ”Finn din livsuppgift” av Robin Sharma. Även denna översatt av undertecknad. Bli en bättre människa än du någonsin kunde ana med denna bok!
3. En öl nästa gång vi ses på bloggträff eller annorstädes.
4. Äran.

I alla mutorna ingår även min eviga tacksamhet samt tillåtelse att stryka valfritt antal plagg på mitt stryksystem när tillfälle ges!

I gengäld behöver jag: ditt namn, din e-postadress och helst också ditt telefonnummer. Dessa uppgifter behöver jag lämna till testföretaget ”för eventuell stickprovskontroll”. Nu tror jag att risken för en sådan kontroll är rätt liten, men om det skulle inträffa så säger man alltså bara: ”Jomen visst har hon berättat om stryksystemet!” Enkelt va? (Dessutom behöver jag förstås din postadress för att kunna skicka broschyr och muta.)

Visst vill du väl bidra till slätare kläder i översättarhemmet? Mejla mig på oversattarbloggen snabel-a gmail punkt com. Och om någon undrar varför jag inte helt enkelt köper ett stryksystem så ska jag bara be att få tala om att det aldrig skulle falla mig in! Köpa? När man kan få gratis?

Bara man är torr om fötterna

2008-04-25T08:20:00.001+02:00

Hur många par skor behöver man egentligen ha med sig på en tre dagar lång konferens? Någon som vet?

Hallå där, Pricken ...

2008-04-21T13:09:00.005+02:00

... som är kanin i Översättarfamiljen och fyller elva år i dag.

Grattis! Hur känns det i dag?
– Va? Känns? Känns! Känns bra! Jag viftar med öronen nu! Har du BANAN med dig eller?

Elva år är ju en ganska hög ålder för en dvärgkanin. Hur gör man för att bli så gammal?
–Jag springer runt lite nu! Gammal? Vem? Jag? Man springer runt! Och äter BANANER förstås. Och MYSLI! Har du en BANAN där? Tänker du ge mig BANAN nu?

Nja ... vi kanske kan vänta med bananerna till efter intervjun?
– Va? Vänta? Jag har lite bråttom här. Måste springa runt. Måste äta lite viktiga papper. Måste bära omkring hö. Får jag BANAN snart? Nu slickar jag på dina SKOR!

Ähum. Du har varit sällskapsdjur i Översättarfamiljen i snart elva år. Vad tycker du om dem egentligen?
– Familjen? Vadåförnåt? Familjen! Ja, de får vara här i mitt kök! Det får de! De får ge mig BANAN. Och MOROT. Och MYSLI! De får klappa mig lite. Snabbt! För jag har mycket att göra. Jämt! Måste böka lite i min kartong nu! Vad är ett sällskapsdjur? Hejdå!

Vänta ... får jag bara fråga var du tänker tillbringa födelsedagen? Blir det på hemlig ort?
– Hemlig! Jättehemlig! Bakom skafferiet! Hemligaste stället! Det hänger viktiga papper där. Man kan gnaga på dem! Hur blir det med den där BANANEN?

Bara en fråga till: hur firar du?
– Äter MOROT såklart! Och BANAN ju! Och MYSLI! Har du en BANAN där eller?

Ja, faktiskt. Vill du ha den?
– Hit med den bara! Snabbt! Det är mycket nu. Jag bär omkring hö nu ju! Nej, du behöver inte klappa mig! Det räcker med BANAN.

Okej, tack för att vi fick störa!
– Har du en MOROT där eller?

Nu med erfarenhet från etermedierna

2008-04-09T08:46:00.004+02:00

Radiodebuten är begådd. Jag har blivit av med radiooskulden. För vad jag kan minnas har jag aldrig varit med i ett endaste litet radioinslag förut, inte minsta lilla Ring så spelar vi ens en gång. (Nu tänkte jag just sätta igång och googla på Ring så spelar vi för att kolla om det verkligen var så att man ringde till det programmet. Sen kom jag att tänka på vad det hette.)

Igår pratade jag alltså med Annika Lantz i P1. Om semikolon. Givetvis var det radioveteranen Lotten som hade tipsat redaktionen om mig och mitt gamla hatkärleksförhållande till detta skiljetecken. Det visste jag inte när jag skrev gårdagens inlägg, men jag hade mina aningar.

Det där gamla hatkärleksförhållandet, ja, det har ju bland annat tagit sig uttryck i att min firma (en sån som man brukar ha när man är frilansöversättare) heter just Semikolon. Det visste jag förstås att Annika skulle fråga om, det hade jag fått veta i förväg, lite på ett ungefär sådär. Men sen blev jag väldigt överrumplad när hon frågade om i vilka språk semikolon passar bäst. Hur fasen skulle jag kunna veta det? Och varför sa jag då inte just det: ”Hur fasen skulle jag kunna veta det?” Det är ju en vanlig missuppfattning att alla översättare kan en massa språk, fram och tillbaka och hit och dit och på längden och tvären. Det vanligaste är att man översätter från sisådär ett eller två eller tre eller kanske fyra eller möjligen i vissa undantagsfall fem språk till sitt modersmål. Att översätta till andra språk än sitt modersmål är inte riktigt seriöst. (Nu finns det ju översättare som är helt tvåspråkiga, och då är det förstås fullt möjligt för dem att översätta till båda språken.) Jag kan inte särskilt många språk och vet faktiskt inte alls var semikolon passar bäst. (Och varför sa jag inte det då?) Så jag drog till med franska. Faktum är att det nog stämmer rätt bra, men i alla fall: Jag skulle ju ha sagt att jag inte visste. (Muttrade hon bittert.)

Nog ältat. I övrigt lät jag väl ungefär som den bortkomna smålänning jag innerst inne är trots tjugofem år i förskingringen. (Jag har faktiskt inte lyssnat själv, jag kan inte riktigt förmå mig till det.) Sen kom Lotten in och lät som den proffsiga radiopratare hon är. Och sen kom hennes djefla man in, och han lät lika rolig som jag tror att han är. Sen kom jag på att jag hade glömt säga alla roliga saker som stod i mina stödanteckningar och sen var det slut.

Nu låter visst det här som en enda lång klagovisa. Men nu kommer det ett litet avslöjande: Jag tyckte det var jätteroligt att vara med i radio! När familjen kom hem sa jag: ”Jag vill prata mer i radio. Det var jättekul!” Vad tror ni: Finns det ett outsinligt behov av någon som kan uttala sig om skiljetecken, sodasifoner och trägalgar? Bara för att ta några få exempel!

Semikolon på franska? Nej, på småländska

2008-04-07T14:45:00.003+02:00

Som trogna läsare av den här bloggen (om det nu finns några sådana kvar när själva bloggaren är en så föga trogen skribent) säkert minns, så har jag ett lite speciellt förhållande till semikolon. Ja, jag talar om skiljetecknet semikolon. Som är hetare än någonsin tidigare! För hur konstigt det än verkar så tycks jag faktiskt inte vara ensam om att ha åsikter om Aldus Martinus uppfinning semikolonet – så gott som hela Frankrike verkar också ha starka känslor för denna lilla krumelur. Låt mig förtydliga min egen inställning lite grann: När jag var ung var jag en ganska bestämd semikolonmotståndare. Numera har jag en ytterst tolerant inställning till bruket av detta skiljetecken. (Visst blir man mer tolerant med åren? Och då menar jag inte bara när det gäller interpunktion.) Däremot kommer jag nog aldrig att bli en entusiastisk semikolonförespråkare. Men jag har märkt att jag med stigande ålder – och sjunkande visdom, kanske – faktiskt låter undslippa mig fler och fler punktkomman.

Tycker du också att semikolonet förtjänar uppmärksamhet? Eller undrar du vad det här är för tjafs egentligen? Lyssna på Lantz i P1 i morgon mellan 15 och 15.45. Det kan hända att en viss översättare uttalar sig i frågan! (Klokt eller inte klokt återstår att höra.)

Tillbaka, fast inte så mycket

2008-04-04T14:18:00.002+02:00

Den förgjordade armen är lite bättre, fast fortfarande rätt dålig. Så nu är jag sjukskriven ett tag. Det innebär att jag plötsligt har ganska gott om tid för till exempel bloggning. Men eftersom jag helst ska använda tangentbordet så lite som möjligt så måste jag undvika bland annat just till exempel bloggning. Men en och annan kort reflektion kan jag tillåta mig. Jag kan till exempel berätta om hur en dag i den sjukskrivna översättarens liv ser ut.

Hittills i dag har jag:
· Ätit frukost, duschat och allt det där vanliga.
· Skrivit ett par mejl.
· Ringt ett par telefonsamtal.
· Letat upp ett par byxor som behöver sys om.
· Lagt dessa byxor på sängen i väntan på bättre tider.
· Kommenterat på några bloggar.
· Druckit kaffe.
· Surfat runt på köksshopen Fante’s en stund.
· Inte handlat något på Fante’s.
· Gått en lång promenad till Myrorna och Emmaus.
· Inte handlat något på vare sig Myrorna eller Emmaus.
· Ätit lunch.
· Letat upp recept på två kakor som jag vill baka.
· Bestämt mig för att låta bli att baka kakor, eftersom bakning inte heller är bra för armen.
· Fått en bok med posten.
· Råkat somna lite. (Inte på grund av ovan nämnda bok.)

Nu återstår att se vad jag hittar på för spännande resten av dagen!

Gästbloggare: personlighetsexpert!

2008-02-26T12:41:00.005+01:00

Tack Hakke för denna träffsäkra analys. Fler gravallvarliga serier finns här.

Här har ni min söndag

2008-02-24T15:51:00.003+01:00

Lotten har fullständigt tappat koncepterna, fattningen och tråden och börjat utmana folk till höger och vänster. I mitt val lite åt sydväst sådär. Nu ska ni alltså få läsa om något så spännande som hur jag tillbringar min söndag!

1. Vädret utanför mitt fönster:
Tyvärr måste jag passa på den frågan. Efter fredagens storm är våra fönster täckta med en hinna av saltavlagringar, så det går inte att med säkerhet avgöra väderläget. En kvalificerad gissinng är dock duggregn och snålblåst. Vi pratar ju för höge farao om Göteborg.

2. Lyssnar på just nu:
Sextonåringen som skramlar in disk i diskmaskinen. (Pluspoäng!) Kaninen som originellt nog låter som en undulat. (Vi tror att hon lärde sig det när hon bodde på smådjurshotell en vecka i somras.) Jimi Hendrix från fjortonåringens rum.

3. I går gick jag och lade mig:
Vid ett–halv två nånting, när alla tonåringar var ordentligt hemkomna.

4. I dag vaknade jag:
Klockan halv elva. Ja, jag vet att det är skandal, men jag tycker det är en välsignelse att ha kvar förmågan att sova länge på morgnarna när barnen har blivit så stora att de inte längre vaknar i ottan. Faktum är att jag oftast är uppe först i familjen på helgerna även om jag inte stiger upp förrän vid elvasnåret! I dag var dock maken för en gångs skull uppe före mig och tog tåget till Halmstad för att titta på fotboll. Det finns sidor hos den mannen som jag aldrig kommer att begripa mig på.

5. Jag har på mig:
Synd att jag inte svarade i morse (i förmiddags alltså), för då hade jag nästan varit tvungna att visa er min vanliga morgonoutfit, som består av grå morgonrock, röda raggsockor, innetofflor av märket Birkenstock, samt, som kronan på verket, en leopardmönstrad filt virad runt kroppen. Nu har jag bytt till min Miss Marple-blus.

6. Senaste person som ringde mig:
Kapellmästaren i bandet, som ville ändra dagens reptid.

7. Senaste person som jag ringde upp:
Maken, som mitt under pågående fotbollsmatch måste svara på var bilen stod. Det blir lätt så när man bor med boendeparkering, vilket betyder att man får betala flera hundra kronor i månaden för att kanske hitta en plats till bilen på någon gata inte alltför långt hemifrån. Nej, vi borde verkligen inte ha någon bil.

8. Senaste person som skickade sms till mig:
Atahari som berättade att hon blev lite sen till gårdagens bloggträff.

9. Senaste person som jag skickade sms till:
Atahari, som jag svarade att jag skulle hålla ställningarna så länge. Det blev dock inte mycket med det, eftersom jag blev rätt sen jag också.

10. Senaste vän jag addade på Facebook:
Huskorset, som jag träffade på ovan nämnda bloggträff. Hon var minst lika rolig som jag hade föreställt mig och lärde oss bland annat den hemskt roliga ”bajsleken”. Den lekte sedan maken och jag en lång stund i går kväll till de hemmavarande tonåringarnas stora förtret.

11. Som addade dig:
Före Huskorset då? Min lillebror, tror jag.

12. Senaste person som mejlade mig:
Det var en viss herr Willard Beal, som ville erbjuda mig alla möjliga medikamenter billigt och utan några som helst receptkrav. Mitt utmärkta spamprogram K9 skickade det utan pardon rakt i papperskorgen.

13. Sista sajt som jag kollade på:
En av mina senaste favoritmatbloggar, The Perfect Pantry. Den tilltalar mitt matintresse något oerhört. Detta matintresse är nämligen av det lustiga slaget att jag inte är så vansinnigt road av själva matlagningen, men närmast besatt av att handla och bekanta mig med skojiga matvaror och ingredienser. Tyvärr resulterar det inte direkt ett perfekt skafferi, utan snarare ett skafferi drabbat av värsta sortens översvämning.

14. Ska göra idag:
Har ätit såväl frukost (äggröra och gravad lax, oh-la-la vilken extravagans!) som lunch (mikrade rester av fredagens jambalaya) och däremellan hunnit med ett besök på Ikea tillsammans med sextonåringen för att köpa knoppar till hans Myrornafyndade och egenhändigt ommålade byrå. Det var verkligen väldigt snällt av mig, för är det något jag avskyr så är det att åka till Ikea. Och jag har hört att det finns folk som gör det för nöjes skull! Men sextonåringen är snäll tillbaka och hjälper mig i detta nu att möblera om i arbetsrummet. Nu återstår att lägga upp ett par jeans till fjortonåringen, handla, laga middag (ostsoppa och pannkakor) och så dagens höjdpunkt: att Repa med Bandet.

15. Bra eller dålig dag idag?
En finfin dag! Dagar när man får spela musik är de bästa dagarna!

Med senap i örat

2008-02-20T21:40:00.002+01:00

Kampen mot epikondylalgin går vidare. Här har vi det senaste vapnet:

Inga kommentarer om mina ludna öron, om jag får be.

Det här är tre små frön som min akupunktör tejpade fast i mitt högra öra efter senaste punkteringssessionen. Där ska de sitta tills de trillar av, och så ofta jag kommer ihåg det ska jag trycka på dem. På något outgrundligt vis ska det förstärka effekten av de små nålsticken. Det är förresten inga mystiska specialfrön från Bortre Asien utan helt vanliga senapsfrön. (Från Konsum, upplyste akupunktören.)

Lördagsgodis!

2008-02-17T21:41:00.002+01:00

Höll nästan på att glömma: På lördag är det bloggträff! Man måste inte vara bloggare för att få komma, utan även kommentatorer, bloggläsare, allmänna hangarounds*, prospects** och bloggroupies*** är välkomna. Var där eller var fyrkantig!
--------------------------------------------------------
*Person som tycker om bloggare.
**Person som gärna vill bli bloggare.
***Person som tycker väldigt mycket om bloggare.

Lille gossen

2008-02-16T21:10:00.003+01:00

Snart-sjuttonåringen fick en blank broschyr med posten häromdagen:

Raska ungdomar.

Var det reklam från en sportaffärskedja? Nej. Något av kvarterets två (!) gym som ville sälja ett träningskort till honom? Nej, inte det heller. Denna tjusiga folder kom minsann från vårt svenska totalförsvar, som ville ha gossen i sin tjänst.

Fast nuförtiden heter det ”Made in Lumpen”.

Jag har lite synpunkter på detta. Visst, vid en ytlig anblick ser han kanske ut som en lång och gänglig yngling som rakar sig flera gånger i veckan och med lätthet lyfter sin mamma och sin storasyster samtidigt. Men tror de verkligen att det är på riktigt? Förstår de inte att han egentligen bara är en liten tjock bebis som kallas Korven och somnar rakt ner i sin gröttallrik?

(På frågan om han tänkte nappa på erbjudandet svarade han: ”E du go eller?” Go är göteborgska och betyder ungefär ”inte klok”.)

Ont ska med ont fördrivas?

2008-02-07T21:21:00.000+01:00

Jag har fått en liten släng av lateral epykondylalgi. Det är inte så exotiskt som det låter och det är inte heller frågan om galna kosjukan om det nu var någon som trodde det. Vi snackar om en helt vanlig tennisarmbåge. Och nej, jag har inte börjat spela tennis, utan denna åkomma har jag ådragit mig genom flitigt skrivande på datorn. ”En liten släng” är nog en lätt underdrift förresten, eftersom det har gjort så pass ont att jag har fått borsta håret med vänsterhanden. Och när jag försökte skala en rotselleri häromsistens var jag helt enkelt tvungen att ge upp. Något måste göras.

Jag har tidigare fått flera kortisoninjektioner i den förgjordade armbågen, men det är ju bara en kortsiktig lösning. Det hjälper för stunden, men snart är det lika illa igen. (Ungefär som att kissa i byxorna när man fryser.) Nu har jag i stället masat mig i väg till en inrättning som heter Primärvårdsrehab, där man kan få ordentlig hjälp med sånt här. Jag har fått ett träningsprogram och en fin rosa hantel som inte hade skämts för sig i nävarna på Pamela i Dallas och goda råd om hur man bäst lyfter tunga pastakastruller.

Den är lätt som en plätt men gör nytta ändå.

I dag var det dags för nästa steg: akupunktur. Jag är ganska mesig av mig, men något som jag verkligen inte är ett dugg rädd för är att bli stucken, att ta blodprov och få sprutor och sånt. Och det gjorde inte heller ett smack ont att få en nål instucken i skalpen, tre i högra armbågen, en i varje tumgrepp och en i örat(!). Det gjorde inte heller särskilt ont när min akupunktör vred om nålarna lite grann. Det mest plågsamma var att det var förfärligt tråkigt att ligga alldeles stilla på en brits i fyrtiofem minuter medan nålarna gjorde vad de nu skulle göra och att jag frös som en hund under tiden. Nästa gång tar jag med mig raggsockar. Vad jag däremot inte var beredd på var hur jag skulle känna mig efteråt. Hela eftermiddagen var det som om luften hade gått ur mig. Och det var kanske inte så konstigt – jag hade ju trots allt blivit akupunkterad.

Personen på bilden arbetar inte med översättning.

Cementbröllop låter ju också muntert

2008-02-06T12:44:00.000+01:00

På tal om bröllopsdagar. När man har varit gift så länge som tjugo år firar man tydligen porslinsbröllop, minsann. Och som av en ren händelse har vi i vårt äktenskapliga köksskåp sedan ett par veckor tillbaka inte mindre än tolv likadana mattallrikar i den vackra och klassiska sjuttiotalsfärg avokadogrönt. För första gången på den dag som någon av oss minns kan vi alltså bjuda både familj och upp till sju gäster på mat på likadana tallrikar! Kom sen inte och säg att man inte utvecklas med åren!

Fascinerande sida, förresten, den här med bröllopsdagarna. Ta bara bilden. Om tio år ska min make alltså försöka klä ut sig till tvålfager liberal partiledare med begravningsslips och jag till .... tja, Kjerstin Dellert som låtsas att hon tar studenten?

Fast nylonbröllop, som vi tydligen ska fira nästa år, låter ju lite snuskigt och kul. Och den tjugotredje bröllopsdagen verkar ju ha alla förutsättningar att bli riktigt festlig.

Och till ett vår(d)tecken giver jag dig denna semla

2008-02-05T20:21:00.001+01:00

I dag är det inte bara supertisdagen och fettisdagen och Tage Danielssons åttioårsdag utan dessutom min bröllopsdag. (Ja, min makes också förstås, men nu är ju det här min blogg och inte hans.) Min tjugoåriga bröllopsdag, till råga på allt. Vilket i sig är lite konstigt, eftersom jag bara är vid pass tjugoåtta år gammal, give or take ett par år.

I kväll firar vi så klart med semlor!

The Sunday Loud Music Club

2008-02-04T19:49:00.000+01:00

I dag är det 114 år sedan Antoine-Joseph ”Adolphe” Sax gick ur tiden. Utan Adolphe och hans livsgärning så vet jag inte riktigt vad jag hade skulle ha pysslat med på söndagseftermiddagarna nuförtiden. Spelat golf? (HAHAHA!) Sorterat frimärkssamlingen? (Ännu mera HAHAHA!) Bakat struvor? (Men vad är struvor för nånting egentligen?) Men tack vare Adolphe så kan jag nu ägna mina söndagseftermiddagar åt att Repa Med Bandet. Eller blåskvintetten kanske man ska kalla det. En lagom högljudd liten ensemble är det i alla fall, bestående av fem damer i sina bästa år och den ovanliga men gravt underskattade sättningen tre tubor, ett valthorn och en tenorsax (jag).

Vi funderar på att kalla oss ”Bara mässingen”. Eller vänta lite nu, var det scenkläderna, det?

Vi gläder både grannar och familjer genom att repa hemma hos varandra.

Matsedelsutvärdering: tisdag

2008-01-09T21:29:00.000+01:00

Den sensationella veckomatsedeln är nu avverkad. Fast det bara är onsdag. Men med tanke på att den redan från början bara innehöll tre middagar så var det ju rätt väntat.

Måndagsresultatet kunde ni läsa om redan i föregående inlägg. Tisdagens middag utföll så här: Pannbiffen var som den oftast är, det vill säga god. Haloumin smakade som haloumi brukar smaka. Tomaterna smakade ingenting, trots en och en halv timme i ugnen. Salladen var rätt slak. Och potatis- och palsternacksmoset var ... förfärligt. Jag tycker ju inte om palsternacka, tänk att jag aldrig lär mig det! Det var ingen annan som tyckte om det heller, men alla åt ganska snällt i alla fall. Den enda fördelen med moset i fråga var att jag fick tillfälle att upplysa mina kunskapstörstande* telningar om vilket ~~rotmorfen~~ rotmorfem som är svenskans längsta (palsternacka) samt lära dem vad ett rotmorfem är. (Egentligen är det ju ganska praktiskt att svenskans längsta rotmorfem är namnet på en rotfrukt!) Vi passade på att repetera begreppen avledning och sammansättning när vi ändå var igång.

Som tack för visat intresse, tålamod och överseende med det tråkiga moset bjöd jag sedan familjen på en äppelstrudel som jag hade liggande i frysen sen förut. (Med påskriften ”Ein großer Strudel”, jo, ibland blir jag förvånad själv.) Det fanns ett par fina vaniljstänger i kylen också. Dem luktade vi på en stund. Sen gick jag ner på Ica och köpte färdig vaniljvisp, sen åt vi strudel och pratade hemgjord tyska resten av kvällen.

På det hela taget ännu en lyckad matsedelsdag! I morgon kanske jag berättar hur det gick i dag.

-----------------
*Skojar. Men det fattade ni nog.

How to be a Domestic Goddess*

2008-01-08T10:27:00.000+01:00

Visst är det fånigt att samla på vuxenpoäng när man är fyrtiosex? Men nu har jag faktiskt gjort mig förtjänt av några stycken. Jag har nämligen för första gången i mitt liv gjort en veckomatsedel. Jag är i vanliga fall en sån där oplanerad typ som aldrig bestämmer vad vi ska äta förrän samma dag och som går och handlar en gång om dagen. I bästa fall. Ibland blir det flera gånger varje dag. Det blir lätt så när man har fyra halvstora mataffärer inom tio minuters promenadavstånd. Två av dem har öppet till 22 ...

Men nu drabbades jag alltså plötsligt av en planeringsattack och gjorde en veckomatsedel. Visserligen blev den bara tre dagar lång och visserligen innehåller den fortfarande ett par frågetecken, men ändå. Det var i söndags denna revolutionerande händelse inträffade. Strax efteråt började jag ångestprata om att jag kanske dessutom skulle åka och storhandla, men så långt gick jag inte ändå. (Det är svårt att storhandla när man har en sån liten kyl som vi. Jag förstår inte hur man kan placera en så liten kyl i en så pass stor lägenhet som vår! Det är ändå fem rum och kök – eller till och med sex rum om man räknar hallen, och det kanske man bör göra eftersom den utöver sedvanliga hallutensilier även rymmer:

- Ett slagbord med stolar
- Två bokhyllor
- En syhörna
- Ett trumset
- En medelstor övernattningsgäst

I en så pass relativt stor lägenhet bor det väl oftast uppåt en fyra–fem människor? I vårt fall är det alltså fem. Och då räcker ju en sån här liten kyl inte långt:

Så här fullt är det alltså när jag inte har storhandlat. Och här var parentesen alltså slut om det var någon som började undra.) Nej, storhandlingen fick alltså vara. Någon måtta får det ändå vara. I stället röjde jag i klädkammaren och sorterade verktygslådorna och skickade maken till vårt vanliga Hemköp utrustad med en lista. (Han är inte alls efterbliven eller på något annat sätt oförmögen att sköta ett hushåll, utan det är bara så att han brukar sköta städningen och jag matlagningen på grund av bådas aversion mot den andra uppgiften.)

Jaha, vill ni se min finfina tredagarsmatsedel då? Här är den:

- Måndag (i går alltså): Ciderbräserad kyckling med morötter, äpplen med mera. Kikärtsgryta enligt samma koncept till vegetarianen. Ris. Stekta champinjoner med persilja till. Det tog fyrtiofem minuter att laga ungefär. Familjens omdöme: Mycket gott, men lite för lite grönsaker. (Kan delvis bero på att jag glömde göra sallad till som jag hade tänkt, men lite mer morötter i grytan skadar nog inte heller.)

- Tisdag (i dag): Pannbiff. Stekt halloumi till vegetarianen. Potatis- och palsternacksmos. Ugnsbakade tomater. (Jag fick lite trista tomater i Årstidernas låda i förra veckan, men de brukar ju smaka lite grann i alla fall om man ugnsbakar dem.) Sallad. Någon sås borde jag också hitta på till den såsälskande familjen. Ja, just det, det var ju det jag skulle haft gårdagens champinjoner till! Jaha, då får det väl bli en tur till Hemköp i alla fall då.

- Onsdag. Morotsbiffar. Bulgur. Blandad bönsallad (på burk). Örtsås (crème fraîche och frysta örtkryddor, typ).

(På torsdag övergår vi troligen till det gamla, matsedelslösa systemet.)

-------------------------------------------
* Rubriken är snodd från titeln på en kokbok av Nigella Lawson.

Och nu blir det mer filmsnack

2008-01-05T01:31:00.000+01:00

För i kväll har jag varit på bio och sett Polisorkestern som kom bort. Den rekommenderas jättemycket! Kanske inte en kväll när man är sugen på action och rafflande spänning, men gärna en kväll när man känner för mys och hopp om mänsklighetens framtid. Jo minsann. Om man har varit i Israel kan man dessutom se fram emot hög igenkänningsfaktor i stämningar, attityder och miljöer.

Och så är Ronit Elkabitz inte bara otroligt snygg utan också en väldigt bra skådis.

Polisorkestern som kom bort kan man se på Hagabion i Göteborg, Zita i Stockholm och säkert en hel massa andra biografer också.

Hiss eller diss?

2008-01-03T23:36:00.000+01:00

Jag har just sett på Picassos äventyr med sextonåringen. Han tyckte den var rätt kul, bitvis jättekul. Själv tycker jag att det är en av de absolut, oöverträffat roligaste och mest geniala filmerna i världshistorien.

Men nu kommer vi till det konstiga: Maken avslöjade lite tidigare i dag till min oerhörda förvåning att han aldrig har sett Picassos äventyr. Han ville inte riktigt vara med och titta men jag tvingade honom (han är rätt mycket större än jag men jag lade hela min tyngd bakom och lyckades pressa ner honom i soffan). När vi hade tittat en stund gled han liksom lite omärkligt ut ur rummet och sen såg vi inte till honom mer. Efteråt kröp det fram att han tyckte filmen var pinsamt dålig! Rena smörjan. Hur kan det vara så olika? (Vi brukar ha hyfsat lika filmsmak annars.) Älskar jag den bara för att jag såg den 1978 och skrattade våldsamt åt de få roligheter jag fattade den gången och sen har hittat en massa nya saker att skratta åt varje gång jag har sett den? Är den egentligen trist och föråldrad fast jag inte vill inse det? Eller saknar min make humor? (Knappast, se föregående inlägg.) Väldans vad det blev pretentiöst här nu då! Men det jag vill veta är alltså vad ni tycker om Picassos äventyr!

Jo, en sak till förresten. Är det verkligen ett finskt matrecept, det där som Lena Nyman sjunger i Sirkkas sång? Om det till äventyrs är någon här som kan finska så kan ni väl ta en koll här:

Fast kolla för all del även om ni inte kan finska! Och sjung med!

Det är insidan som räknas

2008-01-03T00:16:00.000+01:00

Nu ska jag berätta för er om julens bästa practical joke. Ett fullständigt genialt påhittat, planlagt och genomfört spratt – riktat mot mig. Det är därför jag inte har berättat om det förut. Det har liksom tagit en stund att smälta det.

Det började med att maken dagen före julafton stod och stekte små egenhändigt trillade köttbullar. Samtidigt satt fjortonåringen och sextonåringen vid köksbordet och rullade Mozartkulor (med rosenvatten i mandelmassan, tack Trulsa för den idén). Nittonåringen strök också omkring i faggorna i färd med att röra ihop smet till saffransglass. Själv var jag upptagen med viktiga saker på annat håll i bostaden (om jag inte minns alldeles fel höll jag på att stryka håret med plattången). Allt var frid och fröjd. Köttbullarna blev så småningom klara och stoppades in i kylen. Mozartkuletillverkningen kom till det stadiet då kulorna ska doppas i choklad. Fadern ville muntra upp de flitiga ungdomarna med lite provsmakning av köttbullar. På något sätt – och nu måste ni förstå att jag bara kan föreställa mig denna förtätade scen – drabbas alla fyra i köket närvarande familjemedlemmar samtidigt av insikten om det perfekta sprattet mot den frånvarande familjemedlemmen. Mozartkulorna ligger där runda och fina och ska strax doppas i choklad. Köttbullarna är också runda och fina och ungefär lika stora som Mozartkulorna – och borde givetvis också doppas i choklad! Nej, inte alla köttbullarna förstås. Men en lagom rund och fin köttbulle fick sig ett chokladöverdrag och lades att stelna på brickan tillsammans med de äkta Mozartkulorna. Nu föll det sig så att det blev jag som senare på kvällen lade över de chokladdoppade kulorna i en plåtburk. Och då kanske man skulle kunna tro att allt var förstört? Inte då! Min familj har en rent kuslig insikt i mitt psyke! Som ni ska få se i nästa scen.

Som utspelar sig under julaftonens julklappsutdelning. Någonstans mitt i är det dags för en paus med hämtning av glögg och julgodis. Då ska givetvis även Mozartkulorna premiäravsmakas under mycket ceremoniel! Fjortonåringen tar – något oväntat – en påfallande liten kula men ångrar sig:
– Nej, den lilla vill jag inte ha.
Varvid hennes mor, alltså jag – helt enligt planerna, förstod jag sen – raskt norpar åt mig den i stället:
– Jamen, den kan jag ta!
Jag sätter tänderna i den och utbrister genast (även detta att avge ett omdöme innan jag har hunnit smaka är ett karaktärsdrag har familjen senare meddelat):
– Mm, vad god! Och ... salt och ... lite grynig?
Jag tittar upp och ser familjens spänt förväntansfulla miner när de sitter med sina Mozartkulor i nyporna och bara stirrar på mig. Och sedan brister ut i gapskratt och våldsamt jubel när jag äntligen förstår att jag äter en chokladdoppad köttbulle! Vad de alltså visste är att jag alltid tar den minsta av allt. Inte på grund av någon särskilt asketisk läggning (skulle inte tro det, va!), utan för att jag helt enkelt tycker att den minsta godisbiten, den minsta kakan och – jodå – den minsta köttbullen är godast.

Jag åt upp den chokladdoppade köttbullen. Den var faktiskt inte så dum alls!

Fast den hade förstås inget folieomslag med Wolfgang Amadeus på.

Nu var det 2008

2008-01-01T15:31:00.000+01:00

Jag tänker givetvis inte avge några nyårslöften (är det verkligen någon som gör det på fullaste allvar?), men kanske en liten, liten föresats: att bli en bättre bloggare. Observera att bättre inte nödvändigtvis behöver betyda flitigare. Det kan lika gärna betyda roligare, seriösare eller snällare. Eller elakare? Nej, det ligger nog inte för mig. Jag har faktiskt en föresats till, men jag är inte riktigt mogen att avslöja den här ännu.

I stället ska jag avslöja mitt egenhändigt utprovade recept på världens godaste mysli*, som jag just har pysslat ihop en omgång av. Orostad mysli tycker jag är helt poänglös (då kan man ju lika gärna hälla havregryn på yoghurten eller varför inte sågspån eller sånt där granulat som vi lägger i kaninens toalettlåda). Färdigköpt rostad mysli är rätt god, som godis betraktad (den smakar ju helt enkelt som söndersmulade havrekakor). Poängen med den här myslin är framför allt boveteflingorna, som smakar lite syrligt. Försök alltså inte hoppa över dem, för då blir det något helt annat. (Däremot kan man säkert byta ut havregrynen och rågflingorna mot dinkel och andra moderniteter, inte vet jag.) En annan poäng med min mysli är den totala avsaknaden av russin, torkad frukt, nötter och sånt tjafs. Det blir en ganska stor sats.

Bästa myslin
5 dl boveteflingor
5 dl havregryn
5 dl rågflingor
1,5 dl krossade linfrön
2 dl råsocker
3 dl vatten
1 dl rapsolja + en liten skvätt att smörja långpannan med

Sätt ugnen på 200 grader. Blanda boveteflingor, havregryn, rågflingor, linfrön och råsocker i en stor bunke. Blanda vattnet med rapsoljan. Häll lite i taget av oljeblandningen över de torra ingredienserna i bunken och fördela och krama in den med händerna. Smula sönder stora klumpar. Smörj en långpanna med lite rapsolja och häll ut mysliblandningen. Ställ in långpannan i ugnen i ungefär 45 minuter. Ta ut långpannan ungefär var sjunde minut och rör om i myslin och dela på stora klumpar. Myslin är klar när den är torr. Låt den kallna i långpannan och häll den sedan i en stor plåtburk.

-------------------------------------------------------------------------------------
*Jag är fullständigt medveten om att stavningen i SAOL är müsli. Normalt sett är jag verkligen inte den som brukar driva nåt slags kampanjer för hemgjorda stavningar. Men ni får hålla med om att det går snabbare att skriva mysli. Ser det inte lite godare ut också?

Julstämningen står högt i tak

2007-12-23T21:47:00.000+01:00

Fjortonåringen kavlar pepparkakor med pastamaskinen.

Sextonåringen provar julaftonsoutfits. Här en tysk variant (enligt honom själv).

Buddha är jultomte.

God jul alla snälla bloggvänner! Kanske ska jag börja blogga lite mer igen när Lottens julkalender är slut för i år. Vi får se.

Min officiella julklappsönskelista. Slå till redan nu. I morgon kan det vara för sent.

2007-12-05T10:25:00.000+01:00

Den rara Trulsa vill att jag ska skriva en lista med sju saker som jag önskar mig. Okej då, kan jag väl. Givetvis önskar jag mig precis som de flesta andra fred på jorden, en frisk familj, bättre miljö, gladare kor och allt möjligt sånt. Självklart skulle jag inte heller tacka nej till en större lägenhet, ett hus i Toscana, semester i fem år och högsta vinsten på tipset (fast jag inte tippar). Men jag tar och skriver en önskelista med (nästan) alldeles realistiska och helt igenom materiella saker som jag faktiskt skulle vilja ha i julklapp i år.

1. Nya köksstolar. Detta med köksstolar är ett kapitel för sig i vår familj. I många år satt vi på blandade loppis- och ärvestolar. (Inte barnen, de satt på finfina, nya tripptrappstolar när de var små. Eller små och små, förresten. Fjortonåringen använde sin tills för ett halvår sen.) För några år sen fick vi för oss att byta upp oss till fina italienska designstolar (en möbelaffär här i stan hade utförsäljning). Jag minns aldrig om det är Achille Castiglioni eller Vico Magistretti som är upphovsmannen, men strunt samma. Snygga var de och åtta stycken köpte vi. Tyvärr är de osittbara. Åtminstone för de familjemedlemmar som är under 160 cm långa (nittonåringen) eller har proportioner som en tax (jag). Efter fem minuter på en sådan vacker stol har vi ingen känsel i låren. Efter tio minuter har domningen spridit sig ända ut i tårna. Efter en kvart tuppar vi av. Nä, det där sista var en överdrift. Men resultatet är i alla fall en i och för sig ganska trivsam men opraktisk blandning av alltmer fallfärdiga, bruna loppisstolar – eftersom jag och nittonåringen raskt tog tillbaka våra gamla stolar – och vita, italienska designstolar kring vårt köksbord. Nu har min pappa snickaren (se där, Lottens femtonåring, ett fint exempel på en apposition!) börjat visa oss bilder på diverse olika stolar, och dessutom har han avslöjat att han har skaffat hem en massa ekvirke, så jag misstänker att den här önskningen kan slå in.

2. En jättelång, randig Sonia Rykiel-halsduk. Finns på NK Herrtrend. Upplysningsvis.

3. En salladsslunga. Jag har länge köpt kliniskt ren sallad i kruka, men numera köper jag Årstidernas grönsakslådor. Deras sallad är god och ekologisk och bra på alla sätt och vis – men smutsig. Så den måste sköljas. Och sen står man där och skakar och skakar vartenda salladsblad för sig, för blöt sallad är ju inte vidare gott. Häromdagen kom jag på att jag hade läst att man kan slunga sallad i en kökshandduk, så jag testade det. Tyvärr tänkte jag inte på att man nog ska vara utomhus när man gör det. Det blev mycket blött i köket. En salladsslunga skulle underlätta mycket. Jag vet bara inte om jag tycker det är roligast med en sån med snöre eller en sån med vev. Äsch, båda är lika roliga!

4. Garn och stickor till en sån här kofta. Efter ett par års virkande har det börjat suga lite i sticktarmen igen. Det gör det en gång vart femte år ungefär. Jag är inte vidare bra på att sticka egentligen – det senaste jag stickade var den här tröjan till fjortonåringen:

Det tog två år. Och den väger ett ton. Men skam den som ger sig.

5. En sån här muminmugg.

6. Skivor, filmer och böcker såklart. (Det får bli en punkt av dem, för annars får jag inte plats med alla mina önskningar.) Till exempel någon av Gogol Bordellos två senaste skivor (Gypsy Punks eller Super Taranta) eller Orchestra Baobabs skiva Specialists in All Styles från 2002 eller filmen Paraplyerna i Cherbourg eller kokboken Danyel Couets Paris eller Lisa Förare Winbladhs kokbok Ditt nya skafferi.

7. Parfymen Nina från Nina Ricci (om man ska vara petnoga så är det förstås en eau de parfum jag menar). Parfymer är ett stående inslag på min önskelista, eftersom detta är en av mina (inte så värst) hemliga böjelser. Vill ni se min parfymsamling? Okej då, här är den (inte riktigt hela):

Jaha, vad önskar ni er då? Förutom världsfred och ett hus i Toscana, alltså.

Sanningens ögonblick

2007-10-24T12:08:00.000+02:00

Jag har fått en utmaning! Ett tag var jag en sån där cool typ som inte svarade på bloggutmaningar, men numera får jag dem så sällan att jag faktiskt gärna hänger på. Särskilt när den kommer från av en djefla man. Utmaningen går ut på att man ska berätta sju sanningar om sig själv. Jaha, då kan man förstås komma undan med sånt som ”jag har väldigt långt hår” eller ”jag har varit gift i snart tjugo år” eller ”jag fyller fyrtiosex i morgon”. Sant, men inte så kul, va? Nä, man måste ju bjuda på lite smaskigheter om sig själv. Oväntade sanningar och sånt som kanske inte så många vet. Håll i er nu då!

– Jag är faktiskt inte särskilt språkbegåvad. Åtminstone inte i ordets vanliga bemärkelse: att man har väldigt lätt för att lära sig främmande språk (framför allt att tala dem), att man kommer ihåg nya ord på dessa språk med lätthet och att man utan problem skaffar sig ett uttal som påminner om en infödds. Sån är jag verkligen inte. Och har aldrig varit. Det enda språk jag pratar någotsånär obehindrat är engelska, men inte ens på engelska är mitt uttal något att skriva hem om. Däremot har jag väldigt lätt för att genomskåda språkliga strukturer, och det är väl ett annat slags språkbegåvning, kanske.

– Jag är extremt känslig för allt som sticks och är strävt mot huden. Ylletröjor kan jag absolut inte använda. Det är förstås ett problem, eftersom tröjor i akryl oftast är så fula. Och tro det eller ej – jag använder inte ens t-shirts i bomullstrikå. Jag tycker det är så hårt och strävt! Javisst, kalla mig gärna prinsessan på ärten! (Sköljmedel hjälper inte, kan jag tala om.) I stället är jag ständigt på jakt efter stickade tröjor i som ser ut som om de är av ull fast de inte är det och toppar och t-shirts i cellulosamaterial (viskos, modal m.fl., icke att förväxla med syntetfibrer). Bäst är det med siden. Jag är prinsessan på ärten!

– Jag har ett par kroniska sjukdomar, men det tycker jag är lite väl lite trist att gräva ner sig i, så det blir inga närmare detaljer.

– Jag är inte ett dugg hemfallen åt frosseri. När det serveras chips kan jag till exempel utan vidare ta två stycken och nöja mig med det. Är jag inte en riktig Syster Duktig så säg! Det finns dock ett undantag: riskakor med ostsmak. Jag kan lätt sätta i mig en förpackning på en eftermiddag. Sen mår jag lite tjyvtjockt. Därför har jag slutat köpa hem riskakor.

– Jag är rädd för väldigt många saker, vilket är trist, eftersom jag skulle vilja framstå som en tuff och cool brud. Men det är svårt när man bland annat är rädd för följande: mörker, hästar, spindlar, stora hundar, att doppa huvudet under vattenytan. Och då talar jag bara om de irrationella rädslorna! Givetvis är jag också rädd för sånt som är farligt på riktig.

– Jag har telefonskräck. Nu kanske någon tycker att jag gott kunde ha räknat upp det under föregående punkt och inte på detta lömska vis försöka dela upp en punkt i två. Men nej, jag tycker inte telefonskräcken hör ihop med rädslorna. Den känns liksom inte likadant. Telefonskräcken tar sig det uttrycket att jag in i det längsta undviker att ringa samtal som jag behöver ringa. För några månader sen märkte jag att det blev värre – jag började låta bli att svara när det ringde också. Som tur var förstod jag innan det gick för långt att det vara dags ta sig samman! Sitter man hemma och jobbar som jag, så får man sannerligen se upp så man inte utvecklar fler konstigheter än absolut nödvändigt. Nu screenar jag inte mina samtal mer än i undantagsfall. Men jag tycker fortfarande det är jobbigt att ringa upp.

– Jag älskar musikalfilmer. (Musikaler på scen är jag däremot inte överdrivet förtjust i.) Det finns väl inget som är så underbart irrationellt som dessa sång- och dansnummer som plötsligt bryter lös vid de mest ovidkommande tillfällen!

Och på tal om det så är jag Sound-of-Music-Helena i dag!

Me, a name I call myself …

Just det ja, nu ska man ju i sin tur utmana sju andra bloggare på samma sätt. Visstja. Så är det alltid. Och det är precis här jag tycker det blir jobbigt. Plötsligt minns jag varför jag inte svarade på utmaningar förut … Snälla kommentatorer och läsare, kan ni inte anmäla er frivilligt i stället?

*******************
Uppdatering!

Marianne är först ut att anmäla sig frivilligt, och hon är så snabb att hon redan har svarat!

Nästa frivilligsvarare är bokmamman Carola, förstagångskommentator här hos mig minsann!

Trulsa blir tredje bloggaren som ställer upp! Vi väntar med spänning på hennes förtroligheter ...

**********************
Uppdatering 25 oktober:

Nu har Dieva svarat också! Eftersom hon är blogglös men inte rådlös så kan ni läsa hennes svar i kommentarerna till detta inlägg.

Ingen recension men åtminstone en rekommendation

2007-10-19T19:52:00.000+02:00

I går var jag på teater och borde förstås skriva något om det, men jag nöjer mig med att konstatera att det var en tankeväckande, gripande och emellanåt rolig föreställning med bra musik. Det finns en enda chans kvar att se den i Göteborg: i morgon!

Fast jag vet inte varför det står "Stockholms stadsteater" på programmet, för jag var alldeles säkert på Folkteatern i Göteborg.

Tråkigt nog var salongen inte full till mer än en tredjedel, och ungefär hälften av publiken verkade vara ditkommenderade skolelever. Ja, jag ska väl inte säga något, så sällan som jag går på teater. Men äsch, nu var jag ju där i alla fall och drog dessutom med mig en handfull trevliga kolleger. Vi blev alla särskilt glada för ordlistan som delades ut:

Så gläder man en översättare.

Just det ja: i dag är jag … Miss Helena Marple!

Fingeravtryck på tekannan? Då måste det vara butlern.

Hur man piffar upp vardagsmaten

2007-10-18T13:30:00.000+02:00

Till lunch äter jag nästan alltid samma sak: rester. Det är ungefär lika roligt som det låter. Men nu har jag kommit på ett knep: om man samtidigt läser en kokbok så blir det genast fantastiskt mycket bättre. Idag blev det en lätt sliten, uppvärmd spaghetti carbonara med tubaistens vitkålssallad och Nigella Lawsons ”How to be a Domestic Goddess”.

Till råga på allt är min carbonara gjord på kalkonbacon.

Undrar om samma koncept funkar i andra sammanhang? Känns höstvädret grått och tråkigt? Då är det bara att läsa väderleksrapporten för Hawaii, så blir det genast trevligare. Är tevedeckaren trist? Jamen, ta då och läs Mark Billingham under tiden! Känner du dig sjavigt klädd? Äsch, läser du bara Vogue så löser det sig! Och på tal om klädd så är jag Skogshuggarhelena i dag:

I sleep all night and I work all day.

Bright is the new black

2007-10-17T16:44:00.000+02:00

De senaste tjugofem åren har jag mest köpt svarta kläder. För det mesta trivs jag utmärkt med det. Det är ju så praktiskt. Allt passar ihop. Men ibland blir det bara så TRÅÅÅÅKIGT! Så då brukar jag göra ett försök att pigga upp min garderob med nåt rött eller blått eller rent av rosa. Eller åtminstone brunt.

I lördags morse vaknade jag med den välbekanta känslan igen: jag var plötslig återigen enormt trött på alla svarta kläder i min garderob. Jag är en handlingens kvinna (det är ju lätt att hävda sånt här på bloggen, eftersom ni knappast kan kontrollera sanningshalten), så jag begav mig raskt in till stan. Och kom hem med inte mindre än fem kulörta blusar (om nu vitt räknas som kulört, ja, osvarta var de i alla fall). Samt en blommig klänning. Så här ser de ut:

Passande nog ligger alla de nya färgglada plaggen här på ett fantastiskt grällt sängöverkast (dominerande färg: ärtgrönt), inköpt av mina föräldrar någon gång på sjuttiotalet.

Men nu måste jag få presentera mitt nya, färgglada jag! I dag är jag: Countrysångarhelena!

Vem är jag i morgon? Missa inte den spännande fortsättningen!

Bästa posten

2007-10-16T15:48:00.000+02:00

Oj, nu lät det som om jag tänkte skriva ett öppet brev till posten. Men det tänkte jag inte alls, det. Jag skulle bara visa vilken kul post jag fick i förra veckan.

Fin postskörd i torsdags.

Ni vet, när man jobbar hemma – som jag alltså gör – så händer det inte alltid så mycket om dagarna. Postens ankomst blir då något av en höjdpunkt under dagen (eller rättare sagt postens ankomster, den kommer nämligen två gånger om dagen här hos oss). Oftast blir man ju dock rätt besviken. Det är mest reklam och tråkiga fönsterkuvert. Men i torsdags kom alltså inte mindre än två skojiga försändelser. Den ena var en bok om döingar från Caveat Lector, som delar mitt något osunda intresse för kriminalteknik, obduktioner och sånt. Det andra var den utlovade gästboken från Lotten, komplett med fina pennor och allt. Hjälp, måste vi börja ha gäster nu?!

Jippi

2007-10-15T19:55:00.000+02:00

Nu har jag jobbat i tjugotvå dagar i sträck. Men i morgon ska jag minsann vara ledig!

Då hade jag tänkt:
- Blogga
- Lägga upp två par jeans som jag köpte i juni
- Äta lunch med ett par trevliga kolleger
- Baka en morotskaka
- Blogga lite mer kanske

Nu ska jag dricka två glas vin på en vanlig usel måndagskväll och fundera ut nåt skojigt att blogga om på min lediga dag.

Just det, jag har varit på bokmässsan bokmässan

2007-09-30T22:14:00.000+02:00

Medan Lotten har skrivit ett tjog bloggrapporter från bokmässan har jag skrivit en halv. Men jag har minsann dragit mitt strå till stacken genom att ordna husrum åt denna sajbervärldens egen bloggsifon. För att få omväxling och spänning i tillvaron valde hon dock att bara sova hos oss varannan natt och tillbringa natten däremellan på hotell. Båda alternativen har sina fördelar. Fördelen med att sova på hotell är att man får våfflor till frukost. Fördelen med att sova hos oss är att man slipper mögel i duschen. (Hoppas jag! Lotten, du hittade väl inget mögel i duschen?) Första natten fjäskade vi lite och lät Lotten sova i vardagsrummet, där vi har en så kallad snarkofag stående. Andra natten (som alltså var den tredje, ja, ni fattar) hade det dock uppstått en liten snarkkris i familjen, så då fick Lotten sova i skohyllan. Hon hade flera gånger uttryckt sin förtjusning över vår skohylla och verkade mycket riktigt också trivas fint. Så pass fint att hon inte ens vaknade när tidningsbudet med buller och brak kastade en GP i skallen på henne klockan fyra på morgonen.

Skratta nu, sova sen.

Innan det blev läggdags hade vi dock bjudit på gastronomi i den högre skolan, närmare bestämt frysta köttbullar med currymixpulver och veckogamla saffranspäron. Under middagen höll Lotten telefonkontakt med sin hemmavarande familj för att kunna jämföra det som serverades hos oss med vad de åt. Hur jämförelsen utföll vet jag inte riktigt, för jag var samtidigt ytterst upptagen med att att formulera en – om jag får säga det själv – synnerligen plausibel teori om varför svårstavade ord är så svårstavade egentligen.

Men maken till lättskött och på alla sätt förnöjsam husgäst får man leta efter. För när jag kom hem igen efter att ha vinkat av Lotten på tåget upptäckte jag att hon hade använt våra köksskåp som gästbok.

Hur gör vi nu när vi får nya köksluckor?

Förresten, fredagens bloggträff kan man med fördel läsa om hos till exempel IT-mamman, en ny och mycket trevlig bloggbekantskap. Och för alla er där ute som är intresserade av ovanliga affärsidéer kommer här en liten bonusbild från bokmässan.

Baka baka liten saga, rulla rulla liten essä. Mjöla den och pricka den – och så skjuts in i ugnen!

På allmän begäran visar jag förstås också upp torsdagkvällens fotbeklädnad.

Klackarna i taket.

Jodå, jag hann kolla lite på böcker på bokmässan också.

Med fötterna i soffan

2007-09-27T23:53:00.000+02:00

Nu är jag så trött så jag verkligen inte orkar blogga, men Lotten säger att jag måste, och eftersom jag är ganska snäll och viljesvag så gör jag det. Den här dagen började finfint men mycket tidigt med överraskningsspelning hos goda vännen Valthornisten, som fyllde mer än man kan tro. Sedan har det klarats av en blogglunch, mingel både här och där och en hel del annat. I högklackade skor dessutom. Men vill ni ha detaljer så får ni snällt läsa hos Lotten, som är en väldigt mycket flitigare bloggare än jag.

Jag skrattar höstvädret rakt i ansiktet! Hahaha!

2007-09-22T11:11:00.000+02:00

Minnesgoda läsare (jag höll på att skriva ”minnesvärda”, men det är ni såklart allesammans) kommer kanske ihåg mina mössproblem. De är lösta, mina vänner. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Den som har en blogg behöver aldrig stå rådlös någon längre stund. Den här gången kom den alltid lika omtänksamma och påhittiga bloggkommentatrisen Ökenråttan (även känd som Hattråttan med flera alias) till min undsättning. Och nu är jag den stolta och lyckliga ägarinnan till en alldeles tvättäkta hattnål och behöver aldrig mer jaga min mössa i Göteborgsblåsten!

Med en hattnål har man händerna fria för t.ex. fotografering.

Alltså, ni ser ju själva hur snygg den är! Och fiffig är den också: I ena ändan sitter en liten hylsa som man skruvar av. Då blottas en vass spets, som man sticker in genom huvudbonaden, fäster i frisyren och trär ut genom huvudbonaden igen. Sen skruvar man på hylsan igen, så att hattnålen sitter där den sitter och man slipper bli stucken i skalpen.

Nån som kommer att tänka på Basic Instinct?

Och inte nog med att jag nu kommer att hålla huvudet varmt och händerna fria: Jag kommer dessutom att ta mig igenom hösten torrskodd. När jag fick se den här bilden av Lottens nyligen bortgångne farbror Sten slog det mig plötsligt att jag äger ett par exakt sådana gummistövlar! Vi talar om Tretorn Sarek, världens bästa gummistövlar med finesser som inbyggda fotriktiga träbottnar och nedvikbara skaft. Jag köpte dem sisådär 1979, när jag under en kort men intensiv period ägnade mig åt fågelskådning. Dessa gummistövlarnas X2000 har jag aldrig riktigt kunnat kasta. Men under flera år har jag alldeles glömt bort dem och i stället hankat mig fram med ärvda (av barnen), lite för stora gummistövlar. Men nu dök jag in i det allra mörkaste hörnet i klädkammaren, och minsann, där stod de! Lika gröna och sköna som när jag köpte dem för tjugoåtta år sedan.

Inte bara praktiska utan snygga också, som ni ser!

Så nu kan höststormarna komma! Jag är rustad!

Ovanliga affärsidéer

2007-09-18T21:09:00.000+02:00

Besöket på Hemse krut- och pappershandel var veckans höjdpunkt på min barndoms Gotlandssemestrar. Nej, vi ägnade oss inte åt att jaga rabbisar (gotländska för vildkaniner) på semestern. På Hemse krut- och pappershandel såldes inte bara patroner, hagel, kuvert och kulspetspennor utan även leksaker. Så det var där vi fick spendera ”semesterpengen”, som farfar alltid bidrog med. Kan det ha varit tjugo kronor vardera för mig och mina syskon? Det räckte i alla fall till en hel Barbieoutfit!

På tal om originella – jag säger inte dåliga – affärskombinationer har en ostaffär i min närhet breddat sin verksamhet. Man erbjuder nu även datorservice.

Ett halvt kilo västerbotten och ett par moderkort, tack!

Är minnesuppgraderingen klar? Inte? Äsch, jag kan ta lite svarta oliver så länge.

På väg upp till Orust i somras körde vi förbi en skylt som pekade mot ett etablissemang som erbjöd ”svets och massage”. Eller var det ”smide och zonterapi”?
– Stoppa bilen! ropade jag för full hals, men underligt nog stannade inte bilen, så jag minns inte exakt vad som stod på skylten. Men ni förstår principen. De är principen jag är ute efter här! (Inte för att jag har gjort mig känd som en speciellt principfast person annars, men det här är ett undantagsfall.)

Nu vill jag förstås få veta vilka ovanliga, innovativa och häpnadsväckande affärskombinationer ni har stött på!

Låt maten komma till mig

2007-09-13T11:59:00.000+02:00

Minns ni drickabilen och fiskbilen? Ja, då är chansen stor att ni liksom jag är uppvuxna på landet på sextiotalet. I min lilla by i Småland hette drickabilen förstås ”dreckabilen” och kom från Andrés bryggeri i Värnamo. Den levererade sockerdricka i riktiga drickabackar av trä, sådana som var alldeles lagom stora för LP-skivor. Fiskbilen hette ”feskabilen” och kom varje torsdag. Det fanns en speceribil också, fast den fick jag och mina syskon inte handla från, eftersom det var dyrare där än i den lilla byns två (!) affärer. Min farmor och farfar, som bodde utanför byn och aldrig i hela sitt liv ägde någon bil, handlade däremot från speceribilen. Så om jag hälsade på hos farmor när denna spännande bil kom fick jag i alla fall vara med och handla där. (Den kallades förstås inte ”speceribilen” utan något helt annat, men vad har jag faktiskt glömt.)

Och kommer ni ihåg att man kunde handla mat på Internet för några år sedan och få den hemlevererad? Detta var nu inte en service till glesbygdsbor i första hand utan snarare till stressade storstadsfamiljer. Tjänsten försvann efter ett tag. Marknaden var visst inte mogen, sas det. Men nu rapporterar den gode Salt-Stellan att denna service är på väg tillbaka! Och det är ju inte en dag för sent.

Men sedan några veckor tillbaka har jag i alla fall en frukt- och grönsaksbil som kommer hem till mig! Varje torsdag står det en låda från Årstiderna i min trappuppgång. Det är rätt dyrt och allt har inte varit av toppenkvalitet (men det mesta, faktiskt). Men det är underbart skönt att få maten hemburen, även om det bara är frukt och grönsaker. Och även om just frukten har en förmåga att försvinna på ett par dagar i vår familj.

Visst suger det lite i magen när man ser bilden? Lugn, här kommer ett recept som är fantastiskt bra i all sin enkelhet.

Tubaistens oslagbara vitkålssallad

Hyvla ett vitkålshuvud fint
Riv ett par morötter grovt
Hacka en paprika halvgrovt

Blanda grönsakerna i en bunke. (Jag testade förresten med spetskål, och det gick utmärkt, men strängt taget är det väl samma sak.)

Värm:
3/4 dl olja
1 dl äppelcidervinäger
1 tsk salt
1–3 msk socker (efter smak)

Häll detta kokande över grönsakerna. Blanda och låt stå nån timma minst. (Under tiden kan man passa på och öva lite på tuban om man har en sådan.) Salladen är hållbar i kyl upp till en vecka.

Godare vitkålssallad har du aldrig ätit!

Ursäkta, har ni något schampo som helt enkelt gör håret rent?

2007-09-12T19:02:00.000+02:00

Inget kan pigga upp en läxstressad och trött fjortonåring som ett nytt schampo. I går kväll behövde min fjortonåring ta paus från pluggandet till dagens SO-prov med en liten promenad till hårvårdshyllan på Ica. Hon köper aldrig samma schampo två gånger i rad utan tycker om att prova en ny sort varje gång, och då krävs det förstås noggrant luktande och läsande på förpackningarna när man ska välja sin nya schampoflaska.

Jag hängde med på schampojakt. Vårt Ica är inte särskilt stort, men de har fyrtioåtta olika sorters schampon. Det finns schampo för färgat hår, schampo mot fett hår och schampo för lockigt hår. Det finns specialschampo för den som är lite äldre. (”Moget hår” borde det väl kallas egentligen. Det står ju alltid ”mogen hy” på hudkrämer, och av någon anledning ser jag då alltid framför mig ett sprickfärdigt, övermoget plommon!) Några schampon gör håret platt, medan andra motverkar platt hår. Mjällschampona är så många att de har en egen hylla. Men aldrig tidigare hade vi sett ett schampo som utlovade respekt, så det slog vi givetvis till på.

Yo, respektera mitt hår.