2009-07-20

Åh, dessa språk och deras fantastiska grammatik

Ta tyska till exempel. Så här kan det se ut när en konstnär har låtit sig inspireras av en tysk skolgrammatika:

P1080193
Försök inte gå på utställningen; urklippet är flera år gammalt!

Som jag säkert har nämnt tusen gånger tidigare så råkar jag ha ett förflutet som grammatiker – eller närmare bestämt forskningsassistent i redaktionen för Svenska Akademiens grammatik. Det råkar också vara så att en av mina arbetsuppgifter var att hitta på språkexempel till detta mastodontverk. Det finns förstås tusentals exempel i de fyra band som denna grammatik består av, så även om jag bara har hittat på en liten del av dem så blev det ganska många. Jag kommer såklart inte ihåg allihop, men när jag läser i de här böckerna (vilket jag gör oftare än någon normalt funtad människa kan föreställa sig) så händer det då och då att jag stöter på ett exempel som liksom är så välbekant att det bara hoppar upp från sidan. ”Å, det där måste vara ett av mina”, tänker jag då, inte alldeles utan ömhet. Tänk om nu någon skulle göra som keramikern här uppe och låta sig inspireras av dessa exempel för att pyssla ihop små keramikfigurer eller kanske måla en tavla eller skriva en dikt eller komponera en låt! Vore inte det en strålande idé, så säg!

Fast egentligen var det faktiskt inte alls det jag hade tänkt skriva om, utan det här inlägget skulle handla om tyska och vad det tyska språket kan inspirera en människa till. Själv begick nämligen jag såväl öl- som hångeldebut i Tyskland en gång i forntiden. Bådadera under turnéer i den kommunala musikskolans regi. Och troligen under starkt inflytande av det tyska språket och dess grammatik. Numera behöver jag knappast åka till Tyskland för att ägna mig åt de där sakerna, men det är i alla fall vad jag ska göra i morgon. Åka till Tyskland alltså. Berlin närmare bestämt.

Medan jag är bortrest kan ni väl skapa lite odödliga konstverk med utgångspunkt i följande exempel från Svenska Akademiens grammatik:

Där går Magnus och orerar om tidens ondska.

Jajamen, det är ett av mina. Ni vill säkert inte veta vad det är exempel på, men jag berättar det ändå: pseudosamordning av rörelseangivande verb som då anger befintlighet.

2009-07-09

Dagens outfit

P1080184
Artilleriuniform såklart. Alltid lika rätt.

Nej, jag har inte börjat skjuta med gevär, och jag har inte heller blivit operetthjälte. Däremot har jag börjat spela i en riktigt gammaldags hederlig blåsorkester. Det är förstås jättetöntigt och fruktansvärt nördigt och ... hur kul som helst.

Pluspoäng till den kommentator som lyckas identifiera mackapären med metallrören som står bredvid mig på fotot (i artonåringens rum).

2009-07-01

Sanningen bakom morden i Midsomer

Sommaren är här (om nu någon hade missat det) och med den tv-serien vi alla älskar att dissa, trivseldeckarnas trivseldeckare, den självklara arvtagaren till Agata Christies pastorala kriminalhistorier: Morden i Midsomer. Och lagom till säsongsstarten brukar varje tidning med självaktning publicera en raljerande spalt av någon lätt nedlåtande tv-krönikör som handlar om brottsstatistiken i det lilla grevskapet och den låga, ja, obefintliga sannolikheten för att så många människor skulle bli mördade på så många olika sätt på denna lilla försumbara plätt på vår jord. Sedan avslutas krönikan med ett klämkäckt konstaterande om att det ändå är bra mysigt på den brittiska landsbygden, särskilt i sällskap med Tom Barnaby et consortes.

Men jag tror att det är dags att tänka ett steg längre nu. Att sluta att avfärda denna statistiska anomali. Att kanske ifrågasätta om det verkligen är så väldigt mysigt i ett litet grevskap där det har inträffat etthundratio mord sedan 1997. Att helt enkelt se mönstret bakom det hela. För om man gör sig mödan att tänka efter lite, lite grann så finns det ju bara en rimlig förklaring till den svindlande brottsstatistiken i Midsomer. Alla morden hänger förstås ihop. En enda person ligger ytterst bakom alltsammans. Det är alltså en seriemördare i farten. Men denna brottsling har genom att variera sitt tillvägagångssätt på ett ytterst infamt sätt lyckats undgå upptäckt. Vi talar om en person som stämplar till mord, som konspirerar, intrigerar och smider ränker, en som helst mördar by proxy* och låter andra utföra det smutsiga hantverket men som inte heller drar sig för att själv hålla i pistolen/kniven/golfklubban/kandelabern/giftgrodan och se till att någon annan blir fälld för dådet. Kort sagt: En superskurk. En riktig mastermind criminal**.

Men vem kan det vara då? Jo, tänk efter lite grann. Vem är alltid på ett eller annat sätt tillstädes när det begås ett mord? Ibland rent fysiskt, ibland i mer immateriell bemärkelse. Ibland alldeles i centrum för brottet, ibland lite mer i periferin, men ändå alltid närvarande på ett eller annat sätt. Vem går på akvarellkurs och råkar ”hitta” en av sina kurskamrater död? Vem är kassör i konstsällskapet vars antagonister hittas torterade och knivmördade en efter en? Vem sjunger i kören där en av tenorerna går en våldsam död till mötes? Vem är just i färd med att inventera grevskapets gamla hus när ett ungt par hittas mördat utanför just ett sådant? Vem finns med på varje trädgårdsutställning, varje byfest, varje insamling till välgörande ändamål, varje kulturellt evenemang i grevskapet som ofelbart avslutas med blodsspillan? Och: Vem skålar glatt med DCI Barnaby när ”gärningsmannen” bakom ännu ett bestialiskt brott sitter bakom lås och bom?

Ni börjar väl ana vartåt det lutar? Ja, vi pratar förstås om Joyce Barnaby. Tänk efter själva. Är det normalt att ha så många hobbyer, att vara engagerad i så många ideella föreningar för de mest skilda ändamål, att delta i så många tillställningar och gå så många kurser som den kvinnan – alldeles bortsett från att hon i alla dessa sammanhang tycks träffa på ond, bråd död? Nej, det är det ju faktiskt inte. När man väl har sett det är det så uppenbart – detta övermått av aktiviteter är förstås hennes sätt att närma sig sina intet ont anande offer och en del av den ondskefulla planen.


Ulv i fårakläder

Men motivet då, invänder kanske vän av ordning. Motivet? Tja, vad sägs om sjukliga böjelser? Eller kanske helt enkelt ett försök att trygga familjens försörjning genom att hålla maken sysselsatt? Det har ju faktiskt varit ganska framgångsrikt, det måste man säga till hennes försvar.

Föreställ er nu vilken sjusärdeles säsong av Morden i Midsomer vi kommer att kunna se fram emot när manusförfattarna äntligen tycker det är dags att låta bomben brisera. Och tänk på stackars Tom Barnaby. Det blir lite som när Pamela Ewing vaknade och upptäckte att hon hade drömt en hel säsong av Dallas och att Bobby inte alls var död. Fast tvärtom. Pamela vaknade från en mardröm. Tom vaknar till sin värsta mardröm. Fast … vänta lite nu. Vad är det som säger att han inte redan vet alltsammans? Att han desperat försöker skydda sin alltmer sinnesförvirrade hustru genom att ständigt hitta lämpliga syndabockar till hennes missdåd? Tänk på det nästa tisdag. Och kom ihåg var ni hörde det först.

------------------------------------------------------------------------------------
* Genom ombud. Medge att det låter mer Midsomer Murders-aktigt på engelska.
** Hjärnan bakom brotten. Jaja, jag vet att det är ungefär samma sak som superskurk, men se föregående not.