2006-11-29

Säg hej till Floyd och Captain Africa

Sen en vecka tillbaka är trettonåringen fiskvakt åt två guldfiskar vars husse, som är klasskamrat till trettonåringen, ska åka till sin pappa i en annan världsdel i en månad. (Det har inte riktigt framgått varför fiskhussens mamma inte kan passa fiskarna, men möjligtvis ska hon också resa nånstans.) Att den ena fisken är en guldfisk tvivlar jag inte på – det syns ju tydligt, eftersom den är väldigt guldfärgad. Den andra firren är gråsvart, men enligt husse ska även den vara en guldfisk.

Nu bor Floyd och Captain Africa – som guldfiskarna alltså heter – på skänken i vårt kök. I ett akvarium alltså. Tanken var att de skulle bo i trettonåringens rum, men luftpumpen väsnades så att hon inte kunde sova. Och man kan väl inte stänga av den på natten? Eller?

guldfiskar
Captain Africa (till vänster) och Floyd (till höger)

Visst är det lustigt med husdjursnamn, förresten? Katter ska ju till exempel inte heta Misse och Tussan nuförtiden, utan hellre Fransson, Torsten, Ozzy, Balzac eller kanske Lucifer. Vad heter era husdjur?

2006-11-27

Golvsittning, afrikansk dans och en get

För inte så hemskt länge sen trivdes jag bra på golvet. Jag satt gärna på golvet när jag såg på teve, pluggade eller umgicks med folk. När jag hade suttit klart reste jag mig raskt och graciöst och led inte av några som helst sviter efter golvsittandet. Fast när jag tänker efter så är det nog hemskt länge sen i alla fall.

Numera går det inte lika gesvint (japp, det kan stavas så, fast geschwint är också godkänt) att tillbringa en kväll på golvet. Och framför allt inte att resa mig upp igen. Det fick jag erfara i lördags, när vännen Y bjöd på femtioårskalas. Y är en entusiastisk utövare av sporten aikido, och kalaset ägde rum i dojon, det vill säga träningslokalen. Hela golvet var täckt av ett slags mjuka mattor (eller kanske rätt hårda madrasser), som vi satt på när vi åt. Som bord hade Y ställt upp ölbackar med långa plankor på (det kan nog ha varit garderobsdörrar). Det var jättemysigt och buffén var jättegod, men efter en stund kändes det att man inte är tjugo längre, för att uttrycka det milt. Knepet var att byta ställning ofta. Och att kliva upp och röra på sig titt som tätt.

Som tur var arrangerade en av gästerna plötsligt en liten lektion i afrikansk dans – just vad som behövdes för att mjuka upp de stela gamla lederna. Och så fick vi svara på kluriga filmfrågor och lära oss sjunga en fin hyllningsvisa i kanon (festföremålets dotter med kompisar agerade sånglärare) och lyssna på fin stämsång och dansa (på alldeles vanligt, oafrikanskt vis).

Geten då? Jo, den fick Y i födelsedagspresent av oss. Fast den fick bo i Malawi.

greatgifts2

Vännen Y blev jätteglad för sin get!

2006-11-24

Vägval vänster … eller var det höger?

Nej, det här ska inte handla om politik. Det ska handla om alla oss som är dysdirektiker. Vi som inte kan skilja på höger och vänster. (Ordet dysdirektiker uppfann jag alldeles nyss, men visst var det bra?)

Alltså, visst kan jag skilja på höger och vänster. Jag hälsar med höger hand. Jag har klockan på vänster arm. Men jag har förstått att det finns människor som liksom vet vilket som är höger och vilket som är vänster utan att tänka efter. På nåt sätt. Jag förstår inte hur det går till. Sån är verkligen inte jag. Jag behöver visserligen inte tänka länge, men om jag försöker chansa så blir det lika ofta fel som rätt. Det är inte heller så att jag måste låtsashälsa med höger hand eller slänga ett öga på klockan på vänster handled (som jag har hört att andra gör). Nej, jag tänker ”höger” och då killar det lite i ett operationsärr som jag har på höger handled sedan jag bröt armen när jag var sju. Det killar alltid lite grann i det, men särskilt när jag tänker ”höger”.

Högerarm
Högermarkering. Syns knappt, men killar tydligt.

När jag skulle ta körkort fick jag be inspektören (heter det så?) vid uppkörningen peka vart jag skulle svänga i stället för att säga ”höger” och ”vänster”. I det pressade läget trodde jag mig helt enkelt inte om att kunna fundera ut vilket håll som var vilket, samtidigt som jag koncentrerade mig på körningen. (Jag var tvungen att köra upp tre gånger innan jag fick körkortet, men det kanske inte berodde så mycket på dysdirektin dysdirexin egentligen. Eller borde det heta dysdirexi?) Men egentligen är det sällan jag missuppfattar när någon ger mig riktningsanvisningar. Oftast får man ju den ögonblickskorta betänketid som krävs. Nej, det som jämt blir fel är när jag själv ska benämna en riktning. Det är som om ”höger” och ”vänster” kan hoppa ur munnen på mig fullständigt slumpmässigt. Särskilt tydligt blir det om jag sitter bredvid en bilförare och läser kartan.

– Här framme ska du svänga vänster. Nej, men du kan ju inte lägga dig i den här filen då!! Du ska svänga vänster! Eller … jag menar höger. Fattar du väl! Höger! Du ska svänga höger! Sväng däråt! (Pekar.)

Oftast är det maken som utsätts för detta, men han har med tiden blivit tämligen rutinerad och ifrågasätter och dubbelkollar allt jag säger.

– Här framme ska du svänga vänster.
– Vänster? Däråt alltså? (Pekar.)
– Nej, höger menar jag.
– Tänkte väl det.

Men åter till de där personerna som liksom vet instinktivt vad som är höger och vänster. Icke-dysdirektikerna. Ni som är såna: Hur fungerar det egentligen? Vad har ni som jag saknar? Känner ni det ungefär som jag känner skillnaden på upp och ner? Eller är det någon skillnad i hjärnhalvorna på något vis? Nån koppling som ni har men inte jag? Eller det kanske är så att båda hjärnhalvorna är lika utvecklade hos oss dysdirektiker? Vi är både emotionella och rationella. Både logiska och konstnärliga! Hurra, jag har dysdirekti dysdirexi!

Jag skulle alltså bra gärna vilja veta hur det här fungerar hos icke-dyrektikerna. Men jag skulle också väldigt gärna vilja veta vilka knep alla ni andra dysdirektiker där ute använder. Ni som inte har ett killande ärr på högerarmen.

Detta är förresten ett inlägg med anledning av internationella riktnings- och fingerspretsdagen.

2006-11-21

Dagar att fira … eller inte

Jag läser i GP att någon (vem? vem?) har utnämnt den 21 november till No Music Day. Så här ser manifestet ut för denna dag:
nomusicday
Nej, jag hoppar nog över omusikdagen. Varje dag är en musikdag.

Däremot var det väl lite synd att jag missade World Toilet Day i söndags. Hur firade ni den?

2006-11-20

Tramsiga familjen

Trettonåringen:
– Mamma, vem var det som uppfann chilinötterna egentligen? (Stor och viktig fråga, min anm.)
Modern, d.v.s. jag, alltid redo att tillhandahålla information om de mest vitt skilda ämnen:
– Jo, förstår du lilla vän, det var en jordnötsfarmare i Kansas vid namn Bob, som en dag råkade glömma en näve jordnötter i en kastrull. (I en kastrull? Kunde jag inte komma på nåt bättre?) Sen skulle hans fru laga chili con carne (Hans fru? Vad är detta för könsrollstänkande?) och började som vanligt med att hälla chilipeppar i kastrullen …
Trettonåringen, luttrad:
– Sluta, mamma! Vem var det?
Modern, med pokeransikte:
– Nej, jag bara skojar, det var jag!
Trettonåringen, stönar:
– Mamma!
Modern:
– Äsch, det var ju Urho Kekkonen!
Trettonåringen och modern faller ihop i en hög på golvet och vrider sig av skratt. Tramsig humor överbryggar alla generationsklyftor.

2006-11-19

Bloggstafetten: Den svåraste översättningen jag jobbat med

För ett tag sen anmälde jag mig till Blogstafetten (som jag egentligen tycker borde stavas Bloggstafetten, fast det hör ju inte hit egentligen). Det är första gången jag är med, och jag blev allt lite nervös när pinnen började närma sig. Speciellt nervöst var det när Walentine hade pinnen, och klockan började närma sig deadline för honom. Hade han tappat pinnen så hade jag nämligen fått ta över och skriva om ämnet Mitt liv med George Michael, och det hade blivit ett väldigt kort inlägg, ska jag villigt erkänna. Men visst levererade Walentine i tid, och inte nog med det, han gav mig dessutom det skräddarsydda och tacksamma ämnet ”Den svåraste översättningen jag jobbat med”.

Vad är då en svår översättning egentligen? Ja, det kan förstås röra sig om en text med många specialtermer inom ett område som man som inte är så hemma på. Tack och lov befinner jag mig dock i den situationen att jag väldigt sällan behöver åta mig sådana översättningar. Om jag blir tillfrågad om att översätta en handbok till en hjullastare eller en forskningsrapport inom läkemedelsgrundforskning eller en nationalekonomisk text så tackar jag helt enkelt nej. Sen kan det förstås ändå hända att det dyker upp terminologi som jag inte är så välbekant med. Jag översätter till exempel en hel del personal- och kundtidningar för stora koncerner. Bland de mysiga reportagen om personalens julfest och kolumnen med VD:ns framtidsvision för företaget kan det dyka upp en artikel som handlar om … tja, till exempel den nya pappersmaskinens fördelar jämfört med den gamla. Och då gäller det att ha koll på våt- och torrändan. Ja, det är inte fråga om någon under-bältet-humor här, utan det heter faktiskt så. Men det är såklart inte omöjligt att sätta sig in i sånt. Det finns massor av specialordböcker, ibland kan man få termdatabaser från uppdragsgivaren och på Internet är det gott om ordlistor och liknande. Bäst hjälp får man dock på någon av de många e-postlistorna för översättare. Det är alltid någon av de många hjälpsamma kollegerna som vet allt om pappersmaskiner.

Ett annat exempel på svåra översättningar är sådana som är dåligt skrivna. Jag översätter mest från engelska, och det är inte så ovanligt att källtexten (den text som ska översättas) är skriven av någon som inte har engelska som modersmål och inte behärskar språket så bra. Då får jag försöka rekonstruera vad författaren menar utifrån mina kunskaper om hans eller hennes modersmål. För mig brukar det fungera hyggligt om det är en svensk, dansk, norrman, italienare eller fransman som har skrivit texten. Däremot är det betydligt knepigare om personen talar ett språk som jag inte har några som helst kunskaper i, till exempel något asiatiskt språk. Då kan det bli rena rama detektivarbetet att försöka förstå vad som egentligen avses och att formulera det på något sånär begriplig svenska.

En svår översättning kan också vara en text som är full av syftningar på företeelser som är kulturellt eller geografiskt bundna till en viss plats eller tid. Ordlekar, vitsigheter och rim är också alltid knepigt – ibland rent av omöjligt – att översätta.

Men den svåraste översättningen jag har jobbat med faller ändå inte inom någon av de här kategorierna. Min hittills svåraste översättning var en handlingsplan för Sidas arbete med smittsamma sjukdomar i världen. Texten var visserligen skriven korrekt engelska – om än en ganska tung variant. Terminologin var inte alldeles lätt men inte på något sätt oöverstigligt svår. Nej, den här översättningen var svår rent känslomässigt. Det svåra var att orka med själva innehållet. Visste ni till exempel hur många barn som dör varje dag av malaria? Eller av mässlingen? Hur snabbt spridningen av tbc fortgår? Eller hur lätt det hade varit att hindra spridningen av många av de smittsamma sjukdomar om det hade funnits pengar till vaccinering av barn och vuxna i tredje världen? Jomen, det är klart att man vet. Det är klart att man har läst det i tidningen och sett det på teve. Men aldrig har det blivit så tydligt för mig som när jag översatte den här handlingsplanen. Det kändes helt hopplöst. Men samtidigt beskrevs en hel del konkreta åtgärder som görs för att hejda spridningen av de smittsamma sjukdomar, vilket ändå ingav en gnutta hopp. Det var ett mycket tungt jobb att göra, men jag försökte intala mig att det nog var det viktigaste uppdrag jag någonsin hade jobbat med och att jag på något litet vis drog mitt strå till stacken i kampen mot smittsamma sjukdomar. Och det blev mitt sätt att orka med det.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Mitt liv som Loussan. Jag vill att hon ska skriva om följande ämne: En novell som saknas på P1:s lista över världens tio bästa noveller.

2006-11-18

Lördagskvällstips

Vad är det man längtar efter så här på lördagkvällen? Jo, en språkblogg såklart! Titta in på Marias finfina blogg Ord för ord med smaskiga kategorier som Etymologi, Nyord, Ordboksnytt, Språkbruk m.fl. Lördagsgodis!

2006-11-15

Den höst som Erik Axel Karlfeldt kallar vår

Nu är det höst
Klagande höjer sig suggans bröst:
Aldrig mer jag äter
gamla potäter
(L. Holm)

Höst på Karljohansgatan
Utsikt från mitt köksfönster.

2006-11-14

Baskerbloggardagen!

Hakke har utlyst en baskerbloggardag i dag! Och eftersom jag är en tant i basker passar det mig som hand i handske eller kanske snarare som huvud i mössa.

Det svenska ordet basker är en kortform av baskermössa, det vill säga ”en sån mössa som baskerna har”.

Côte Basque

På engelska heter basker beret, ett lånord från franskan. (Engelskans basque betecknar däremot – förutom nationaliteten bask och språket baskiska – snarast något slags snörliv eller korsett.) En barett på svenska är också en huvudbonad som är lite baskerliknande i modellen, men den är oftast sydd i tyg i stället för filtad i ull och bärs med fördel med fjäder i. På engelska kallas en sådan mössa toque. Barrette på engelska är däremot ett hårspänne.

Dagen till ära poserar jag med lite olika baskrar:

Svart basker
Vanlig svart basker.

Röd basker
Vanlig röd basker.

Skotsk basker 3
Äkta skotsk klanbasker, fyndad på Myrorna. (Klanen är McPherson om någon undrar.)

Randig virkad basker
Egenhändigt virkad!

Grå virkad basker
Också egenhändigt virkad. Fast den här (och möjligen även den förra) skulle nog på engelska snarast kallas tam.

Flinn, Lotten och R Skriverier bloggar också om huvudbonader i dag!

2006-11-13

Att köpa eller inte köpa

Eller rättare sagt: behålla eller inte behålla. Det är frågan. Häromdagen berättade jag om mina äventyr på årets shoppingupplevelse och frågade om mina kära läsare ville se Viktor & Rolf-blusen från H & M. Och det ville ni ju! Gullpluttar!

Så här ser den ut:
PICT0004
Det där som är upptill vid axlarna är liksom en isättning av en massa hjärtan av genomskinligt och lite styvt tyg, som jag tror kallas organza. Det där som ni ser ovanför kameran är intressanta skuggor under ögonen – såna som lätt uppträder efter en helg tillsammans med sextio tonåringar. Varför är de som mest sociala mitt i natten? Som tur är så matchar ju hålögdheten blusen både i färg och i den lätt dekadenta stilen.

Jag försöker mig på något slags halvfigur också:
PICT0008

Frågan är nu alltså: Ska jag behålla den? Vad tycker ni? Kommer jag i så fall att använda den? Ja, det kan ju inte ni veta något om, men för dem som inte har träffat mig IRL så kan jag väl visa hur jag vanligtvis brukar se ut också. Så kan ni kanske göra något slags kalkyl av sannolikheten för att blusen blir använd:

PICT0009

Attans vad svårt det är att fotografera sig själv i spegeln!

2006-11-10

Storleken har betydelse

I går förmiddag gjorde jag något så ooriginellt som att gå och handla på H&M. Om det är någon som har missat det, så var det igår som specialkollektionen från designduon Viktor & Rolf kom till butikerna. Modebloggarna och kvällspressen gör gratisreklam för detta i veckovis, och även vanligtvis ganska sansade personer rycks med i den allmänna yran. (Vilket inte ska tolkas som att jag vill karaktärisera mig själv som en vanligtvis ganska sansad person.) Jag visste att det skulle vara kö utanför affärerna innan de öppnade och att man nog skulle få köa åtminstone två timmar i förväg för att vara säker på att få det man ville ha. Å andra sidan var det inget jag absolut ville ha, utan det kändes mer som om det här var något man måste uppleva. Så jag släntrade upp för Avenyn vid tjugo i tio ungefär och ställde mig bakom de tvåhundra personer som redan köade. Tog upp en bok ur väskan, drack kaffe ur medhavd mugg och låtsades att jag var där av en mycket mer intellektuell och kulturell anledning än alla andra, som bara var drabbade av köphysteri. (Redan valet att gå till butiken på Avenyn visade sig sedan vara väldigt amatörmässigt, då just den butiken inte hade fått in alla plagg i kollektionen.) Långt hann jag inte i boken, för dörrarna öppnades en stund före tio för in en första omgång shoppare.

Vi som hade kommit lite senare fick stanna utanför en stund till. Då händer det något konstigt. Två unga flickor bakom mig börjar prata om kösystemet. ”Vem är det egentligen som har bestämt att man ska stå och köa så här?” undrar den ena. De kommer fram till att ingen kan bestämma att de ska stå på sin plats i kön. Och så går de före mig. Bara mig. Jag knackar förstås den ena på axeln och säger (ganska skarpt, för även om hela situationen var rätt fånig blev jag irriterad över att de så uppenbart gjorde det med flit): ”Öh, ni trängde er före mig.” Vilken normalt väluppfostrad människa som helst hade ju då låtsats som om det var ett misstag och backat en bit igen. Men nej, de bara skrattar, snäser något nonchalant och står kvar. Nu hör det till saken att dessa två flickor var ett par ganska stöddiga bitar. Både långa och kraftiga. Och jag är fullständigt säker på att de uppträdde så mot mig bara för att jag var mycket kortare än de. Det är sant. De hade aldrig gjort så mot någon som var längre. Så jag fick uppamma all min vuxenhet och mognad och allt mitt själsliga övertag för att inte drämma till med det som förmodligen hade sårat dem långt in i deras tonårssjäl, som under den där självsäkra ytan nog var ganska rädd och osäker, nämligen: ”Ja, det är väl säkrast att ni skyndar er, för de stora storlekarna tar ju slut först.” Jag hade kunnat säga det. De hade blivit ledsna, även om de inte hade visat det. Det hade varit en hämnd. Men jag gjorde inte det, och det är jag ganska nöjd med.

Denna incident lade en viss sordin på min shoppinglust, det måste erkännas, men den återkom delvis när jag rycktes med i lämmeltåget av andra omgången som släpptes in från kön. Då var dock ställningarna som hade rymt Viktor & Rolf-kläder redan så gott som tomma, trots att klockan fortfarande ännu inte var tio. Ett och annat plagg kunde man dock hitta här och där, och sen började det roliga. Man gick omkring och bytte till sig olika storlekar av varandra, och tillfälliga provrum etablerades bakom klädställningarna i butikens lite mer undanskymda hörn, där många (inklusive jag själv) klädde av sig i bara underkläderna i ett slags konsumtionismen härliga systerskap. Efter mycket bytande (samt besök i inte mindre än två H&M-butiker till, fast det erkänner jag bara under svår press) så kom jag hem med några få mer eller mindre lyckade plagg. (Tur att det är öppet köp.) Förutom lite underkläder så blev det en t-shirt och en sidenblus. T-shirten ska lämnas tillbaka – jag förstår överhuvudtaget inte varför jag köpte den. Jag använder nämligen inte bomulls-t-shirts alls, av den anledningen att jag är sån ofattbar prinsessan på ärten att jag tycker att de är för sträva mot huden! (Har ni hört på maken! Vad har människan på sig då, egentligen? Ja, det får jag ta och skriva om en annan gång.) Yngsta dottern hade nog kunnat ha den, men hon har redan så många t-shirts att lådorna fullständigt svämmar över, så det känns lite onödigt. Blusen är ganska gullig (och mjuk och skön), men frågan är om jag kommer att använda den eller om den är för gullig för mig. För övrigt kan jag berätta att den är i storlek 34, vilket är ganska anmärkningsvärt. För läsare som inte har koll på storlekssystemet för damkonfektion, så kan jag upplysa om att 34 är en väldigt liten storlek. Oftast den minsta. Och jag är inte väldigt liten. Jag är kanske ett par centimeter under medellängd och visserligen ganska smal, men bara ganska. Inte på något sätt jättesmal, mager eller spinkig. Jag har visserligen märkt av en viss storleksinflation på många klädkedjor, men H&M har – hittills – varit ett undantag. Hur gör de som verkligen är små och spinkiga? Ja, de överlever säkert utan en blus från Viktor & Rolf, men hur gör de i vanliga fall?

Vill ni att jag ska fotografera mig i den där blusen så att ni får säga vad ni tycker? Blir jag en modebloggare då?

2006-11-07

Matfett och en despot

Studiomannen SMS:ar och undrar var uttrycket ”inte för allt smör i Småland” kommer ifrån. Jag blir svarslös, men inte för att jag inte vet (vilket jag visserligen inte gör, men det brukar inte vara något hinder för mig) utan för att mobilen är urladdad så att jag inte ser meddelandet förrän det är alldeles för sent för att svara. Men jag blir såklart nyfiken och vill veta. Jag kommer trots allt själv från Småland, men jag har då aldrig upplevt att det skulle vara anmärkningsvärt gott om smör där. Å andra sidan tycker jag inte ens om smör. På mackorna vill jag helst ha Lätt & Lagom och i matlagningen nåt flytande margarin som helst smakar så lite som möjligt. Framför allt så lite smör som möjligt. (Jag använder förstås olivolja också, men det hör inte riktigt hit.) När Lätt & Lagom lanserar ett nytt recept ”med ännu mer smörsmak” så skulle just det kunna få mig att gå över till Lätta.

Men åter till talesättet om småländskt smör. I auktoriteten på ordstäv, ordspråk, talesätt och citat, Pelle Holms Bevingade ord, står det: ”Inte för allt smör i Småland. Uttryck som i någon mån kan syfta på den gamla smörtillverkningen i de småländska lanthemmen, men som huvudsakligen beror på begynnelserimmet i orden smör och Småland.” Jaha, inget mer spännande än en allitteration alltså.

Så då är det väl bäst att jag piggar upp stämningen med lite skvaller i stället. Om Pelle Holm har jag nämligen hört från en vanligtvis välunderrättad källa att han var mycket förtjust i att demonstrera sin bildning och dessutom något av en familjetyrann. När familjen hade middagsbjudning så fick barnen lära in stickrepliker och lämpliga frågor som skulle uttalas någon gång under måltiden. Pelle själv hade då förstås ett lärt citat på lager att briljera med. Och middagsgästerna imponerades över att Pelle alltid kunde ett lämpligt citat för varje situation.

Hmm, man kanske skulle testa den taktiken? Eller kanske inte.

2006-11-03

Nåt ska man ju heta

Jag läser i tidningen att förläggaren och numera också fotografen (och skribenten och vad vet jag, lebemannen kanske?) Brutus Östling egentligen heter Lars-Gunnar. Namnet Brutus bestämde han sig för när han började skriva. ”Man kan ju inte heta Lars-Gunnar”, säger han. Och det håller jag med om. Jag hade tyckt det hade känts jättekonstigt att heta Lars-Gunnar. Visserligen finns det många andra människor som heter Lars-Gunnar med den äran, men jag hade inte trivts med det. Och det gjorde uppenbarligen inte Brutus heller. ”Inte du heller, min Brutus”, skulle man kunna säga. Jag känner mig ambivalent inför en person som själv bestämmer vad han ska heta. Så får man väl inte göra? tänker jag först. Luras att man har ett originellt och lite intellektuellt och förpliktande namn som Brutus, som ger associationer till generationer av professorer i klassiska språk, när man egentligen heter något så prosaiskt som Lars-Gunnar. Men mest blir jag imponerad. Det här är en man som själv definierar vem han är. Han vill heta Brutus, och då heter han det.

Själv har jag både ett vanligt förnamn och ett vanligt efternamn. Det är oftast praktiskt – alla förstår hur det stavas. Ibland är det däremot opraktiskt, bland annat för att jag aldrig vågar presentera mig bara som ”Helena Vanligtnamnsson” i telefon. Alltför många gånger har det lett till en obekväm tystnad i andra änden. Eller en väldigt svävande ton under de första replikskiftena och slutligen: ”Jamen, nu fattar jag äntligen vem jag pratar med!” Vis av erfarenheten presenterar jag mig alltså som ”Helena Vanligtnamnsson, som är mamma till Femtonåringen som går i samma klass som din Pelle” eller nåt sånt. Även när jag ringer folk jag känner väl presenterar jag mig med både för- och efternamn. Vilket också kan bli lite fånigt. En god vän påpekade att ingen i hennes familj känner någon annan Helena, så det räckte så bra om jag presenterade mig med förnamn. Så nu har jag en lista vid telefonen där det står hur jag ska presentera mig: ”Familj X: Helena. Familj Y: Helena Vanligtnamnsson. Flyktigt bekanta: Helena Vanligtnamnsson, som du känner genom att … Kunder: …” Nej, jag skojar. Jag har inte nån sån lista. Dessutom lider jag av telefonskräck, så jag ringer helst inte någon alls utan väntar på att bli uppringd i stället. Och då tänker jag att den som ringer förhoppningsvis vet vem jag är.

Jag vet inte riktigt vad skulle jag heta om jag fick välja själv. (Det vanliga efternamnet har jag visserligen i någon mån valt själv, eftersom jag bytte namn när jag gifte mig. Förut hade jag ett mycket ovanligare efternamn, men det trivdes jag inte med av flera anledningar som vi kan ta en annan gång.) Släkthistorien förtäljer att jag egentligen skulle hetat Carolina efter min mormor, men att mormor blev så ledsen över att det stackars flickebarnet skulle få ett så gräsligt fult och tantigt namn att mina föräldrar ändrade sig. Jag har hemskt svårt att se mig själv som en Carolina eller en Lina (som var mormors smeknamn). Möjligen en Carro. (Ja, inte en Sjukamps-Carro alltså. Jag har en lite mer realistisk självbild än så.) Men hade jag fått välja själv hade jag absolut inte valt Carolina (för långt) och förmodligen inte Helena (för vanligt). Inga kanske? Eller Ylva? Passar jag i de namnen? Jag vet inte. Nej, ärligt talat har jag inte en aning. Brutus är cool som inte bara heter vad han vill utan dessutom vet vad han vill heta.

Vad hade ni hetat om ni fick välja själva?