2006-03-28

Hjärta och smärta


Själens obotliga ensamhet, kärlek, uppror och längtan. Det är några vanliga teman för låttexter. Ett mer ovanligt – och klart underskattat – ämne är grammatik. Länge var nog ”Subjekt och predikat” av Philemon Arthur and the Dung ensam i genren. (Den var också något av min signaturmelodi – före detta grammatiker som jag är).

Men nu har det dykt upp ytterligare en låt med (åtminstone lite grann) grammatiskt tema. Trettonåringen, som figurerar flitigt här i bloggen, hördes häromdagen sjunga: ”Jag ska slå dig så du lär dig grammatik!” Kunde inte sagt det bättre själv! Den odödliga textradeen kommer från låten ”Fjortisar” med den fiktiva figuren Knatten. (Knatten är ett slags marknadsföringsploj för webbutiken knapp.nu, där man kan beställa knappar med egna motiv. Jag har knappar med mina barn på handväskan.)

Men ”Subjekt och predikat” är förstås ännu oöverträffad i genren. Och en diskussion om vilka som egentligen ligger bakom Philemon Arthur and the Dung är ju alltid lika uppiggande!

2006-03-20

Pedagogiskt tips!

Den språkintresserade trettonåringen gjorde en räd i ordbokshyllan och hittade den här lärorika boken:

Sen kunde hon bland annat informera familjen om att ”hångla” heter ”kissemisse” på danska och en hel del annat som inte lämpar sig att återge här. Så lätt är det att få tonåringar att intressera sig för främmande språk!

2006-03-19

Dagens glädjespridare

På treans spårvagn, lördag: En för mig alldeles okänd flicka/ung dam kommer fram och säger att jag har fint hår! Tänk vad glad man kan göra någon med så lite! (Till saken hör att jag just denna dag inte alls kände mig särskilt fin i det där långa håret som bara hänger där.)

Utmaning: Ge en okänd person en komplimang den här veckan!

2006-03-16

Att tala med bönder på bönders vis och med tyskar på engelska

I morse fick jag en förfrågan om ett översättningsuppdrag per e-post från en utländsk översättningsbyrå – en byrå som jag inte har jobbat åt tidigare och inte kände till. (Därmed menar jag förstås inte att det är något anmärkningsvärt eller ovanligt med förfrågningar från utländska byråer, peppar, peppar!) Byrån vände sig till mig på rekommendation av en namngiven kollega, och det hela verkade helt seriöst (vilket inte alltid är fallet). Så jag skickade snabbt iväg ett svar med en offert.

Mejlet jag fick var på engelska, liksom mitt svar, men jag fick alldeles för mig att det handlade om översättningsbyrå i Tyskland. Såväl byråns namn som namnet på personen som hade skrivit mejlet lät nämligen lite tyska.

När jag hade skickat mitt svar så tog jag en titt på byråns webbplats – och upptäckte till min förvåning att det var ett brittiskt företag! Och min omedelbara känsla blev att jag hade skämt ut mig. Nästan lika snabbt började jag fundera över varför jag kände på det sättet. Mitt mejl var ju avfattat på engelska, hyfsat korrekt sådan. Och ingenstans hade jag nämnt något om Tyskland. Så vad hade jag för anledning att skämmas?

Jo, jag kom fram till att jag säkert hade formulerat mitt mejl ganska annorlunda om jag redan från början hade haft klart för mig att det var en brittisk person jag vände mig till. Jag hade tänkt mer på att det skulle låta idiomatiskt och troligen inte valt så övertydliga formuleringar. Nu blev det ett ganska stolpigt och omständligt brev. Lite tyskt rentav kanske?

2006-03-10

Vart tog alla terylenebyxor vägen?

Växte du upp på femtiotalet eller sextiotalet (som jag)? Då är sannolikheten stor att du hade minst en polotröja av banlon. Du hade säkert också terylenebyxor. Och kanske ett eller annat klädesplagg av dralon, dacron, perlon eller orlon. Din mamma hade kanske ett nattlinne av charmeuse.

Vart tog alla dessa fibrer vägen? Jo, de lever och frodas nog i all högönsklig välmåga, men nu oftast under de något mindre poetiska namnen akryl, nylon och polyester. Strängt taget är väl allesammans något slags plast.

Har man riktig tur så kan man dock fortfarande hitta ett och annat kryss* bland textilfibrerna. Kolla:

Denna etikett satt i mitt senaste fynd från Myrorna, en alldeles jätteäkta anorak för 60 kronor. Med visselpipa fastsydd i bröstfickan – bra att ha om man skulle hamna i en lavin eller så.











*Ett kryss är fågelskådarslang för ”ej tidigare skådad art”. I det här fallet är krysset alltså diolen. Jag tyckte att lite friluftslingo kunde matcha anoraken (som väl inte lär komma längre ut i naturen än till Slottsskogen).

2006-03-09

PROVA FÖRST!

... uppmanar La Redoute* på följesedeln. Och fortsätter:
”Eftersom La Redoute erbjuder ett stort urval av olika märken och designers, kan storleksbenämningen på vissa plagg vara olik den beställda storleken och den som är märkt på etiketten. Men storlekarna motsvarar ändå varandra. PROVA DÄRFÖR ALLTID PLAGGET!”

Jaha. På det viset. Det känns tryggt att veta att storlekarna motsvarar varandra.

*Postorderfirma som säljer kläder till stressade översättare m.fl.

2006-03-07

Ett engelskt ord om dagen ...

... kan man numera få sig till livs även här i bloggen! Titta i högermarginalen.

2006-03-01

Den lyckliga virkerskan

På något sätt lyckades jag missa lektionerna om virkning i syslöjden och har sedan aldrig brytt mig om att lära mig det. Sticka kan jag, även om jag stickar väldigt långsamt och ojämnt, och sy är jag ganska bra på. Men virka har jag alltså aldrig kunnat. Och ärligt talat – är det inte bara för töntigt med virkning?

Nåväl, jag har varit fullt nöjd med min virkokunnighet – ända tills för ett år sen, när jag plötsligt fick en obetvinglig lust att lära mig virka. Det började med att jag sprang på en påse små söta garnrestnystan i oemotståndliga färger på Ebbes hörna, Stadsmissionens butik här i Majorna. ”De där skulle man ju virka en mössa av”, tänkte jag och köpte dem. Men virka kunde jag som sagt inte, så det var jag ju tvungen att lära mig. Hur gör man då när man lär sig virka på tjugohundratalet? Ber en äldre kvinnlig släkting om hjälp? Nix – man hittar förstås instruktioner på Internet. Sagt och gjort: jag läste mig till hur man gjorde de olika maskorna och klurade själv ut hur man skulle få ihop det hela till en baskerliknande historia. Den blev lite lustig i formen och den sticks lite grann, men den är min och jag har gjort den själv!

Sen har virkbegäret bara trappats upp. Det har blivit en hel rad mössor, hattar och halsdukar det senaste året. En del av kan man faktiskt ha på sig, men de flesta är alldeles oanvändbara. Men vad spelar det för roll, när det är så roligt att göra dem? Men utilitarist som jag är så har jag förstås ändå sett till att förena nytta med nöje genom att lära mig virka på andra språk än svenska. Som översättare missar man inte gärna att tillfälle att vidga domänerna på ”sina” språk. Mest har det förstås blivit på engelska, eftersom det både finns en uppsjö av roliga virkresurser på Internet (t.ex. Crochet Me) och många roliga amerikanska (och en del brittiska) virkböcker. Här skulle jag nu kunna skriva en lååång utläggning om skillnaden mellan amerikanska och brittiska virktermer, som är mycket förvirrande och väldigt intressant. Men jag tar det en annan gång.

I stället tänkte jag berätta om en virkbok som jag köpte häromdagen och som bär den oemotståndliga titeln Stitch 'n Bitch Crochet: The Happy Hooker. Stitch 'n Bitch är en feministisk handarbetsrörelse i USA med anknytning till tidskriften Bust. Det är också en bokserie, där det hittills har kommit ett par–tre böcker om stickning. Det här är alltså den första virkboken. Här förklaras alla grundmaskor på det mest utförliga sätt jag någonsin har sett, och man hittar mönster på grytlappar med dödskallar, en virkad cowboyhatt och andra nyttigheter.

Och titeln är inte bara fyndig utan får en riktigt rolig förklaring i boken. För ”virka” och ”virkning” används på engelska ett lånord från franskan, ”crochet”. En person som virkar kallas således en ”crocheter”. ”Virknål” heter ”hook”, och ”hook” lär förr också ha kunnat användas som verb – ”to hook” betydde alltså ’att virka’, och den som virkade var således en ”hooker”. (”To hook” är ett förstås fortfarande ett verb, men i hantverkssammanhang används det om något som närmast kan liknas vid att tillverka ryamattor.) I dag är det förstås inte vidare gångbart att kalla en virkare en ”hooker” om man inte vill vara avsiktligt dubbeltydig.

Men hur kom då ”hooker” att få sin nuvarande betydelse? Enligt Debbie Stoller, författaren till Stitch 'n Bitch Crochet, beror det på att anställda spetsvirkerskor på 1800-talet var så underbetalda att de var tvungna att prostituera sig vid sidan om för att överleva. En ”hooker”, en virkerska, blev alltså lika med en prostituerad. Det skulle också vara en anledning till att virkning spred sig som en populär hobby: de viktorianska damerna ville inte köpa de professionellt virkade spetsarna längre. Inte så att de borgerliga fruarna på något vis solidariserade sig med sina mindre lyckligt lottade medsystrar och bojkottade spetsdirektörerna. Nejdå – men de ville inte klä sig i något som var tillverkade av fallna kvinnor. Spetsarna var alltså moraliskt besudlade.

Det här är ju en bra historia – nästan för bra för att vara sann. Är det en så kallad folketymologi kanske? Vad säger ordböckerna? Tyvärr ger de inget stöd för Stollers teori. American Heritage Dictionary säger: ”Etymologically, it is most likely that hooker is simply “one who hooks”. The term portrays a prostitute as a person who hooks, or snares, clients.”

Synd. Virkteorin var mer spännande. Jag tror jag väljer att tro på den i stället. Och förresten är det inte alls töntigt att virka.