2006-10-19

Och nu blir det frisyrblogg igen

Jag har en viss fixering vid hår, det erkänner jag. Det är väl något trauma från barndomen, kan jag tro. Och faktiskt är det så att jag inte fick ha långt hår som liten, vilket förmodligen är anledningen till att jag har haft långt hår nästan hela mitt vuxna liv. Och tycker ni det är långt nu så skulle ni sett det för femton år sen eller så. Då hade jag långt hår. Jag tröttnade emellertid på att se ut som ett väldigt långt hår som kom gående med en rätt kort människa under, så jag kapade av hälften ungefär. Men egentligen var det ju inte alls mitt hår den här bloggen skulle handla om. Åter till ordningen.

I går kväll var jag och hörde Den flygande bokrullen på Musikens hus. Det var en jättekul konsert. Bandet var lika bra som vanligt. Klarinettisten är en virtuos som ser ut som en kamrer och gör ett särskilt intressant trick med en av klaffarna när han spelar drillar. (Eller det kanske är ett standardtrick som alla klarinettister känner till? Inte vet jag, men det ser väldigt skojigt ut i alla fall.) Batteristen spelar ibland barytonhorn samtidigt som han spelar trummor, och mandolinisten spelar mandolin och banjo ungefär som Hendrix spelade gitarr samt emellanåt trumpet på ett sätt som om man vill vara positiv skulle kunna beskrivas som frenetiskt. Han har för övrigt väldigt fint, mörklockigt hår, men nu var det inte hans hår den här bloggen skulle handla om.

Det var trångt och trevligt i lokalen, och publiken var väldigt entusiastisk. Många var också anmärkningsvärt unga. Nu måste jag kanske förklara lite grann. Det här bandet spelar alltså klezmer, det vill säga östeuropeisk judisk folkmusik, och det är ju inte särskilt hett eller modernt. Mest är det medelålders nördar som jag som lyssnar på sånt, liksom på annan så kallad världsmusik. När jag går på konsert känner jag mig oftast inte lastgammal, och det säger väl en hel del. Men här var alltså det ungdomliga inslaget i publiken påtagligt. Men det som var ännu mer anmärkningsvärt, och som hela detta resonemang egentligen skulle leda fram till var att ett par av de unga människorna hade samma frisyrer som mina korridorkompisar på Dackegården i Lund i början av åttiotalet. Och det tyckte jag var rätt lustigt.

Jag tycker det är lite pinsamt att smygfota folk och kände mig för blyg för att fråga om lov (”Jag kommer att tänka på min ljuva ungdomstid när jag ser din frisyr, kan jag få ta en bild?”), men här kanske ni kan urskilja en av ungdomarna. Dansande framför scenen alldeles till vänster om halsen på kontrabasen.


PICT0008

17 kommentarer:

AnnaPe sa...

Oj, är det en tuppkam man skymtar där framme?

jovanna sa...

Kan man överhuvudtaget få rum på Dackegården utan den frisyren?

Saring sa...

Jag skrattar på mig!!! Och så en annan sak: jag har skrivit ett inlägg till din och missförstådda semikolons ära. Inte så att DU är ett missförstått semikolon. Det hade verkligen varit konstigt.

Översättarhelena sa...

Annape: Just det! En äkta mohikan.
Jovanna: Själv hade jag faktiskt en mycket städad frisyr, åtminstone när jag flyttade in. Men jag ska ta och skriva ett särskilt inlägg någon gång om vad mina korridorgrannar faktiskt smetade in i håret för att få det att stå upp. Det här var före den superstarka hårgeléns tid, förstår ni.
Saring: Otroligt! Vilken ära!

annape sa...

Kan inte låta bli att länka till min storebrors ex-flickväns hemsida, här kan man se hur en mohikan utvecklats över tid: http://ng.netgate.net/~mette/hair/

Översättarhelena sa...

Annape: Vad coolt! Men vad mycket jobb det måste krävas för att ha sånt hår.

Ökenråttan sa...

Hux flux blev det dags att dra till öknen igen! Det sista jag gör hemma i Sverige är att besöka en frisör. Har inte lyckats HITTA en damfrisering här i Utlandet! Finns det några, undrar man? Damerna här gömmer håret och man föreställer sig att det bara växer och växer och är jättelångt, som Helenas. Naturligtvis vågade jag inte gå till Sagoprinsen. Det blev en okänd brutta som fick äran, hehe. Hon började prata om hårförlängning. "Hur går det till?" frågade jag konversationsvis. Då började hon beskriva hur man "syr fast" extra hår. Jag höll på att svimma - tur att jag satt ned. Och om man tittat in för att bli klippt så är väl hårförlängning ungefär det sista man är intresserad av, i logikens namn. Nu har jag i alla fall en ny frisyr som bättre passar min kädstil, enligt yngste sonen. Säger det något?

Översättarhelena sa...

Ökenråttan: Hmm, jag tyckte visserligen att din gamla frisyr passade fint, men kanske har du det lite mer uppklippt nu? Och kanske sidbena? Eller ingen bena alls förresten? Kan det stämma?

annape sa...

Ja, det verkar ju hur jobbigt som helst. Och vad man (jag) inte skulle passa i en sån frisyr.

Har hört talas om en sajt där man kan prova olika frisyrer (via ett foto), det skulle vara kul! Får leta upp den.

Men kan det alltså vara så att mohikanen är på väg tillbaka?

Ökenråttan sa...

Ingen bena alls! Vad du gissar bra! Jag ser ut som en champinjon.

Översättarhelena sa...

Annape: Jag tror aldrig mohikanen har varit riktigt stendöd. Det finns massor av såna där frisyrprovarsajter, sök på "virtual makeover" bara. Oftast ser man inte riktigt klok ut, men det kan ju fungera som ett stöd för beslutet att fortsätta att se ut som man brukar.
Ökenråttan: Champinjoner är ju snygga svampar.

petra sa...

aha - har aldrig hört den flygande bokrullen pinsamt nog - trots att jag faktiskt rentav känner en av dem - han brukar spela bastuba tror jag - heter Arvid och apropå hår så är han i stort sett snaggad...
MÅSTE komma iväg och höra dem nångång!!

Anne-Maj sa...

Off Topic.
Hittade en radioprogram Livskraft, som sänt ett program om dövblindhet nyligen... Där finns det lite beskrivning om taktil tecknspråk och om hur det går till.. Kanske det kan vara något för dig?

Anne-Maj sa...

Förlåt! Det står om det på min blogg!

Elisabet sa...

Själv lyssnade jag till Fanfare Giocarlia eller nåt sånt .., - en samling rumänska små herrar - vilka trakterade horn och klarinett och nån fiol så jag nästan svimmade .. ja, det var för nåt år sedan eller två!
Helt underbart var det!!
Det var nästan sån musik .., omöjligt att sitta stilla och man ville bara skutta omkring och ropa ut sin glädje.

(Ja, jag satt stilla .., men klappade lite i händerna ändå .-.)

Är det du som översätter Solens mat?

Nån Helena är det i alla fall.

Elisabet sa...

Jag glömde ju vad jag hade på hjärtat: att eftersom jag inte heller fick ha långt hår som yngre .., så kan du ju gissa hur många gånger jag har klippt mig som vuxen?

Det är en ständigt pågående revolt mot min annars så snälle pappa ..-)

Översättarhelena sa...

Petra: Du måste höra dem! Men jag tror faktiskt inte Arvid är med i bandet längre.
Anne-Maj: Å, vad snällt att du kom ihåg att jag ville veta mer om det. Ska absolut kollas upp.
Elisabet: Jag hörde Fanfare Ciocarlia på Storan här i Göteborg för 1½ år sen ungefär. Vilket ös! Och vilka gulliga farbröder!
Det är inte jag som översätter Solens mat - jag översätter inte film och tv överhuvudtaget, faktiskt. De som gör det gör oftast bara just det.
Vad lustigt att vi är flera som gör en hårrevolt långt upp i mogen ålder :)